Artikel i SFV:S årsbok SFV-kalendern 1981

Vide Strandvik

Johan Fridolf Hagfors

Skaparen av modersmålets sång

En märklig finlandssvensk kulturpersonlighet har fått förnyad aktualitet. För mången är han bara ett namn. Hans person och levnadsöde är tämligen okända och hans grav på Skogskyrkogården i Stockholm stod länge glömd tills den hösten 1979 renoverades. Texten på den drygt en meter höga gråa stenen lyder:

Joh. Frid. Hagfors, född 11/3 1857, död 18/8 1931. Skaparen av Modersmålets sång. Hans maka Emma Kristina, född 7/9 1863, död 29/6 1940.
Finlands svenska ungdom reste vården.

Gravstenen var ända till i år det enda minnesmärket över Johan Fridolf Hagfors, mannen som skrev musiken och texten till den sång, som i över åtta decennier har spelat en central roll bland svenskar i hela världen, sången som lever i vårt hjärta och har en självfallen plats i vårt kulturliv.

Vem var då Johan Fridolf Hagfors? Vilken är bakgrunden till Modersmålets sång och varför flyttade han till Sverige?

Johan Fridolf Hagfors föddes i Orimattila den 11 mars 1857 som son till kantor-organisten, fältskären Erik Henrik Hagfors som också var en framstående violinist - och kantorsdottern Karolina Charlotta Bastman, vars släkt härstammade från Pernå. Johan Fridolf hade alltså musikaliskt påbrå både på fädernet och mödernet.

Redan som 6-åring blev han faderlös och togs om hand av sin 30 år äldre halvbror - från faderns första gifte – den rikt begåvade med. o. kir. doktorn, fil.mag., seminarielektorn i sång och musik i Jyväskylä Erik Hagfors. Den svensktalande Johan Fridolf sattes i finsk skola och avlade studentexamen i Jyväskylä, men hans kärlek till modersmålet förblev orubbad, och redan i unga år väcktes hans fosterlandskänsla, där två händelser förknippade med varandra kom att etsas djupt in i hans medvetande. Han sjöng tenor i den kör av nyländska studenter som gav Johan Ludvig Runeberg sin sångarhyllning den 5 februari 1877, och var också med drygt tre månader senare vid Runebergs begravning den 12 maj, där sångarstudenterna gick före likvagnen med kompositören Fredrik Pacius i spetsen.

Johan Fridolf Hagfors som ung, sökande man

Efter fil.kand. examen hade Hagfors planer på att bli pedagog. Det var kanske lyckosamt att det inte blev hans huvuduppgift. Han levde så intensivt i musikens värld att han inte alltid kunde koncentrera sig på undervisningen. Det hände att han mitt under en lektion totalt glömde sina elever och sin omgivning. Han försjönk plötsligt i sig själv, började smågnola, markerade takten med huvudet och gjorde förbryllande rörelser med pekstickan på lärarbordet. Det var en ny melodi som tog form, en ny komposition, som vällde fram som ett källsprång och med pekstickan skrev han tänkta nottecken och taktstreck.

Men det var inte heller musiken som kom att ge Johan Fridolf Hagfors brödfödan, utan journalistiken. Han hade medarbetat i Helsingfors Dagblad och varit sommarvikarie i tidningen Östra Finland när han fick anbud att bli redaktör för en nystartad tidning i Åbo, Turun Lehti. Han svarade först nej, men lät sig övertalas, eftersom han betraktade anställningen som tillfällig. Den tillfälligheten kom att vara i 37 år, från december 1882 till december 1919, då Turun Lehti måste nedläggas.

Hagfors kapacitet utnyttjades till det yttersta. Han svarade till en början för allt. Han var huvudredaktör, artikelförfattare, notisjägare, översättare, kulturbevakare, musik- och teaterkritiker, kåsör och korrekturläsare, men lönen stod inte i proportion till arbetsbördan. Han måste skaffa sig extra inkomster genom att ge lektioner i olika skolor. Han var bl.a. anställd i Navigationsskolan i Åbo. Han verkade också som musikkritiker i Turun Sanomat och Åbo Underrättelser. Och ju mera känd han blev desto flera blev uppdragen. Han var inspektör för organistskolan, direktionsmedlem i Musikaliska sällskapet i Åbo och i Svenska Inhemska Teatern och hedersmedlem i Mucises Amantes och Arbetets vänner i Åbo och i Akademiska sångföreningen och Svenska sångare i Helsingfors. Att hans insatser som redaktör väckte uppskattning framgår av att han utsågs till representant för den finländska tidningspressen i journalistkongresser i Stockholm, Lissabon, Paris och Kristiania. Men hans kanske största utmärkelse kom från Sverige. Han blev kallad till assosie i Kungliga musikaliska akademien i Stockholm som tack för den värdefulla hjälp han som expert hade gett en kommitte för musiklivets höjande i rikssvenska landsortsstäder. Det sägs att Hagfors var stolt när han kunde dra på sig fracken med sammetsbroderierna, tecknet på den värdighet, som hade förlänats honom i musikens högborg i Sverige.

