Ebban står idag på egna ben

Text: Rabbe Sandelin

Erik Berglund är noga med att påpeka att allt det som lyckades med Ebban, inte nödvändigtvis fungerar rakt av på andra projekt där man efter ett idéstadium börjar söka finansiering. Men han listar gärna de saker som gjorde att just Ebban kom till, och gick lyckligt i hamn.

– Intresse är en viktig ingrediens, även om det också delvis handlar om slumpen. Vi hade en IB-kurs i Matt­­lidens gymnasium, och som en del av den grundade tre kompisar och jag ett företag som utvecklade ett biblioteks­hanteringssystem.

Systemet blev så lyckat att killarna lyckades sälja det till Esbo stads svenska sida som använde det i 17 år. Via det projektet blev Erik insatt hur hela biblio­tekssidan fungerar, och han fick också viktiga kontakter. Sedan gick det några år, och en dag ringde Kristian Smedlund, som då var ny på utbildningsstyrelsen, med ansvars­området skolbibliotek.

– Han hade pratat med skolbiblio­te­karier i Österbotten som nämnde att jag jobbat med saken. Han tog kontakt och vi började bolla tankar om hur man kunde utveckla skolbiblioteken.

Smedlund kände från förr SFV:s kansli­chef Johan Aura, och tipsade Berglund om att SFV eventuellt kunde vara intresserad av saken.

Erik Berglund skapade det elektroniska skolbiblioteket Ebban för tio år sedan. Idag har det fondfinansierade projektet sedan länge stått på egna ben. Till det lyckade slut­resultatet hörde både nätverksbygge, kontaktskapande – och förstås ett brinnande intresse för läsning. Foto: Rabbe Sandelin

Skolbibbornas kräftgång

– Vi träffades med Johan och Kristian i några repriser, och började spåna kring skolbiblioteken och vad man kunde göra åt dem. Småningom hittades finansi­ering för att kartlägga skolbiblio­tekens situation.

Goda skolbibliotek sågs nämligen nu som en förutsättning för att försöka öka läsandet, efter att en Pisaundersökning visat att läsningen var på avtagande i Finland, medan siffrorna ökade i andra OECD-länder.

– Vår enkät visade tydligt att skol­bibborna på många håll levde på en sorts existensminimum. Anskaffningspengarna hade beskurits i flera år, och i över 40 procent av skolorna visade det sig att bibliotekarierna inte kunde avsätta någon avlönad tid alls på arbetet. Dessutom svarade nästan hälften att största delen av bokmaterialet var över tio år gammalt.

Det var med andra ord inte enbart en fråga om pengar, utan också om rent praktiska detaljer som att personalen inte hade tid att hitta och välja nya böcker.

– Bland lösningarna vi då funderade på var ambulerande bibliotek. Vi bad till och med in förlagsofferter på upp­lagor som kunde cirkulera i skolorna, och vi tänkte ut mekanismer för hur utbudet skulle hållas uppdaterat och fräscht.

Den idén föll på de logistiska kost­naderna; det skulle helt enkelt ha blivit för dyrt att kuska omkring böckerna i Svenskfinland. Samtidigt hade emeller­tid nya tekniska framsteg möjlig­gjort en alldeles ny lösning.

– Det var år 2013. Som vanligt var Sverige lite före. Förlagen där hade gått ihop kring Elib AB för att hantera e-böcker och ljudböcker. Samtidigt lanserade Elib en licensmodell som möjlig­gjorde för skolorna att erbjuda eleverna hur mycket e-böcker som helst till en låg, förutsägbar kostnad.

Det var visserligen under en period då ingen riktigt visste om e-boken alls skulle få fart eller om det fanns en business där, men licensmodellen ElibU lockande ändå förlagen, eftersom de insåg att man i ett tidigt skede måste fostra nya läsare, om man vill göra dem till bokköpare i framtiden.

– Men ElibU var ändå bara en licensmodell. Sen gällde det för någon att börja bygga tjänster som förverkligade idén. Då föreslog jag att vi kanske kunde bygga upp en tjänst i samarbete med Webbhuset, som jag råkade känna till från förr. Det var det som blev Ebban, och då fick vi även med de finlandssvenska förlagen.

