Text: Wivan Nygård-Fagerudd
I min hemby Replot bodde rätt nära min hemgård en man som hette Ernfrid. Han hade långtradare och körde virke från hela skärgården till cellulosafabriken i Jakobstad. Ibland, ganska ofta, hade han med sig en kylväska med ett paket ur familjen Nygårds frys – för skolans skull. Frusna fåglar och smådjur, allt från små finkar till rovfåglar. Den största var en fiskgjuse med imponerande kraftiga klor och vingbredd.
Min mamma var måttligt förtjust i de här paketen i frysen. Men pappa var lärare i byns skola, och byggde upp en samling uppstoppade fåglar och smådjur att använda i biologiundervisningen.
Byn var med och byggde sin skola.
Pappas projekt kom att engagera hela byn. När en småfågel flög i rutan hos någon och dog, eller när en sjöfågel mött sitt öde i någons fiskbragder, så ringde telefonen hos oss. Var det något som inte redan fanns i skolans samling kom kadavret till oss. Mamma röjde plats i frysen bland bäraskar och bakverk. Sedan färdades paketet med Ernfrids stockbil till den skickliga konservatorn i Jakobstad – för att några månader senare återvända konstfärdigt uppstoppad, få plats i skolans samling och studeras på nära håll av eleverna.
Byn var med och byggde sin skola.
Jag kunde ta flera exempel. Hopptornet vid simstranden, elljusspåret, det lilla museet. Eller något av de många projekt SFV i dag är med i – egna och andras. Mina två decennier på olika förtroendeuppdrag har lärt mig att när någon säger jag har gjort ska man fråga med vem? Vi bygger ”vår by” tillsammans, den by som finns till för alla barn.
Det finns ett egenvärde i att så många som möjligt är med i arbetet för det gemensamma. Inte bara stat och kommun. Inte bara stiftelser. Inte bara enskilda eldsjälar. Ju fler som är med och bygger desto mer stärks samhället i grunden – och blir ett vi.
I romanen Lewis resa ger författaren P.O. Enqvist en fin definition av begreppet folkrörelse. Enqvist skriver att en folkrörelse är en rörelse som finns i människors hjärtan.
Jag tänkte på de orden när skolelever och föräldrar i tiderna demonstrerade på Vasa torg för bättre anslag till skolan. Jag har tänkt på dem när jag läst 140 år gamla tidningsreferat från när föreningen Svenska folkskolans vänner grundades. Och jag har tänkt på dem när Finlands lärare denna vår strejkat för rimligare arbetsvillkor och ersättning – och samhället visar denna viktiga yrkeskår sitt stöd.
Skolan, lärandet, den livslånga bildningsvägen behöver få vara ingenting mindre än en hjärtesak. För det engagemanget vill SFV vara ett hem.
Skolan engagerar. Våra ungas framtid är en angelägenhet vi bär i hjärtat. Vi vet att betydelsen av skola och kultur på modersmålet inte kan nog betonas – om den saken är forskare från olika delar av världen överens.
Och jag tror att Svenskfinland behöver en folkrörelse för bildningen. Skolan, lärandet, den livslånga bildningsvägen behöver få vara ingenting mindre än en hjärtesak. För det engagemanget vill SFV vara ett hem.
Texten ingår i SFV-magasinet 2-22, som du kan läsa elektroniskt här.
