Jag vill tacka alla dem som bidragit till beslutet att tilldela mig SFV:s folkbildningspris. Knappast har beslutsfattarna varit helt medvetna om min relation till John Österholm, mannen som i tiderna instiftade folkbildningspriset.Inget märkligt med det då en blick på födelse- och dödsdatum avslöjar att våra vägar troligen aldrig korsades. Riksdagsmannen och folkbildaren Österholm avled 1960, samma år jag dimitterades från Borgå Lyceum.
Österholm är rätt okänd för dagens generationer. Han var i många avseenden en märklig man med sina fyrtio år som riksdagsman, med sitt intensiva engagemang för folkhögskolans folkbildande roll och sin livslånga publicistiska verksamhet. Trots hans överväldigande meriter och hans roll som en av de sista finlandssvenska hövdingarna, vill jag ändå närma mig honom som en förebild, även om alla jämförelser utfaller till hans fördel och avslöjar mig som kortsiktig och tvehågsen i frågor och uppdrag som han excellerade i.
Den första som för mig lyfte fram John Österholm som en förebild var Västra Nylands chefredaktör Frank Jernström, tidningen vars medarbetare Österholm var under sextio år. Johnny fungerade som dess riksdagskorrespondent och det berättas att han hade förmågan att per telefon leverera ledare och välformulerade nyheter utan skrivet manuskript. Under de dramatiska åren mellan 1918 och 1948 lästes VN även av det politiska etablissemanget i Helsingfors över partigränserna, tack vare Österholms erkända förmåga att skarpsynt analysera det politiska läget.
När chefredaktör Jernström tog kontakt efter mitt inval i riksdagen 1970 ville han engagera mig som tidningens politiska öra i riksdagen, enligt den Österholmska modellen. Men trots mina åtta år som reporter och skribent visade det sig snabbt att jag inte besatte förmågan att på stående fot prestera toppanalyser av den kvalitet som skulle ha lyft VN till teckentydare och spåman i den politiska sfären. Vi skildes som vänner och Bengt Bergman kunde fortsätta som inrest reporter från Ekenäs.
Men Österholm som förebild lämnade mig inte i fred. Redan 1971 meddelade mig Kristian Gestrin att arvet efter Österholm krävde att jag skulle blir ordförande för Nylands Fiskarförbund, det förbund som Johnny lett under 40 år. Efter en ett år lång prövotid som viceordförande valdes jag som Gestrins efterträdare till ny politisk talesman för en trängd yrkesgrupp. Men mitt värv räckte bara fjorton futtiga år i jämförelse med Österholms fyra decennier.
Österholm är också känd i vår politiska historia som parlamentarikern som inte blev minister. I stället ledde han svenska riksdagsgruppen i flera repriser under sammanlagt 15 år. Han ansåg att riksdagsmannavärvet var nyckelposten i försvaret av den liberala demokratin och han var en svuren motståndare till alla autoritära tendenser. Återigen fyller jag inte de Österholmska måttet på en renlärig parlamentariker, jag blev aldrig gruppordförande, utan i stället partiordförande och minister.
Österholm gjorde en insats av historisk betydelse under våra krig. Han var starkt kritisk till att riksdagen sidsteppades under vinterkriget och under fortsättningskriget var han en central gestalt i fredsoppositionen, den grupp av politiker från olika partier som ville lösgöra Finland från Tyskland för att undvika en militär katastrof. Efter kriget stödde han den nödvändiga utrikespolitiska nyorienteringen som medlem i riksdagens utrikesutskott och som delegat i Finlands fredsdelegation i Paris. Här korsas i någon mån våra vägar då jag var viceordförande för utrikesutskottet i tio år och engagerade mig i internationella frågor under en något lugnare tid än hans.
Essensen i Österholms samhälleliga gärning förefaller vara en kombination av frisinne och en beredskap att gå emot strömmen när han ansåg att demo-kratiska värden stod på spel. Han hörde till laglighetsfronten i kampen mot Lapporörelsen, han samarbetade fördomsfritt med vänstern redan efter inbördeskriget, både i språkpolitiska och socialpolitiska frågor. Han utmanade också konservativa opinioner i det egna partiet när han i samråd med president Paasikivi förordade vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen, men ställde sig också i främsta ledet för den nordiska orienteringen i början av 1950-talet.
