Den anrika Björneborgs Svenska Samskola, grundad 1892, fungerar enligt principen att de som börjar i skolan skall ha en dagisbakgrund som varit svensk.
– Det hör inte till skolans plikt att lära ut skolans undervisningsspråk. Vi är alltså inte en språkskola, men det är klart att då cirka hälften av eleverna har helfinsk bakgrund satsar vi lite mera på modersmålet, berättar Hollsten.
Elever med tvåspråkig bakgrund utgör cirka fyrtio procent av eleverna, medan cirka tio procent kommer från helsvenska hem.
– Antalet elever med svenskspråkiga föräldrar motsvarar även hur eleverna officiellt är registrerade hos myndigheterna, det vill säga som svenskspråkiga. Men intressant nog får vi i våra egna enkäter en helt annan språkfördelning – nästan fyrtio procent av eleverna uppger att de har svenska som modersmål.
Små skolor har många utmaningar; i Björneborg är dock den ekonomiska biten i skick. Rektor Ulrika Hollsten framför Henrik Tikkanens bild på den ursprungliga skolan.
Enligt Hollsten visar detta med all tydlighet att ”svenskhet” är en fråga om hur man känner sig, och frågan om hur man definierar sitt modersmål är något helt annat än enbart det officiella kruxet i myndighetsregistren.
– Därför är det lite synd att vi i förhandlingar med till exempel Björneborg stad måste utgå från de officiella siffrorna. Kanske man också så småningom kunde tänka sig att människor kunde registrera sig som tvåspråkiga. Det skulle motsvara verkligheten mycket bättre, och stärka svenskans ställning i landet.
Enhetsskola
Skolan har karaktär av enhetsskola, vilket enligt Hollsten ger många fördelar. Bl. a. är det enkelt för lärarna att arbeta över gränserna.
– Och räknar vi in barnträdgården och äldreboendet på Mikaelsgården kan man med fog säga att det går att leva ett helt liv från vaggan till graven inom vår lilla helhet, skojar Hollsten.
Björneborgs Svenska Samskola ligger vid samma skvär som Mikaelsgården (se nästa uppslag), där den svenska barnträdgården och äldreboendet är inhysta.
Den nuvarande skolbyggnaden är byggd 1963, och grundligt renoverad år 2003, samma år som den intilliggande Mikaelsgården med barnträdgård och äldreboende byggdes. Den privata skolan har formen av ett aktiebolag, där Svenska Kulturfonden i Björneborg, grundad av Hjalmar Widbom 1919, är största ägare. Stiftelsen, med stora tilläggsdonationer på 40- och 60-talet, är en välförvaltad och resursstark ägare.
– Vi har ändamålsenliga lokaler, och vi klarar oss finansiellt. Staten betalar ett förhöjt enhetspris, man kan i grova drag säga att statspengarna räcker till lönerna. Fastighetskostnader och andra administrationskostnader skall sedan täckas med andra medel, berättar Hollsten.
Att prognosticera är ändå inte alldeles lätt.
– En liten utmaning är att statsandelarna uträknas för kalenderår, medan vi arbetar enligt skolår. Svackor i ekonomin kan uppstå av en så enkel orsak som att en familj med fyra barn i skolan flyttar någon annanstans, berättar Hollsten.
Viveka Åberg från SFV och rektor Ulrika Hollsten i den underjordiska gången som förbinder samskolan med Mikaelsgården.
God elevtillströmning, men också utmaningar
För tillfället ser läget bra ut gällande elevtillströmningen. I barnträdgården råder inte brist på barn, och det finns tydliga tecken på att svenskspråkiga personer som i tiderna flyttat bort för att studera, arbeta och bilda familj, nu flyttar tillbaka. Björneborg har åter dragningskraft, efter att stora delar av industrin flyttade bort från 1980-talet och framåt.
– Men hur man än vänder och vrider är vi ju en liten skola. Det betyder att kurserna på gymnasiet ibland bara har en handfull elever, vilket inte bara blir dyrt, det tilltalar inte heller eleverna. Trenden bland unga tycks vara att det är skönt att smälta in i större helheter, så vi har nog en klar konkurrenssituation med de större finskspråkiga skolorna.
Svenska samskolan har på grund av litenheten svårt att specialisera sig på annat än språk – men den specialiseringen är uppskattad.
– Möjligheten för våra studenter att fortsätta studera på svenska i Sverige är en alldeles konkret fördel som lockar elever. Litenheten har också andra fördelar för eleverna; det innebär många flexibla och individuella lösningar. Det kräver visserligen mycket av vårt engagerade och duktiga lärarkollegium, men samtidigt får lärarna också stor frihet att utforma lösningar och komma med egna förslag.
Praktiskt pusslande med personalen
Hollsten är alltså inte överdrivet orolig för framtidens utmaningar; samskolans goda renommé och fina resultat gör att skolan fortsättningsvis ligger högt i kurs. Men praktiska utmaningar finns alltid. Till det dagliga pusslandet för Hollsten hör att anställa behöriga, svenskspråkiga lärare.
– Att annonsera i tidningarna är fruktlöst. Det är djungeltrumman och kontaktnät som gäller. Men ändå verkar det som det är en enorm tröskel för många att flytta och slå ny rot på en annan ort än den egna.
Lyckligtvis ligger Kristinestad på bara hundra kilometers avstånd, så samskolan har en handfull lärare som varje dag pendlar till Björneborg.
