Våren är vacker i Köpenhamn. Äppelträden i Kongens have blommar så mycket tidigare än på våra breddgrader. Och känslan av att vara i Norden och samtidigt nästan ute på kontinenten är alltid lika tilltalande. Ganska hemma, ändå utomlands.
Guiden på Rosenborgs slott mitt i äppelträdgården hade ett vältränat språköra, fick jag uppleva härom året. Han identifierade mig omgående som finlandssvensk. Jag förde glatt in samtalet på temat goda grannar i Norden. Guiden plirade lurigt på mig och sa:
– Men ved du at hele Norden faktisk er dansk område?
Goda grannar kan man bråka med på skoj. Man kan tävla i skidspåret och i Eurovisionen. Man kan skratta åt och överdriva varandras egenheter. Vänskapen står stadigt på vissheten att det som förenar är mer än det som skiljer åt.
Att det finns både olikheter och likheter mellan de nordiska länderna är inget nytt. Arkeologer har hittat spår av likartad stenålderskultur med lokala variationer. Gravar från bronsåldern vittnar om gemensamma kulturella drag. De skandinaviska inslagen bland Finlands fornfynd är betydande.
När drottning Margareta på 1300-talet föregick Kalmarunionen genom att börja kalla sig "Danmarks, Sveriges och Norges drottning" lade hon också grundstenen till något vi bygger vidare på än i dag. Grannsämjan höll visserligen inte i längden, krigen mellan Danmark och Sverige har varit många. Norge har bildat union turvis med Danmark och Sverige, och fruktat båda. Men sedan den goda idén om nordiskt samarbete gjorde comeback 1952 med Nordiska rådet fick nordbon fri rörlighet, passfrihet och en gemensam arbetsmarknad. Nordbor är vi allihopa.
Och allra störst är Norden för den som kan både finska och svenska – en kultursfär som sträcker från Finlands östgräns ända ut i Atlanten.
För Finland är det svenska språket en bro till de andra nordiska länderna, samtidigt som Norden ger oss finlandssvenskar både en språklig tillhörighet och ett brett kulturutbud. Norden är liknande lagstiftning och värderingar. Norden är språk som i flera fall är så nära släkt att den som kan det ena förstår det andra. Och allra störst är Norden för den som kan både finska och svenska – en kultursfär som sträcker från Finlands östgräns ända ut i Atlanten.
Man vet inte vad man har före man förlorar det. Under det gångna året har den nordiska gemenskapstanken prövats i coronapandemins spår. Smittspridning har påkallat reserestriktioner och stängt gränsövergångar som vi vant oss med att varit lika vidöppna som våra kommungränser. De här åtgärderna har varit rimliga. Men de nationalistiska tendenser som ställvis vädrat morgonluft är det skäl att vara på sin vakt emot. Ingen mår bättre av inkrökthet.
En dos dansk humor spetsad med några droppar historiska fakta är till syvende och sist en bra påminnelse om en samhörighet och en gemenskap som behöver uppvärderas. Det är förresten också uttrycket "till syvende och sist", en av de danismer som vi har i det svenska språket. Sjovt!