Österholm var en folkbildare och politiker under en omvälvande tid som krävde mod och uthållighet av opinionsbildare och beslutsfattare. Därför blir närmare jämförelser med hans vägval gagnlösa, men hans värderingar har fortfarande lyskraft som förebild för dem som vill påverka samhället i frisinnad anda. Hans främsta vapen var pennan och det stöd hans väljare gav honom från val till val.
Låt mig också ta fasta på hans publicistiska gärning. När jag spanar efter aktörer inom politiken av samma snitt i dagens samhälle får jag lov att konstatera att det är tunnsått, ja sådana saknas nästan helt. Nämnas bör dock ett undantag, nämligen Erkki Tuomioja, som författat och debatterat jämsides med sina politiska uppdrag. Trots likheten är skillnaderna ändå stora: Tuomioja hade politiskt och akademiskt påbrå, medan Österholms far var handelsman i småstaden Ekenäs.
Dagens politiker deltar bara i begränsad utsträckning i samhällsdebatten och detta har enligt min mening konsekvenser för demokratin. Visserligen skrivs kolumner och insändare, men ämnesvalet berör ofta lokala och regionala frågor som uppfattas som intressanta för väljarna. Vad jag saknar är debatter kring de stora samhällsfrågorna, insyn i hur våra politiker ser på samhällsutvecklingen i stort – ur ett idépolitiskt perspektiv.
Orsaken är säkert den att intensiteten och dynamiken i dagspolitiken har ökat med åren, reformerna avlöser varandra i snabb takt och med EU-dimensionen har lagstiftningens komplexitet ökat. Även om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte på länge varit tabubelagda, har det inte nämnvärt ökat debattviljan, åtminstone inte på finlandssvenskt håll – undantag finns självfallet. Respekten för auktoriteter hänger kanske ännu med.
Vem sköter då om samhällsdebatten? I min ungdom var det just auktoriteterna som inspirerade till debatt, statsvetarna och sociologerna vid Helsingfors universitet, herrar som Jan-Magnus Jansson, Göran von Bonsdorff och Erik Allardt.Återväxten har inte varit stark, men som tur kompenseras detta med kompetent rikssvensk import. Samtidigt har den akademiska sakkunskapens tyngdpunkt förflyttats till Åbo och Vasa vilket gör tillgången på akademisk expertis bredare.
Politikernas delvisa frånvaro från samhällsdebatten betyder att debattinitiativet överflyttats till medierna. I tidningarna är det ledarskribenterna som för ordet, i radio är det analyser i podd-form som dominerar, men också återkommande debattprogram behandlar in- och utrikespolitik samt sociala och kulturella samhällsfrågor. TV på svenska är så minimalt att där sällan ryms med något som kunde kallas kontinuerlig samhällsdebatt, om man då inte beaktar valdebatterna. Jag kan inte bedöma om det förs någon meningsfull debatt på svenska i olika nätforum. Till sist, två tankesmedjor, Magma och Agenda, vilka tidvis problematiserar samhällsfrågor, men de följs sällan upp av andra aktörer.
Två avslutande observationer: Mängden faktalitteratur i samhällsfrågor, producerade på svenska i Finland. Jag råkade få i min hand en 60 år gammal bokkatalog från det svenska förlaget Natur och Kultur, årtalet 1964. Jag fann ett halvt dussin böcker författade av finlandssvenskar under titeln historia, essäer och memoarer. Borde vi skriva mera samhällsorienterad litteratur idag?
För det andra: Medierna erbjuder ingen diskussionsplattform som når alla finlandssvenskar: vad som skrivs i Österbotten är rätt okänt i söder, och tvärtom. Landskapen glider långsamt ifrån varandra. Radio Vega kompenserar i någon mån bristen på en heltäckande bevakning, TV-nyheterna är för korta för att upprätthålla kunskapen om alla regioner.
Våra dagstidningar på fastlandet, med ett undantag, hör nu till samma tidningshus. Någon samordning av nyhetsproduktion och journalistik blir det naturligtvis inte fråga om, men något kunde ändå göras för att minska på kunskapsklyftorna. Tänk om alla tidningar regelbundet skulle publicera ett uppslag med nyheter och opinion om vad som tilldrar sig i en annan del av landet?
SFV verkar för svensk kultur och utbildning. John Österholm arbetade för politisk bildning och för en debatterande samhällskultur på svenska. Jag är glad över att hans värderingar ännu idag bidrar till förståelsen för det nära sambandet: Kultur och utbildning mår bra endast i ett samhälle som präglas av frisinne och starka demokratiska ideal.
