90282.jpg

Föreningar, lärande och demokrati

02.07.2024 kl. 08:21
Idag är det många röster som talar om att demokratin som vi ser den är hotad, till exempel genom minskad uppslutning kring demokratiska värderingar. Mot den bakgrunden är det intressant att titta på samman­hang där människor faktiskt verkar lära sig demokrati. Föreningar är såna samman­hang.

En förening kan ses som ett samhälle i miniatyr där med­lemmarna tränar på demokratiskt beslutsfattande. Det kan handla om att lära sig tekniker som att leda ett möte, skriva protokoll och förstå formalia men också att utveckla förmågan att samarbeta, lyssna, kommunicera och bygga något gemensamt. I ett samhälle behövs människor med såna färdig­heter och förmågor. Man kan till och med ställa sig frågan om ett starkt föreningsliv kanske till och med är en förutsättning för en stark demokrati.

Om så är fallet är det förstås viktigt att värna våra föreningar och de möjlig­heter till demokratiskt lärande som finns där. Denna fråga aktualiseras idag då civilsamhället i många länder står inför stora utmaningar. I Sverige till exempel sänks statsbidragen till studieförbunden kraftigt, bland annat orsakat av en kritik om fusk och felaktigheter i verksamheten. Eftersom studieförbunden till stor del arbetar med att stödja föreningslivet innebär nedskärningarna också minskade resurser och stöd till föreningar. Samma hot om nedskärningar har även drabbat Finland. Detta skulle kunna innebära en risk att färre engagerar sig i föreningar och därmed går miste om möjligheten till det demokratiska lärandet, vilket i förlängningen kan leda till en försvagad demokrati.

Aron Schoug ler mot kameran. Bakgrunden är neutral. Han är klädd i en blå skjorta

Aron Schoug. Foto Sören Andersson.

Men detta förutsätter att demokratiskt lärande i föreningar är en realitet; alltså att det inte bara är en myt som politiker och föreningsmänniskor intalar sig och sprider vidare. Det finns nämligen en del som tyder på att bilden av föreningen som en plats för demokratiskt lärande är förskönad. Till exempel finns det många föreningar som i praktiken inte fungerar särskilt demokratiskt, utan styrs med järnhand av karismatiska eldsjälar. Många människor som är med i föreningar är också mer fokuserade på föreningens frågor – till exempel idrott i en idrottsförening – än de är på den demokratiska processen. Eller så är de mest intresserade av att fika. Så frågan är hur mycket demokrati som faktiskt lärs. Kanske är idén om demokratisk fostran i själva verket en myt som sprids för att motivera att föreningslivet tar del av skattepengar.

En förening kan ses som ett samhälle i miniatyr där med­lemmarna tränar på demokratiskt beslutsfattande.

Samtidigt räcker inte sådana observationer för att avfärda idén om demo­kratiskt lärande i föreningar. Kanske är det så att det finns en potential för före­ningar att fungera som skolor i demokrati men att de inte alltid gör det. Kanske är det så att vissa föreningar är bättre demokratiskolor än andra och att vissa sätt att engagera sig leder till mer demokratiskt lärande än andra sätt. I den här artikeln undersöker jag relationen mellan föreningar, lärande och demokrati med utgångspunkt i forskning och egen erfarenhet på området. Närmare bestämt utgår jag från följande frågeställningar: Vad lär sig människor genom att engagera sig i föreningar? Vilken betydelse för demokratin kan detta lärande ha?

