Niondeklassisterna hade fått i uppdrag att upprätthålla luciatraditionen i högstadiet. Från varje nionde klass skickade man således en kandidat som kunde tävla om att bli högstadiets lucia. Klassen skulle rösta om vår representant och klassföreståndaren delade ut lapparna där vi skulle skriva ett flicknamn.
Jag visste redan på förhand att det inte skulle bli jag som fick luciakronan, såklart inte, men jag hoppades på någon enstaka röst. Klassföreståndaren började räkna upp namnen som stod på lapparna. Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen. Alla de andra flickorna i klassen fick åtminstone en enda röst, vid mitt namn på tavlan ekade det tomt. Det var då jag insåg hur verkligt ful jag var i mina jämnårigas ögon. Det hjälpte inte att klassens representant skolkade från luciatågets övningar och istället stod ute vid mopederna på tobak. Jag var avundsjuk på hennes status och skönhet men samtidigt också irriterad på att den arbetsmoral som krävdes för att göra ett sådant uppdrag inte kommit i åtanke hos mina röstande klasskamrater. För mig var motiveringen kring lucia mer än att stå som en tissiliisa framför skolan. Lucia för mig innebar att få höra om teman som kvinnors utsatthet, känna stämningen med mysiga ljus och lyssna på flickor som verkligen kunde sjunga.
I luciatider som vuxen vaknade jag upp till att folk skickat gratulationsmeddelanden om hur jag blivit utsedd till lucia av kulturkretsen i Svenskfinland. Genast gick tankarna till gamla erfarenheter och hur det hela måste vara ett förnedrande skämt från någon kulturelitist som vill sätta mig på plats. Det visade sig istället vara Svenska Yles kulturpodd Sällskapet, där författaren Ellen Strömberg hade knåpat ihop en fiktiv finlandssvensk julfilm. I synopsisen skulle den nyländska protagonisten upp till Vasa för att hitta sig själv i juletider. Där stöter hen på en julmarknad där bland annat Bitte Westerlund står och säljer närodlat och en luciakröning ska ta scen. Där skrider den fiktiva Rosanna Fellman upp som lucia och läser en arbetarkampdikt som börjar med orden: ”Staffan var en stalledräng och int var det nu nån som tackade honom för det.”
De senaste åren har det blivit allt svårare att hitta kandidater som vore intresserade av att ställa upp i luciatraditionen på lokal basis. Traditioner ändras med omgivningens vindar och enligt etnologen Bengt af Klintberg är det en naturlig del av traditioner att behålla en del gammalt och samtidigt föra in något mer samtida. Hela luciafirandet skulle gynnas av att få inslag av tematik som unga tycker är viktigt idag. Exempelvis genom att läsa dikter om stalldrängens oavlönade slit.
Rosanna Fellman
estradpoet, författare och översättare
Texten publicerad som en kolumn i SFV-magasinet 4-2024
