Ukraina, Gaza, klimatförändringen, trumpismens USA: överallt dessa hotbilder, dessa ödesmättade stämningar. Alex Garlands nya film Civil War formas till en dystopi om ett kommande inbördeskrig i världens mäktigaste land.
Att leva är ändå att söka hoppet. Själv har jag en metod som nästan alltid fungerar. Jag slår mig ner vid pianot och spelar Evert Taube. För några decennier sedan hade det gått inflation i Taube; hans mest kända visor framfördes i alla tänkbara sammanhang av mer eller mindre begåvade trubadurer. Med en så enorm popularitet följer lätt en ytlighet: det var inte så många lyssnare som insåg att bakom den taubeska skärgårdsromantiken gömde sig en lärd diktare med känsla för hela registret av mänskliga känslor. Rönnerdahl skuttar med ett skratt ur sin säng, Fritiof Andersson dansar genom livet, vi känner doft av lind och kaprifol, vi lever så länge skutan kan gå och hjärtat kan slå. Och vem har skrivit finare kärlekslyrik än Evert Taube? Havet skimrar när han går vid sin älskades sida, den underbara aftonen då ”dina lockar dolde mig för världen medan du dränkte alla mina sorger, älskling, i din första kyss”. Den tillbedda är som den ljuvaste musik: ”Natten skrider. Kärleken vaktar dig ömt och tyst”.
Alla som älskat känner igen sig.
Kanske man måste älska för att kunna hoppas?
Ofta återkommer jag till en av Taubes i dag mindre kända visor, Himlajord, som han skrev den 1 april 1937 ”stående med högra foten i Medelhavet och med den vänstra på Liguriens lejongula strand”. Som den borne kosmopolit han var lät han texten utspela sig i Queensland i Australien, där en svensk emigrant blickar upp mot rymden och ser ett fint stoft av livgivande jord falla från himlen, förd över havet från Sahara. ”Det faller jord. Jungfrulig jord från himlen i min hand”.
Visan har en fritt gungande rytm med Taubes omisskännliga prägel, nästan som en psalm. Den bosätter sig i mina sinnen, får det att bulta i ådrorna, en känsla av liv som det värsta samhälleliga kaos inte rår på. Långt senare skulle han återknyta till ordet ”himlajord” i ledmotivet till Tage Danielssons film Äppelkriget (1971), där man i en fantastisk sekvens kan se den gamle Evert och Monica Zetterlund dansa, ja nästan sväva, fram över svenska ängar. En hyllning till denna underbara jord som vi ärvde och gör vårt bästa för att förstöra.
Det finns få inslag av egentlig religion i Evert Taubes verk. Men varje ord, varje ton, bärs av en tro på det ursprungligt mänskliga. Där härskar en glädje som slår mörkrets makter på flykten. Vem annan kunde ha avslutat en text med orden: ”Se, här är den sköna sommaren som jag har lovat dig!”
Jag spelar alltid slutackordet med särskild kraft i anslaget. För i Evert Taubes sällskap vet jag att sommaren verkligen börjar och ljuset segrar.
Kolumn i SFV-magasinet 2/2024
