Jag har i flera års tid haft en ganska märklig insomningsteknik, men det var först när pandemin bröt ut som jag insåg hur störd den var. Istället för att räkna får som hoppar i en grönskande hage så brukade jag göra planer för hur jag skulle agera i olika krissituationer:
Ryssen kommer
Zombies kommer
En dödlig pandemi sveper över staden
Iskelmä blir obligatorisk lyssning
Jag brukade ligga och fundera på hur jag skulle ta mig ut ur stan, vilken väg, satte upp olika scenarier för att motorvägarna var avstängda, ritade mentala rutter i Centralparken och funderade på snabbaste vägen ut.
För det var alltid planen: När katastrofen kommer, lämnar jag Helsingfors och tar mig hem till Österbotten.
Coronan aktiverade min inre prepper och skapade en längtan till naturen, turligt nog går de två att kombinera otroligt väl.
Pandemin pekade på ett extremt vis på något som skavde i min vardag. Ville jag verkligen sitta i en lägenhet i Vallgård inlåst i Nyland, eller ville jag ha utrymme och möjlighet att göra vad jag vill?
Min sjuka variant av att räkna får var troligen en mental process som gjorde beslutet att flytta från Helsingfors till Vasa lättare.
Så efter åtta år i huvudstaden så flyttade jag tillbaka till Österbotten. Vilket ytterligare spädde på min preppergen. Den är medfödd här. Mina föräldrar har tre frysboxar och egen vattenbrunn. Eget potatisland och mat i källaren för veckor. De är inte preppers, de vet inte vad en prepper är, men de har alltid levt så. För det gör man på landet.
Plötsligt hade jag utrymme och helt andra möjligheter, jag hade nära till skogen och havet. Jag började jaga och fiska igen, plocka bär och svamp. Frös in, torkade, fermenterade och la i lag. Högg ved och eldade i kakelugnarna hela långa vintern.
Nuförtiden har jag ett skafferi med torrvaror och scrollar på Giganttis sidor efter en frysbox till.
Efter att nu ha bott i Österbotten i två år har jag insett att jag inte bara saknade naturen som ett vagt begrepp, så som man saknar naturen när man står mitt i Böles tjockaste betonghelvete. Jag saknade min natur. Den jag växt upp i. Skogen min familj vårdat i generationer, svampställena mamma och pappa visat mig, jaktmarkerna där jag stått på pass sedan jag var tolv år gammal.
Jag vet förstås att man kan göra det mesta jag hade saknat i Nyland, men jag kunde inte det. Jag hade inte platserna och möjligheterna. Det finns otroligt vackra nationalparker i Helsingforsregionen, men de gånger jag har befunnit mig i dem har jag fått i nerverna på alla människor. För mig är skogen en ensam och lugn plats, inte ett lämmeltåg av människor som luftar sina dyra friluftskläder och trängs vid grillplatsen med halva bohaget packat på pulkor.
Allemansrätten är bra, men det fanns en dag 2021 i Sibbo Storskog som jag gärna skulle ha skrivit på ett lagförslag om att inskränka den.
Det är inte som att jag flyttade tillbaka till skogen heller. Jag bor sjuhundra meter från biografen i Vasa centrum. För mig är det perfekt. Jag är en urban lantis, jag vill ha båda delarna i mitt liv och nu kan jag få det. Plus att jag sover bättre på natten nu, när skafferiet är fullt, en ny frysbox är beställd och jag bara har en halvtimme ut till min skog.
Axel Åhman är journalist,
författare och medlem
i humorgruppen KAJ