Hagfors var väl förtrogen med förhållandena i Sverige. Han var en gång med om en mottagning på Drottningholms slott och föreställdes för Oscar II. På kungens fråga om det var första gången han var i Sverige svarade Hagfors : ”Tjugonionde gången, Ers Majestät.”

Men Hagfors slitsamma tidningsmannavärv, hans många krävande uppdrag och inte minst sällskapslivet gjorde att hans egentliga livsintressen kom i kläm. Han fick en alltför knappt utmätt tid att utveckla sina rika musikaliska anlag och sin begåvning för litterärt skapande. Hans produktion blev ojämn och inte tillräckligt genomarbetad. Den hade ofta karaktären av hastverk och han var själv djupt medveten om det ofullgångna i sin insats.

J. F. Hagfors vid sitt arbetsbord, belamrat med papper.

Produktion

Med den försynta ödmjukhet och anspråkslöshet, som kännetecknade Johan Fridolf Hagfors förklarade han sig bara vara en dilettant när det gällde musik och lyrik. Men ett är visst, i hans produktion finns också sådant som lyser med den varma och levande glansen hos ett ädelt smycke, och hans livsgärning sedd i ett vidare perspektiv är värd beundran och respekt, inte minst med tanke på bredden och rikedomen i hans register.

Han skrev text och musik till sånger för manskör och blandad kör. Han skapade solosånger, kvartetter, sorgehymner, tillfällighetsvisor, kupletter och musikstycken för teater, fester och fosterländska högtider. Men han komponerade också till andras texter, hit hör t.ex. Ålänningens sång (John Grandell), Anna-Mi (Ernst V. Knape), Ej var jag sky (A. T. Gellerstedt), Serenad (J. J. Wecksell) och Allt under de tindrande stjärnor (Anna A.).

Ett intressant inslag i Hagfors litterära produktion var libretton till tvåaktsoperan Ann Mari med motiv från Österbotten under 1808-09 års krig. För musiken svarade Åbo-kapellmästaren Jose Eibenschtitz. Operan, som blev en stor framgång gavs flera gånger i Åbo och blev antagen att ingå i repertoaren på Kungliga Teatern i Stockholm, där den dock inte kom att iscensättas. Ett välvilligt mottagande fick också Hagfors sorgespel i fem akter Beatrice Censi med handlingen förlagd till inkvisitionens tid i Italien.

Redan under studietiden gav Hagfors ut sin första diktsamling Förgät mig ej under signaturen Vindician. Omkring fyrtio år senare publicerade han under eget namn ett urval dikter med titeln En versbok. Hagfors vänner har vittnat att många av hans vackraste alster inte fanns med i detta urval. Det var sannolikt så att han inte råkade få tag på dem när boken sammanställdes. Värt att nämna är också att Hagfors utom många prologer och tillfällighetsdikter skrev värdefulla artiklar på prosa. Hans journalistiska insats har tyvärr inte utforskats.

Intensivt sällskapsliv

Men Hagfors hann också ägna sig åt vännerna. Han var en uppburen och central gestalt i sällskapslivet. Hans yviga mustasch, hans höga panna, den goda, glada blicken bakom pincenen och hans hjärtas värme och generositet drog uppmärksamhet till sig. ”Hela Åbo kände Hagfors, mannen som lyste med sin stora humor” säger hans goda vän redaktören Axel Danielsson i en minnesruna i tidningen Åland och framhåller att det alltid var glädje i hans krets. ”Där flödade skämtet, där haglade kvickheterna, där klingade det sorglösa skrattet.” Men Danielsson betonar också Hagfors stora känslighet och den underström av vemod som blandade sig i ordlekarnas blixtrande kaskader.

