och skådar över taket ned mot ån.
Dess vita murar synas långtifrån
och fönstren, glimmande i aftonljuset.
Det stora lugnet störes här av ingen,
här blick och tanke ströva högt och vitt,
likt svalan, som kring huset kretsar fritt
och snuddar vid dess brutna tak med vingen.
I Diktarhemmet i Borgå möts gången tid med nutid. Diktfragmentet ovan, daterat 29.4.1923, är skrivet av Hjalmar Procopé som samma år hade flyttat till Diktarhemmet. Gården i domkyrkans hägn i Borgå är uppförd av fortifikationsmästaren Gotthard Flensborg år 1765. År 1921 donerade dåvarande ägarna bokförläggaren Holger Schildt och hans hustru fastigheten till Finlands svenska författarförening med den uttryckliga bestämmelsen att Forsmanska gården, som huset då kallades, i fortsättningen skulle fungera som bostad för en finlandssvensk författare. Vid sidan av gåvobrevet fanns en personlig önskan, att Hjalmar Procopé skulle bli den första författaren som flyttade in. År 2001 donerade Finlands svenska författarförening Diktarhemmet till Svenska litteratursällskapet i Finland.
Christer Kihlman är den sjunde författaren i Diktarhemmet där han och hans hustru Selinda flyttade in år 1993. En stor sorg var Selindas bortgång i oktober 2007. Sedan dess har Christer Kihlman bott ensam i Diktarhemmet. Saknaden är stor men Christer är glad över att hans dotter Nina bor i Borgå, och sonen Jerker med familj i Esbo.
Christer Kihlman är den sjunde författaren i Diktarhemmet. Här med den unika gästboken. November 2013.
Christer Kihlman visar på Diktarhemmets gästbok som finns på taffelpianot i salen. Taffelpianot som har tillhört borgåbon Amalia Lind hör i likhet med gästboken till de permanenta inventarierna i skaldeboningen. Det gör också Hjalmar Procopés bibliotek som Christer Kihlman numera anser sig ha tid att botanisera i. Till saken hör att Christer har ett förflutet som tjänsteman på den legendariska svenska- och utländska avdelningen vid Richardsgatans bibliotek. Där arbetade också Selinda under många år, i tacksamt minne bevarad hos sina kolleger bland annat för de legendariska festerna som hon ordnade i Diktarhemmet. Biblioteksarbetet har gått i arv till dottern Nina som tjänstgör på Borgå stadsbibliotek.
Det är en novemberdag då jag besöker Diktarhemmet för att lyssna på Christer Kihlmans livsberättelse och avnjuta starkt nybryggt kaffe. De sista löven har fallit. Det är ännu barmark. Från salen, där vi sitter, ser man in i det välfyllda biblioteket. Från fönstren öppnar sig en utsikt över Borgå ådal med Näsebacken i fonden och Domkyrkan med en förnimmelse av klangen från kyrkklockorna som svagt tonar in genom de tjocka väggarna.
Diktarhemmets exteriör har varit sig lik genom åren. I Louis Sparres bok Det Gamla Borgå Ett försvar af en gammal stads traditioner från år 1898 ingår en av hans etsningar föreställande Diktarhemmet som då gick under namnet Forsmanska huset. Det var också i november, närmare bestämt den 18 november 1993, då mörkret låg tungt över Borgå – för att tala med Christers egna ord – då han och Selinda bröt upp från sitt egnahemshus i Esbo för att flytta in i Diktarhemmet. Christer berättar att det var full snöstorm den dagen och att flyttkarlarna inte var helt nyktra. Men allt gick bra ändå. Flyttningen avslutades med en bit mat på restaurangen Gamla Lagmannen i huset mittemot.