Demokratilärandets storhetstid

Idén om att föreningar skulle vara demokratiskolor myntades av den franske politikern och tänkaren Alexis de Tocqueville som under början av 1800-talet gjorde resor i USA för att undersöka denna nya nations kultur och politiska system. Syftet med denna undersökning var att ta reda på hur det demokratiska systemet kunde fungera i USA och ta med sig lärdomar tillbaka till Frankrike. I sina analyser visade han att den amerikanska demokratin fungerade på grund av att amerikanerna organiserade sig i små lokala föreningar med allehanda inriktningar såsom religion, politik, kultur och idrott. Engagemanget i dessa föreningar gjorde att medlemmarna lärde sig samarbeta och fatta beslut i gemen­sam anda, något som möjliggjorde demokrati på nationell nivå och att med­borgarna kunde balansera statens makt. Detta kan ställas mot de Tocquevilles hemland Frankrike, där folket var vana att underordna sig kung och adel och därför hade svårt att hantera en demokratisk ordning, vilket visade sig i franska revolutionens efterdyningar. Slutsatsen blev att ett land som vill ha en vital och hållbar demokrati behöver ett starkt föreningsliv.

Denna koppling mellan demokrati och föreningsliv blev också tydlig under det sena 1800-talet i stora delar av Europa, när sociala rörelser ville omforma samhället i demokratisk anda. I Sverige byggde frikyrkorörelsen, nykterhets­rörelsen och arbetarrörelsen sin organisering på lokala medlemsföreningar sammanlänkade genom förbund i en federativ struktur med distrikt och natio­nell nivå som emulerade det demokratiska styrelseskick som de ville skapa i landet. Arbetare och bönder lärde sig i dessa föreningar politikens och för­valtningens hantverk för att kunna ta över makten från den gamla eliten. Och de lyckades. När ett demokratiskt styrelseskick infördes fanns människor som kunde ta plats som politiker och tjänstemän på nationell, regional och lokal nivå.

Under 1900-talet fortsatte folkrörelserna att träna sina medlemmar i förvaltningens och det demokratiska beslutsfattandets konst, men även i andra länder var föreningslivet starkt under denna tid. I det USA som de Tocqueville besökt 100 år tidigare fanns under 1900-talets första hälft ett starkt förenings­engagemang och föreningar blev ofta ett nav i lokalsamhället där människor kom samman och byggde den gemenskap som höll den sociala väven samman. En skillnad mellan det svenska och det amerikanska civilsamhället var att det amerikanska var finansierat av medlemsavgifter och donationer medan det svenska också med tiden började uppbära statligt stöd. Stora organisationer med många medlemmar kunde utöva inflytande över politiken och kan på så vis sägas ha växt ihop med staten på ett sätt som skilde sig mycket från civilsamhället i länder som USA, där en distans till staten ansågs vara själva garanten för demo­kratin. Trots skillnaderna i synen på civilsamhällets roll i demokratin mellan dessa samhällen fanns idén om demokratilärandet som en gemensam nämnare. Genom att engagera sig i föreningar fostrades medlemmarna till demokratiska medborgare.

Samhället förändras

Länge stod föreningslivet starkt i både USA och Sverige. Det var för många en självklarhet att engagera sig i en förening – eller gärna flera – och ett styrelse­uppdrag ansågs som något fint och eftersträvansvärt. Ofta hade föreningslivets normer och funktioner blivit så självklara att de sällan diskuterades. De var som vattnet som fiskarna simmade i. Men mot slutet av 1900-talet började saker att förändras. I USA började forskare uppmärksamma sjunkande föreningsengagemang som ett demokratiproblem. En förgrundsgestalt inom denna forskning var statsvetaren Robert Putnam som menade att denna minskning sammanhängde med den generella individualiseringstendensen i samhället och bland annat berodde på det ökande tv-tittandet. De negativa effekterna var, enligt Putnam, försvagade sociala band, tillit och solidaritet mellan människor vilket skulle kunna hota demokratin. Genom sin forskning blåste Putnam liv i de Tocquevilles gamla tes om föreningar som skolor i demokrati och pekade på att denna länge förgivet tagna del av den amerikanska demokratin nu var hotad. I samma anda pekade forskare på att många föreningar blev alltmer byråkratiska och professionaliserade vilket minskade behovet av ideellt gräsrotsarbete. En annan kontrasterande utmaning kom från lösa och flexibla nätverk vilka underlättades av internets framväxt. Både den byråkratiska organisationen och nätverket skiljer sig från den traditionella föreningen och har kanske inte samma möjlighet att fungera som skolor i demokrati, i alla fall om man har fokus på demokratins formella sidor.