Nu är det tyvärr så att det färgsprakande ordfyrverkeriet, de lysande snabba replikerna, de livfulla och gnistrande infallen så intimt hör samman med stundens stämning, med vänkretsens gensvar och med ögonblickets inspirerande ingivelse att de inte låter sig fångas. Det går inte att återskapa själva atmosfären. Kvickheter lösryckta ur sitt sammanhang förlorar mycket av sin sprudlande friskhet. Några enstaka prov på Hagfors fyndighet kan trots allt återges sådana de avspeglar sig i vännernas minnesbilder. Hagfors själv skrev inte ned någonting.

I samma hus som Hagfors hade sin lägenhet bodde en familj, som hette Bähr och som hjälpte paret Hagfors materiellt och visade stor välvilja under de svåra åren 1917-18. När någon frågade Hagfors hur de klarade sig dessa brydsamma tider kunde han därför tämligen sanningsenligt deklarera: ”Vi lever på Bähr”.

När han en gång mötte herr Bähr, som bar en riva smultron, konstaterade han: ”Bähr bär bär”. Efter en brandsyn i gården förklarade Hagfors: ”Brandsynen kom hit för syns skull”, och eftersom Hagfors var tidningsman var det helt i hans anda att fastslå, att ”Evas fikonlöv var världens första extrablad”. Om en grälsjuk dam fällde han yttrandet: ”Förr kunde kvinnan spinna, nu kan hon bara häckla”.

Vår tv har visat ett serieprogram om de första flygplanen. Man kan därför aktualisera vad Hagfors sa' om en av flygpionjärerna: ”När luftseglaren Bleriot flugit över kanalen och landat på Englands kust, blev han genast höjd till skyarna igen”.

Att Hagfors följde med dammodet avslöjar följande iakttagelse: ”Denna vårs blomsterprydda hattar visar att hattarna går med rabatt”.

Ur Hagfors En versbok, där humorn finns med i många dikter kan vi här citera den underfundiga livsvisdom, som avspeglar sig i raderna:

Den onda tid vi leva i skall en gång i en framtid bli ”den gamla goda tiden”

Modersmålets sång

En stor del av Hagfors litterära och musikaliska verk har fallit i glömska. Kompositioner och dikter har försvunnit. Hagfors var bohem och inte så nogräknad att ta tillvara sin produktion. Men Modersmålets sång finns kvar och lever.

När sången skapades bodde Hagfors i ett envånings trähus, som fortfarande står kvar, vid Köpmansgatan 16 i Åbo. Han har berättat att han först komponerade musiken, men att han redan i det skedet hade textens ideinnehåll klart. Sedan krävde den lyriska utformningen omsorg och möda för att få orden att sammansmälta med tonskapelsen. Sången var enligt den första notupplagan ”författad och komponerad samt Akademiska sångföreningen tillegnad, för att sjungas vid sångfesten i Åbo 1897”.

Tyvärr fick kören den så pass sent att den inte hann tas upp på repertoaren, men den framfördes inofficiellt, bristfälligt inövad vid ett slutet samkväm. Den egentliga debuten kom först följande år, 1898. Då sjöng Akademiska sångföreningen Modersmålets sång offentligt vid sin vårkonsert den 6 maj i Helsingfors. Den slog livligt an och måste bisseras, och blev körens lystringssång.

Men också Arbetets vänners kör i Åbo kan göra anspråk på att ha fått Modersmålets sång av Hagfors. Domslutet är salomoniskt. Båda har rätt. Akademiska sångföreningen fick sången arrangerad för manskör och Arbetets vänner i Åbo för blandad kör och därmed var grunden för framgång given. Man har goda skäl att fastslå att det var på Vårdberget i Åbo, Floradagen den 13 maj 1898 – alltså en vecka efter Akademens konsert – som Modersmålets sång helt slog igenom som svensk samlings- och lystringssång. Då firades 50-årsminnet av den dag Vårt land sjöngs för första gången och det var i samband med denna minneshögtid som Arbetets vänners kör i Åbo med ett slag gjorde Modersmålets sång känd och älskad. Dirigent var sångläraren A. Kylen, som inte var sen att med sin kör föra sången vidare ut i bygden, där den möttes med entusiasm. Så togs den upp av andra körer och gjorde sitt segertåg i landsända efter landsända.