– Vi har också stor nytta av det samarbete som pågår inom Svenskfinlands gymnasienätverk G-net. Lärarna hittar där ämneskollegor, och kan samarbeta kring nätkurser och gemensamma projekt.
Samskolan, Mikaelsgården och Svenska klubben utgör de svenska rummen i Björneborg. Det händer lätt att arbetsuppgifterna och de beslutande posterna innehas av en ganska liten grupp eldsjälar på orten.
– Det framgick ju även i tankesmedjan Magmas rapport om språköarna. Enskilda personers och eldsjälars insatser är avgörande för att saker förvaltas väl och att utvecklingen går framåt. Men det är lite farligt att allt hänger på så få människor – frågan ställer sig alltid: hur skall det gå i framtiden? Hur skall vi få de unga engagerade?
Hollsten har ändå en stark framtidstro, att bli uppgiven hjälper ju inte.
– I Björneborg har vi turen att ha en välförvaltad finansiell uppbackning i ryggen. Allt har lyckats bra, men det är bra att med jämna mellanrum påminna sig om att inget rullar på av sig självt.
Attityden till majoriteten viktig
En så liten minoritet som de svenskspråkiga i Björneborg har inte råd att isolera sig.
– Vi går ut med info och bjuder oss ut. För att komma med i Svenska klubben räcker det till exempel med att man tycker att svenska språket är intressant, och att man är villig att använda språket. Många finskspråkiga är positivt inställda, och medlemsantalet har ökat ordentligt de senaste åren. För många blir det en ögonöppnare att Björneborg haft ett starkt svenskt inslag och också en svenskspråkig historia.
Tvärtom mot vad många kanske tror, betyder öppenhet mot språkmajoriteten inte att man tar in det finska språket i verksamheten.
– Här i skolan skickar vi ut all info och håller alla möten på svenska. Under föräldramötena kan man fråga på finska, men svaren kommer alltid på svenska. Alla är medvetna om detta.
Hollsten säger att denna princip, framarbetad på en språkö, väl kunde användas även i de delar av Svenskfinland där den procentuella andelen svenskspråkiga minskat, och man riskerar att drunkna i mängden.
– Men håll alltså fast vid svenskan i möten och i umgänget, det är ju på grund av språket som de finskspråkiga vill komma med. Ett sådant förfarande skapar goodwill och ökar förståelsen mellan språkgrupperna.
Barnträdgården: nya svenska familjer
På Svenska Barnträdgården i Björneborg tar Marie Lågland emot. Barnträdgården är inhyst i Mikaelsgården sedan fastigheten byggdes år 2003, men själva barnträdgården är betydligt äldre, grundad 1898.
– Att Björneborg återfått sin dragningskraft efter storindustrins utflyttning, och att det skett en inflyttning av nya svenskspråkiga familjer, ser vi tydligt på att vår nya småbarnsavdelning. Den har enbart barn med svenskspråkig bakgrund, medan språkfördelningen i resten av barnträdgården är 50-50.
Barnträdgården har genom åren genomgått många utvecklingsfaser. Tidigare bestod dagiset av halvdagsgrupper, numera är alla grupperna heldagsgrupper. Och denna höst hade alltså småbarnsavdelningen (för barn under tre år) premiär.
– Våra lokaler i Mikaelsgården är välplanerade och ändamålsenliga, men småbarnsgruppen rymdes inte in – de huserar i en lägenhet ett stenkast härifrån.
Mia Järvinen och Pia Vuorela förevisar förskoleklassen i barnträdgården. Förskolan är sedan 1992 administrativt en del av samskolan. I klassen tränar barnen att sitta lugnt och att markera, så att övergången till klass ett i samskolan blir så mjuk som möjligt.
I likhet med samskolans elever har barnträdgården en del barn med helfinsk bakgrund. Personalen talar dock alltid svenska med barnen i alla situationer.
– Många föräldrar ser en rikedom i svenskan. De känner också till att barnträdgården fungerar som slussport till samskolan. Vår viktigaste målsättning är att lära barnen tala svenska med hjälp av sång och lek, pyssel och sagostunder.
I Svenska Barnträdgården är alla grupper förutom småbarnsavdelningen blandade grupper.
– Att ha barn i olika åldrar i varje grupp är pedagogiskt bättre; de stora kan lära de små, och samtidigt lär sig de större barnen också att respektera de små.
Marie Lågland och SFV:s Viveka Åberg i ett av miniköken där dagisbarnen får bekanta sig med kökssysslor.
Utmaning: svenskspråkiga vikarier
Till barnträdgårdens största utmaningar hör enligt Marie Lågland att få svenskspråkiga vikarier.
– Men hittills har vi alltid lyckats på något sätt. I och för sig kan man säga att det är en utmaning att hitta svenskspråkig personal överhuvudtaget.
En annan utmaning utgör lång-tidsplaneringen.
– Barntillströmningen är naturligtvis svår att förutse. Köpavtalen med Björneborg och Ulfsby ger en grund, men sedan är vi lyckligt lottade med en stark finansiär i bakgrunden: Svenska kulturfonden i Björneborg. Och tilläggsstöden från fondvärlden, inklusive SFV, ger en liten guldkant på tillvaron. Allting hjälper oss framåt.
Mikaelsgården, som alltså inhyser även äldreboende, erbjuder också en naturlig plats för generationsöverskridande verksamhet.
– Vi ordnar t.ex. en luciafest och firar Svenska dagen gemensamt.