Aron Schoug talar inför publik i SFV-huset G18:s festsal. En projektor lyser upp en skärm bakom honom.

Aron Schoug talade om individens motivation och drivkraft på SFV:s evenemang Mera - flera - starkare hösten 2023 i SFV-huset G18. Foto: Frida Lönnroos.

Även i Sverige diskuterades frågan om föreningsdöd under slutet av 1900-talet och många föreningar uppgav sjunkande medlemssiffror. När forskare under 90-talet började mäta det ideella engagemanget i föreningar såg de dock att det fortfarande var påfallande högt, inte minst i internationell jämförelse. Dessa mätningar har fortsatt under snart 30 år och visat på att engagemangs­nivån ligger stadigt. Engagemanget sker också i hög grad inom ramen för medlemsbaserade lokalföreningar på samma sätt som tidigare även om formella medlemskap har minskat något. Det är alltså inte så att föreningarna har bytts ut mot byråkratiska professionella organisationer eller lösa nätverk. Även om dessa organisationsformer är på frammarsch och erbjuder alternativ är det dominerande sättet att engagera sig fortfarande samma som tidigare. Om föreningsengagemang medför demokratisk fostran borde det alltså fortfarande äga rum.

Här skulle jag vilja stanna upp ett ögonblick och reda ut vad som menas med en skola i demokrati och vad som kan tänkas läras där. Om vi ser till de svenska folkrörelsernas historia, som den skisserats ovan, framträder ett fokus på tekniska färdigheter i den formella demokratins processer. Grundtanken är här att dessa färdigheter möjliggör ett ökat deltagande inom politiken på lokal och nationell nivå. Här får begreppet demokratiskola en konkret innebörd med fokus på specifika färdigheter som kan användas i specifika sammanhang. Många som beskriver föreningen som demokratiskola har dock utgått från en vidare syn på vad demokratisk fostran är, till exempel utvecklingen av demo­-
kratiska värderingar och normer. Forskare såsom Putnam betonar till exempel att föreningar erbjuder möjligheten till möten mellan människor från olika samhällsgrupper. Detta, menar han, skapar tillit mellan människor och i för­längningen också tillit till samhällets institutioner.

En sådan bredare syn på föreningars demokratifostrande funktion vidgar bilden av vilka föreningar som kan tänkas vara skolor i demokrati. Om demokrati reduceras till formella tekniker i politikens och den offentliga förvaltningens konst torde politiska föreningar vara de bästa demokratiskolorna. Men om vi, som Putnam, sätter fokus på demokratiska värderingar och byggandet av tillit kan vilken förening som helst bidra till demokratisk fostran, inte minst föreningar inom kultur och idrott. I en studie av det italienska demokratiska systemet visade Putnam på stora skillnader mellan olika delar av landet. I norra Italien kunde han se en välfungerande demokrati men också ett starkt föreningsliv. I de södra delarna däremot såg han både en svag demokrati och ett svagt föreningsliv. Av detta drog han slutsatsen att norditalienarna lyckades skapa en stark demokrati på samhällsnivå genom att de utvecklade demokratiska färdigheter och dygder i föreningar.