Modersmålets sång satte hjärtats strängar i dallring och hur försynt och anspråkslös Hagfors än var fick han finna sig i att plötsligt stå i rampljuset. Ett vältaligt bevis på sångens och sin egen popularitet fick han sommaren 1915, när han besökte sin yngsta bror Erik Wilhelm Hagfors, som var kyrkoherde i Mörskom. Budet om att Johan Fridolf Hagfors var i Mörskom spred sig snabbt och gick vidare från by till by, från socken till socken och ut till skärgården och så samlades under sommarnatten före den morgon han skulle avresa kom ungdomsföreningsmedlemmar från många östnyländska socknar för att med körsång hylla skaparen av Modersmålets sång. De hade kommit under natten, många långväga ifrån. De hade kommit med häst, med båt, med cykel eller till fots utan tanke på vägens mödor och besvär för att visa skalden och tonsättaren sin uppskattning och sin tacksamhet för den sång, som mer än andra hade förmågan att hänföra och väcka samhörighet.

Den spontana uppvaktningen och de entusiastiska ungdomarnas tolkning av Modersmålets sång blev för Hagfors ett oförglömligt minne och det var med rörelse i stämman han tackade ungdomsskaran.

Åtskilliga gånger i sitt liv fick Hagfors höra sitt hjärtas vackraste skapelse ljuda och ”närhelst Modersmålets sång sjöngs i hans närvaro var han alltid lika djupt gripen. Helt visst kände han sig ödmjuk inför den lycka som förunnats honom att skapa en folkstams lystringssång” säger en av hans vänner i en tidningsartikel.

Helt visst kände han sig också lycklig kvällen före sin 60-årsdag. Då var Akademiska sångföreningen hundra man stark, samlad till konsert i Åbo och han fick hedersuppdraget att själv dirigera körens honnörshymn Modersmålets sång. När midnattstimmen gick in efter konserten blev han varmt och innerligt hyllad av de unga sångarna. Då var livet en fest. Då var Hagfors hjärta fyllt av glädje och sol.

De sista åren

Men drygt två år efter denna minnesvärda stund började solen gå i moln. Turun Lehti lades ned och Hagfors blev utan arbete. Trots de starka band som förenade honom med Åbo och trots hans kärlek till fosterlandet beslöt han sig för att med sin hustru Emma, som var av rikssvensk börd, flytta till Stockholm för att bryta sig en ny bana. Till beslutet bidrog givetvis att Emma Hagfors fick komma tillbaka till sitt ursprungliga hemland och att Hagfors själv hade många goda, gamla vänner i Sverige. Det var bara det att paret Hagfors redan hade uppnått en ålder när det inte är lätt att börja på nytt. Han var 62 år och hon 56 och de hade ingen förmögenhet att falla tillbaka på.

Det var som om ljuset och glansen över Hagfors liv började mattas av efter överflyttningen. De tolv åren i Sverige, de sista i hans liv blev inte vad han hade väntat sig. Skuggorna tätnade. Emma Hagfors hade i Åbo varit anställd på hotell och med de erfarenheter hon hade därifrån försökte paret Hagfors bedriva pensionsrörelse i Stockholm. Paret lyckades överta svårt skuldsatta Pensionat Rosen vid Grevturegatan och klarade sig några år, men slutligen tog de ekonomiska svårigheterna överhanden och företaget måste upphöra.

En tid var Hagfors anställd i det förlag som gav ut Nordisk familjebok. Förlagschefen Arvid Sohlman var en av Hagfors vänner, som på så sätt ville hjälpa honom. Men det var trots allt bara en anställning av tillfällig karaktär. Till råga på allt började Hagfors hälsa svikta. De ekonomiska bekymren blev allt mera överhängande. Vänner trädde till ibland och hjälpte paret Hagfors att klara det nödvändigaste. En av dessa hjälpsamma vänner var skalden Erik Axel Karlfeldt.

En oförgätlig stund av lycka kom dock ännu att förunnas Johan Fridolf Hagfors. Han blev inbjuden till den jubileumsfest, som firades i Åbo den 13 maj 1923, till minnet av 75-års respektive 25-årsdagen av Vårt lands och Modersmålets sångs första framförande. Den värmande hyllning han då blev föremål för gick honom till hjärtat. Han betecknade stunden som den käraste och skönaste i sitt liv, en stund som outplånligt skulle bevaras i hans minne. Men redan då var han märkt av sjukdom.