Inte bara entreprenörsanda

Företags- och entreprenörsanda är alltså viktigt, men Erik Berglund säger ändå att det inte är enda förutsättningen för att ro goda projekt i hamn, så att de efter initialskedet klarar sig utan kontinuerlig fondfinansiering. Minst lika viktigt för Ebban var den långa process som handlade om idébollande med olika ”medpartners”, i det här fallet SFV:s Johan Aura, som personligen engagerade sig i projektet.

– Det hjälpte otroligt mycket. För större projekt som inte är engångs­händelser borde det alltid finnas någon form av handledning och strukturbygge, eftersom projektidéns ägare ju sällan har precis all den erfarenhetskunskap och kompetens som krävs.

Det handlar enligt Berglund inte om mentorskap, utan om något mycket mer praktiskt. Om bakgrundskrafterna jobbar frivilligt saknar de oftast en organisationsapparat att falla tillbaka på. Då behövs någon som fångar upp de goda idéerna, och bidrar till genomförandet.

– Bara en så enkel sak som att komma fram till vilka summor det är rimligt att ansöka om? Vem kan vi få med på saken? Kan vi anställa någon? För hur länge? Och alla andra frågor och tankar som gäller det administrativa, ifall man börjar bygga upp en projektorganisation.

Även för mindre projekt

Erik Berglund ser SFV:s nätverksbyggen och innovationstävlingar som en annan sida av samma faciliteringstanke. I stället för att bara bevilja bidrag, erbjuder SFV idag plattformar där människor som brinner för samma sak kan träffas och utbyta tankar– alldeles konkret. Och får man en idé, kan man dessutom ansöka om bidrag året runt.

– Nätverksbygge och slipandet av idéer mot varandra är precis lika viktigt även för mindre, tidsbundna projekt, eller bara för ett generellt utvecklande av idéer. Speciellt för de som jobbar frivilligt för allmännyttan innebär en sådan process ett viktigt lärande och ett växande. Ett bildningsprojekt om du vill.

Vad händer sedan?

För stora, lång­variga projekt tipsar Erik Berglund också om att i mycket god tid planera för vad som händer sedan. Vad är de rea­listiska alternativen om allt inte går precis som man tänkt, eller om man inte får den finansiering man räknade med? Blir det enbart nedstängning och doku­mentering, eller kan man gå vidare med någon annan aktör?

– Jag hade turen att få denna sorts facilitering när det gällde Ebban, och jag hoppas på att alla fonder – ifall de satsar låt oss säga hundratusen eller mer på ett projekt – även avdelar resurser för detta.

Som projekt placerade sig Ebban i gränslandet mellan allmännytta och kommersiella intressen. Dylika projekt kräver också kunskap om vilken organisations- och verksamhetsform som är mest ändamålsenlig.

– Även här är bollplank och hand­ledning ovärderliga. Där ute finns ganska mycket feluppfattningar om vad som är gångbart när det gäller allmännyttiga syften. Icke-vinstdrivande bolag kan också vara ett alternativ om man vill föra samman flera allmännyttigt verkande organisationer kring en gemensam sak.

Glöm inte den finska sidan!

Erik Berglund säger att vi i Svenskfinland alltför ofta glömmer bort våra finska kolleger. Då vi kläcker en projektidé för att avhjälpa någon uppdagad brist, har kanske någon på finska sidan redan stött på samma sak, eller skulle också vara intresserad av att hitta nya lösningar.

– Så fort man kläcker en idé borde man fråga sig om det finns paralleller till finska sidan. Det fungerar åt två håll – eventuellt har någon redan åstadkommit något vi kan haka på, eller så kan någon finskspråkig aktör vara intresserad av att komma med på vår nya idé.

Även detta kunde höra till den sorts facilitering som Berglund hoppas på från fondfinansiärernes sida. Ett sådant tänkande sparar enligt Berglund inte bara tid och resurser. I bästa fall kan skal­fördelarna också möjliggöra projekt som Svenskfinland inte ensamt klarar av.

– Visserligen ska de finlandssvenska fonderna enligt sina syftesparagrafer tjäna svenskspråkiga syften. Men så länge som de fondfinansierade projekten tjänar finlandssvenska syften kan de ju bra även samarbeta med den finska sidan. Vi blir kanske lätt lite väl navelskådande. Träffar de finlandssvenska fonderna sina finska kolleger och diskuterar? Jag hoppas det.