Kritiken mot demokratiskolan

Forskningsresultat som dessa lyfts ofta fram av politiker och opinionsbildare som värnar om föreningslivet och som vill varna för riskerna med minskat engagemang. Andra forskare har dock menat att Putnam kan ha blandat ihop hönan och ägget. Den svenska statsvetaren Bo Rothstein har till exempel argumenterat för att ett starkt föreningsliv uppstår i samhällen som redan har en stark demokrati och höga nivåer av tillit snarare än att skapa sådana samhällen. Rothstein betonar kvaliteten i de offentliga institutionerna, och framförallt värdet av ett fungerande och pålitligt rättsväsende samt avsaknad av korruption. Det är alltså först när människor litar på samhället som de börjar lita på varandra, snarare än tvärtom. Att förlita sig på att föreningslivet fostrar demokratiska medborgare kan därmed ses som ett sätt för staten att lägga över ansvaret för denna uppgift på någon annan.   

Utifrån samma hönan-och-ägget-vändning har forskare hävdat att före­ningar drar till sig redan demokratiskt sinnade människor snarare än att göra människor mer demokratiska. De nederländska sociologerna Erik van Ingen och Tom van der Meer har till exempel föreslagit att föreningar istället för att ses som schools of democracy bör ses som pools of democracy, alltså samlingsplatser eller ankdammar om man så vill. Om man leker lite med orden kan man också tänka sig att föreningen drar till sig en viss sorts människor likt hur polen på en magnet drar till sig metall. Forskarna betonar dock att detta inte gör föreningarna oviktiga för demokratin. Att kunna hitta likasinnade och samarbeta i gemensamma hjärtefrågor är ofta en förutsättning för att kunna sätta sina demokratiska värderingar i handling. Det som ifrågasätts är själva idén om lärandet som nyckel till föreningars betydelse för demokratin. Människors värderingar är djupt rotade i uppväxten och ofta svåra att förändra i vuxen ålder. Detta finner också stöd i svensk forskning som visar att föreningsengagerade föräldrar ofta får föreningsengagerade barn.

Utifrån samma hönan-och-ägget-vändning har forskare hävdat att före­ningar drar till sig redan demokratiskt sinnade människor snarare än att göra människor mer demokratiska.

En skola i vardagsdemokrati

Dessa forskningsresultat nyanserar och problematiserar på ett övertygande sätt den romantiserade bilden av föreningen som demokratiskola. Kanske är våra förhoppningar om att människor och samhällen ska kunna omformas genom kunskap och bildning alltför optimistiska och naiva. Samtidigt är det viktigt att inte överdriva åt andra hållet heller, till exempel att påstå att människor inte lär sig något genom att engagera sig i föreningar eller att det de lär sig inte skulle ha någon som helst betydelse för demokratin. I verkligheten är det förstås både och. De flesta som engagerar sig i föreningar har säkert med sig vissa värderingar och intressen in, men i föreningsarbetet kan dessa utvecklas och fördjupas. Ofta är intresset för föreningens frågor – såsom idrott i en idrottsförening – vägen in och styrelsearbete kanske känns främmande. Över tid kan man dock se att styrelsearbetet faktiskt är det som möjliggör idrottsutövandet och därmed bli motiverad att bidra även på detta område. Sådana insikter är en viktig del i det demokratiska lärandet, men de kommer inte på beställning. De växer fram successivt genom erfarenhet av att delta i en förenings verksamhet och att se vad föreningen bidrar med, till dess medlemmar och till samhället.

Kanske ligger den största potentialen till demokratifostran i möjligheten till gemensamt förvaltande och utveckling av en verksamhet. I föreningen får människor träna på att bygga och upprätthålla något tillsammans; att ta gemensamt ansvar för något som är viktigt för dem. Ett demokratiskt sam­hälle behöver sådana människor men vårt samhälle erbjuder inte så många möjligheter att träna på detta. I stället lär vi oss att staten och marknaden kommer att ta hand om våra behov som laglydiga medborgare och konsumenter. I en förening får vi möjlighet att träna på något annat; något som ger en glimt in i ett samhälle baserat på lokal demokrati och självförvaltning. Detta kan låta utopiskt men i själva verket gäller det helt vardagliga förmågor som värdesätts här och nu av de flesta arbetsgivare, kollegor, vänner och familjer. Det kan till exempel handla om att respektera andras tid, att skilja på sin formella roll och sin privata, att bidra med sina unika erfarenheter, att lyssna på andra, att hantera konflikter konstruktivt, att fatta och följa gemensamma beslut samt att ta ansvar för något gemensamt.