I stunder av förtätad finlandssvensk gemenskap bärs Modersmålets sång upp av en varm och levande intensitet, som inte undgår att göra verkan. Och i orostider, ödestider, tider när vår existens känts hotad öppnar Modersmålets sång en djup dimension, som går till vårt innersta väsen. Där tonar kärleken till vårt språk och vår kultur, där är tröst, där är glädje och styrka, värn och trygghet och en befriande känsla av gemenskap och rik samhörighet.

Hagfors sista år var fyllda av bekymmer. Hur svåra de åren var kom egentligen i dagen först vid hans död den 18 augusti 1931. Det var inte bara sjukdomen som hade fördystrat tillvaron, utan – också av allt att döma direkt ekonomiskt armod. Makarna Hagfors hade levt i misär och änkan stod helt medellös.

När situationen stod klar för vännerna sattes en snar hjälpaktion in. Initiativet togs av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, som i sin tidskrift Allsvensk Samling publicerade ett upprop om en insamling för fru Hagfors. Uppropet, som återgavs i Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet blottade i klartext hur illa det stod till och kom som en chock för många av Hagfors vänner. Visst hade man varit medveten om att Hagfors hade haft trassel med sin ekonomi och hans finländska vänner hade uppvaktat på 70-årsdagen med en hedersgåva i klingande mynt. Men att läget varit närmast katastrofalt kom som en beklämmande överraskning.

Den vädjan som gjordes till förmån för Hagfors änka klingade inte ohörd. Snart väcktes också tanken att hedra Johan Fridolf Hagfors själv genom att låta resa en gravvård på hans sista viloplats. Uppslaget gavs av en på den tiden känd kulturpersonlighet, fil. mag. Eric von Rettig, som riktade sig till ungdomsrörelsen och mötte varm förståelse. I gemensam strävan, med Nylands svenska ungdomsförbund i spetsen, enades Svenska österbottens ungdomsförbund, Ålands ungdomsförbund i samråd med Ålands sång- och musikförbund, Åbolands ungdomsförbund och Finlands svenska sång- och musikförbund om att förverkliga planerna.

Den minnesvården har Svenska folkskolans vänner låtit renovera på initiativ av framlidne kanslirådet Kaj Snellman, och på 50-årsdagen av Johan Fridolf Hagfors död, den 18 augusti i år, lät föreningen avtäcka en porträttmedaljong i Sibeliusmuseet i Åbo. Medaljongen, som utförts av skulptrisen Tea Helenelund bär Hagfors bild och texten ”Hur härligt sången klingar”.

[Medaljongen är förlaga för SFV:s Hagforsmedalj, som delats ut sedan föreningens hundraårsjubileum år 1982. Red.anm.]

I samband med 50-årsminnet arrangerades också uppvaktningar vid graven på Skogskyrkogården i Stockholm. Det förtjänar nämnas att själva graven i slutet av senaste år blev förklarad kulturhistoriskt värdefull och på så sätt blir bevarad för framtiden. Här var vicehäradshövding Gustaf Laurents insats betydelsefull.

Skaparen av Modersmålets sång har gått till skuggornas värld. Men sången som blev Akademiska sångföreningens lystringssång, Arbetets vänners i Åbo blandade körs lystringssång, sången som praktiskt taget haft karaktären av nationalsång inte bara för finlandssvenskarna, utan också för estlandssvenskarna, sången som blivit högt älskad i Norden, Amerika, Australien, ja överallt där det har funnits och finns svenska befolkningsgrupper, den sången lever och vad den har betytt för den svenska identiteten kan inte skattas nog högt.

I stunder av förtätad finlandssvensk gemenskap bärs Modersmålets sång upp av en varm och levande intensitet, som inte undgår att göra verkan. Och i orostider, ödestider, tider när vår existens känts hotad öppnar Modersmålets sång en djup dimension, som går till vårt innersta väsen. Där tonar kärleken till vårt språk och vår kultur, där är tröst, där är glädje och styrka, värn och trygghet och en befriande känsla av gemenskap och rik samhörighet.

Den goda, glada livsbejakande människan, tonsättaren och lyrikern Johan Fridolf Hagfors och hans levnadsöde faller kanske i glömska, men inte hans andes stämma sådan den talar i Modersmålets sång.