Det finländska självförtroendet är välkänt för att inte vara det bästa. Vi är som en nation av mobboffer, ärrade av gamla oförrätter. Vi bär en märklig kombination av stor nationell stolthet (©Vinterkriget) och skam.
Vi berättar gärna för folk om hur hårda vi är, hur duktiga vi är i skolan och om att Nokia kom härifrån. Vi står upp för vårt land, vi älskar det och försvarsviljan i Finland anses väl vara bland de bästa i Europa.
Skammen yttrar sig i en ängslighet, vi tror aldrig riktigt på våra egna bedrifter och väntar oss att allt kan tas ifrån oss när som helst. Vi tycker definitivt inte att vi är bäst, vissa dagar är vi ganska bra. Helt okej – det kan vi gå med på, men då är vi noga att understryka att det finns de som är bättre.
När Finland blev utsett till “Världens lyckligaste land” sparkade hela folket bakut. “Ni har nog kommit fel, Sverige är ditåt”, sa vi och pekade västerut.
Det stämde inte alls överens med vår kollektiva självbild av svårmod, mörker och depression. Inbillningen att vi är ett deppigt och buttert folk ställdes på ända och vi visste inte vad vi skulle göra med den informationen. Vi var ju givetvis smickrade, vem vill inte vara bäst liksom? Men vi var också förvirrade.
Fort kickade en process igång: ”Hur kan vi vara lyckligast i världen och samtidigt vara miserabla? Jag tänker inte byta ut Satumaa mot Tomas Ledin på karaoken bara på grund av någon undersökning.”
Vi vill så gärna vara bra och räcka till, men då det ska vara så svårt.
I somras var jag på en cykeltur i Österbotten och träffade två cyklister från Frankrike. De hade cyklat upp längs Norge till Nordkap och var nu påväg tillbaka till Frankrike genom Finland och Sverige.
De skulle spendera två dagar i min hemstad Vasa och bad mig om tips. Jag fick panik. Vad skulle jag tipsa om som var tillräckligt bra för två beresta världsmedborgare från kontinenten?
Jag yrade om bra kaféutbud, tipsade om de bästa restaurangerna och försökte sälja in Kvarkens skärgård med UNESCOs världsarv och Finlands längsta bro, men slängde i en bisats in att den förstås är ingenting jämfört med broarna i Norge. Inte har vi några berg heller.
”Du kan få en bra bollglass vid fängelsestranden”, hörde jag mig själv säga.
Jag cyklade vidare och kände mig otillräcklig, som att det var mitt uppdrag att visa dem att Finland har något att erbjuda.
Det har det och det är klart att det inte är min sak att fixa. Säg det åt mitt nationella mindervärdeskomplex.
Men varför har vi svårt att älska utan att jämföra? En varm sommardag på en spelning på en cool terass i Helsingfors har jag hört folk säga ”Det här känns inte som Finland” i den positivaste möjliga bemärkelse.
Varför inte Finland? Vad känns det som då?
Svaret är ofta en diffus blandning av Sverige, Europa och “bara en känsla”.
Är det en smak av den stora världen? Glada människor? Plusgrader?
Jag tror det är dags att vi finländare biter i det sura äpplet och omfamnar att det faktiskt är ganska bra här, det mesta vi tar för givet anses som en lyx i andra länder. Vi får bara så lov att inse att vi är ett relativt lyckligt folk. Vi är helt okej.
Axel Åhman är författare, musiker
och medlem i humorgruppen KAJ.