Det var som om ringen hade slutits efter flyttningen till Diktarhemmet. Efter att Rabbe Enckell hade lämnat skaldebostaden år 1972 hade Christer fått ett erbjudande att bosätta sig i Diktarhemmet. Då kände han sig alltför ung för hedersbostaden, men drygt tjugo år senare hade han ändrat åsikt. Diktarhemmet hade hela tiden funnits i Christers och Selindas medvetande; Selinda hade i tiden varit barnsköterska för Rolf Lagerborgs barnbarn då han bodde i Diktarhemmet.
Ett dystert minne daterar sig till den 16 oktober 1933 då Christers farbror Erik Kihlman drunknade i Borgå å efter ett besök i Diktarhemmet hos Saga och Jarl Hemmer. Bland de omkomna fanns också Erik Kihlmans hustru Gunnel Kihlman och Mariguita ”Quita” och Henry Ericsson. Jarl Hemmer som tog skulden på sig blev aldrig sig själv efter olyckan. I december 1944 sköt han sig i Diktarhemmet.
Efter Selindas död 2007 var det som om allting hade förändrats för Christer.
– Om man har levat mera än 50 år tillsammans så blir livet efter förlusten av sin livskamrat tomt och grått och tråkigt i åratal framåt, summerar Christer.
– Numera är jag gift med mina böcker.
Och Hjalmar Procopés böcker som samsas i det välfyllda biblioteket där Christer har tagit plats vid skrivbordet där bokskatterna och Gästboken, också den en skatt, vilar på skrivbordet i väntan på att än en gång få yppa namnen på alla författare och andra intressanta personer som under nästan ett sekel har plitat sina namn – ofta med kommentarer i dikt och prosa. I andanom kan man se personerna framför sig ungefär som i Ingmar Bergmans film Smultronstället, som är en hyllning till flydda tider.
– Att läsa böcker är mitt livselixir, säger Christer som avstår från att återuppleva sin egen litterära produktion som är omfattande: allt från lyrikdebuten 1951 med Rummen vid havet till Gerdt Bladhs undergång 1987. År 2011 utkom hans synnerligen uppmärksammade bok Se upp salige från 1960 i en ny upplaga. Lexå, som är namnet på den skandalomsusade småstaden i boken (som av många har förknippats med Borgå), har också gett namn åt Tuva Korsströms i år utkomna, över femhundra sidor välmatade finlandssvenska litteraturhistoria med titeln Från Lexå till Glitterscenen.
– Nej, jag har inte läst Tuvas bok, säger Christer.
– Och jag vill inte prata om mina gamla böcker.
Men om böckerna i Hjalmar Procopés samlingar talar Christer gärna. Där finns bland andra Ludvig Nordströms bok tryckt på Bonniers boktryckeri 1910: De tolv söndagarna, som handlar om de kungliga svenskarna.
– Miljön är en liten småstad Öbacka i Bohuslän som kan jämföras med Lexå, 50 år tidigare, säger Christer med glimten i ögat.
Christer Kihlman syns ofta i stadsbilden i Borgå i synnerhet om man rör sig i Gamla stan. Han är vänligt sinnad och ser ut att trivas i Borgå. Det händer att han tar emot gästande grupper i Diktarhemmet som Litteraturkretsen vid Borgå medborgarinstitut eller en språkbadsklass i Kevätkummun koulu.
– Många kulturföreningar från Sverige har också under årens lopp gästat Diktarhemmet. Och i år, i maj, var en grupp tyska litteraturstuderande från universitet i Göttingen på besök, berättar Kihlman.
På Runebergsdagen 1997 höll han festtalet vid den traditionella Runebergsfesten i Borgå som det året hölls i Borgå Gymnasium. Och 2004 när Johan Ludvig Runebergs 200-års jubileum firades festtalade Christer Kihlman från predikstolen i Borgå domkyrka inför en fullsatt kyrka med presidentparet och statsministern som inbjudna gäster.
Dags att ta avsked av Christer Kihlman. Svenskbygdens utsända söker sig hem till åstranden, ner för Brobacken med en blick över Gamla bron och ån för att knäppa på datorn och klä besöket i ord och bild medan några änder simmar i Maren för att ta skydd av de gula vassvipporna.