Detta är demokratiska värderingar manifesterade i vardaglig handling. Före­ningar kan därmed sägas ha potentialen att vara skolor i vardagsdemokrati. Att utveckla dessa förmågor är mycket svårare än att upprepa fraser som ”jag tror på alla människors lika värde”, men också mycket viktigare. Det är inte bara i politiken som dessa förmågor behövs utan också i många andra sammanhang. Demokrati är mer än ett styrelseskick; det är ett sätt att leva och en kultur som behöver genomsyra hela samhället. Föreningsengagemang är förstås inte det enda sättet att utveckla dessa förmågor men det är en bra start. Med tanke på vad forskningen säger om hur värderingar formas i ung ålder kan ungdoms­föreningar tänkas vara extra viktiga att satsa på för ett samhälle som vill stärka demokratin. Människor som redan i tonåren har lärt sig samarbeta och driva verksamheter och projekt tillsammans är en viktig demokratisk resurs i arbets­livet och samhället.

Det viktiga är att det gemensamma skapandet inte går förlorat. Kanske är det erfarenheten av att skapa något betydelsefullt tillsammans med andra som leder till demokratisk fostran.

Huruvida föreningar lyckas vara skolor i vardagsdemokrati är förstås inte bara en fråga om ekonomiska resurser. Det viktigaste är att föreningen är organiserad så att många människor görs delaktiga i det gemensamma förvaltandet och utveckling av verksamheten. I många föreningar är det dessvärre tvärtom, nämligen att några få eldsjälar driver arbetet medan andra tar en passiv roll.
I dessa fall återskapar föreningen de förhållanden mellan individ och samhälle som jag beskrivit ovan istället för att erbjuda ett alternativ. Det handlar alltså inte bara om att människor är med i en förening utan också vad de gör där, eller snarare i vilken mån de är med och formar föreningen och därigenom formas av den. Därmed inte sagt att alla behöver sitta i en styrelse eller lägga ner mycket tid på sitt engagemang. Det finns många sätt att vara delaktig i formandet av en förenings verksamhet, såväl inom ramen för den formella demokratiska processen som i friare former.

Här aktualiseras också frågan om organisationsstrukturens betydelse. Många har pekat på vikten av den traditionella föreningsformen och dess formella demokratiska struktur. Professionaliserade ideella organisationer och lösa nätverk målas upp som ett hot mot föreningens funktion som demokratiskola. Om vi sätter det vardagsdemokratiska lärandet i fokus blir den formella strukturen kanske mindre viktig, om än inte oväsentlig. Att ha koll på formalia kan vara ett användbart verktyg men har inte ett egenvärde. De demokratiska värderingar omsatta i handling som jag beskrivit kan också utvecklas i nätverk och professionaliserade ideella organisationer, i vissa fall kanske till och med i högre grad. I själva verket är många av dagens föreningar blandformer som försöker kombinera det bästa från de olika världarna. Det viktiga är att det gemensamma skapandet inte går förlorat. Kanske är det erfarenheten av att skapa något betydelsefullt tillsammans med andra som leder till demokratisk fostran.

_______

Texten av Aron Schoug publicerades i SFV-kalendern 2024.

Aron Schoug är doktor i pedagogik med intresse för civilsamhälle, ideellt arbete, folkbildning, demokrati, kollektivt lärande, organisering och kreativitet. I sin roll som lektor vid Stockholms universitet undervisar han bland annat på personalvetarutbildningen. Han har en bakgrund inom folkbildningen och är också verksam som föreläsare i frågor om ideellt engagemang och organisationsutveckling, i både Sverige och Finland.


 

Rabbe Sandelin