Gränsdragningar har ofta ställt till det för språkgrupper runt om i världen. Eller: inte gränserna i sig, utan den nationalism som hämtar tvivelaktig legitimitet ur nationalstaten, och som i dag suger ny näring ur osäkerhet och förändring.
Ur minoritetens perspektiv kan det tyckas självklart att kultur på minoritetsspråket kan behöva och ha rätt till särskilda stödåtgärder, med målet att förbättra allt från den språkliga medvetenheten till minoritetens image.
Men man behöver inse att det perspektivet är långt ifrån självklart. Ur ett majoritets- eller nationalstatsperspektiv kan tolkningen bli en helt annan. Katalanska kultursträvanden och ekonomiska stöd till katalansk kultur har i Spanien setts som misshaglig nationalism och separatism. Italiens lilla slovenska språkminoritet har betraktats med sådan misstänksamhet av Italiens majoritetsbefolkning, att den under det kalla krigets dagar uppfattades som en fiende på italiensk mark – redan att tala slovenska på Triestes gator kunde orsaka kontroverser. Att vara finne i Sverige har i årtionden varit allt annat än attraktivt, och svenska myndigheter har rent av bekämpat finskan på individnivå i skolorna.
Numera är läget över lag bättre för de ovannämnda. Men strukturerna är sköra – om de alls finns – och ofta projektartade. "En språkminoritet står alltid i ett slags rulltrappa", hörde jag en katalansk professor säga på en konferens för Europas minoritetsspråk. "Tyvärr går rulltrappan i fel riktning. Man kan därför inte stå stilla, man måste röra sig hela tiden".
Den minoritet som inte månar om och arbetar för sitt språk och sina förutsättningar löper stor risk att raderas.
I bygget av en framtid för de språkliga minoriteterna har konst och kultur ofta varit redskapet, för såväl majoritetens förståelse av vad det är att vara minoritet, som minoritetens självförståelse. Den framtidsprognos som gjordes härom året för det svenska i Finland slog också fast att tillgången till kultur och medier på svenska är avgörande för de vuxna, i samma mån som skola på svenska är det för det växande släktet.
Majoritetens attityder, då? Forskning har kunnat visa att språkkunskaper ger förståelse för mångfald. I Finland går kunskaper i svenska hand i hand med intresset och förståelsen för finlandssvenskheten.
Allt detta är ekvationer självklara nog för att varje ansvarsfull beslutsfattare ständigt bör ha dem i åtanke. Det är också insikter som vi som bryr oss om svenskans framtid i Finland behöver dela och uppdatera. Det krävs en hel by för att fostra ett barn, brukar man säga. Samma gäller när vi bygger framtid för minoritetsspråkgrupper. Vår. Och andras.
Kolumnen ingick i SFV-magasinet 2-24.
