Begreppet fri bildning är något som Gunborg Gayer funderat på en hel del den sista tiden. Då den fria bildningen kommer på tal blandas ofta idealistiska idéer upp med samhälleliga nyttoaspekter, men det kan vara värt att hålla dem åtskiljda.
– Vad är fri bildning? Fri för vem? Frihet från vad? Ibland känns det som om det har handlat om frihet att få göra hur man vill, att inte behöva känna sig styrd. Eller frihet att varje år kopiera fjolårets kurser i kursprogrammet.
Gayer citerar lagen om fritt bildningsarbete som slår fast att ”målet för undervisningen inom det fria bildningsarbetet är att främja individers mångsidiga utveckling, välmående och välfärd och att främja demokrati, pluralism, hållbar utveckling, kulturell mångfald och internationalism.”
– De låter förstås mycket högstämt, men så ska det vara när det handlar om målbeskrivningar. Och visst finns det en hel del bakom de orden som alla kan omfatta. Ändå gör de förstås ett lite allvarstyngt intryck. Fri bildning behöver verkligen inte vara så allvarligt.
– Det vi egentligen kan utläsa av orden handlar om folkhemsdrömmen, eller det finländska bildningsidealet överlag. Efter att ursprungligen ha varit en rörelse för att bilda arbetar- och landsortsbefolkningen, har fokus idag flyttat till dagens eftersatta grupper, berättar Gayer.
Gayer avser seniorerna, funktionshindrade, arbetslösa, nyfinländare eller mindre bemedlade familjer. Underförstått skall den fria bildningen även alltid vara det fördelaktigaste alternativet, också om detta i många kommuner med ansträngd ekonomi börjar bli en sanning med modifikation.
– Fokus ligger dock fortfarande på att ”uppfostra folket” i vissa frågor, beroende på vad samhället råkar ha behov av just då: det kan vara datakörkort eller motion och hälsa, det kan handla om hur en lag om vattenrening i glesbygden ska tolkas. Det stora flertalet av i synnerhet medborgarinstitutens, studiecentralernas och sommaruniversitetens kursdeltagare är i alla fall alldeles ”vanliga vuxna” i arbetsför ålder.
Vän av nordiskt utbildningsideal
Gunborg Gayer är en stor vän av det nordiska utbildningsidealet som går ut på att den grundläggande utbildningen skall vara gratis och jämlik för alla.
– Med det idealet har vi lyckats utjämna många orättvisor i vårt samhälle. Jag stöder också en förlängd läroplikt. Dagens samhälle behöver människor med grundläggande kunskaper och färdigheter enligt en gemensam läroplan.
Gayer varnar dock för att överutbilda människor.
– Det blir dyrt och dessutom skapar det frustration hos dem som trots en gedigen utbildning kanske inte lyckas få jobb. Ju längre upp i åren en människa kommer desto mer måste hon själv få avgöra vad hon behöver för andlig eller lekamlig spis. Och det är där den fria bildningen kommer in. Bildning eller utbildning behöver minsann inte leda till något annat än välbefinnande, säger Gayer.
Även krav på kvalitet
Gunborg Gayer anser det ändå självklart att man får ställa krav på den fria bildningen.
– Eftersom vi bedriver skattefinansierad verksamhet, måste den hålla hög kvalitet, grunda sig på klara pedagogiska behov och principer, och stå pall för all tänkbar insyn. För detta behövs tyvärr resurser, som många små kommuner har svårt att uppmönstra.
Gayer gillar emellertid inte diskussionen om att den fria bildningens utbud i alla sammanhang ska vara samhällsnyttigt eller ekonomiskt försvarbart.
– Vem kan avgöra vad jag eller du mest och bäst behöver under en viss period av livet? En grundkurs i kinesiska, en fortsättningskurs i gubbyoga eller en kurs på hög nivå i knyppling? Därför är det viktigt att varje institution inom den fria bildningen ges möjlighet att internt eller i samarbete med sina närmaste grannar, aktivt diskuterar pedagogiska frågor och frågor om utbud och efterfrågan, och vems behov det är vi ska uppfylla med kursverksamheten.
Den kritiska
svenska massan
Ett stort problem i dagens Svenskfinland är enligt Gayer att den kritiska massan i många sammanhang börjar vara för liten, och att medelmåttigheten fått avgöra hur utvecklingen också inom utbildningen leds.
– Vårt utan jämförelse största gemensamma problem är bristen på behöriga lärare i södra Finland och våra entydigt sämre Pisa-resultat än inom den finska utbildningen. Jag har ofta känslan av att det viktigaste är att hålla bastionerna, att inte ge efter en tum.
Gayer säger att bråken om lärarutbildningen inte längre är komiska.
– Det är en skandal, och det säger jag i alla sammanhang där det finns lämpliga åhörare. När ska nylänningar och österbottningar komma till en hållbar och bestående överenskommelse om att det behövs behöriga lärare också i södra Finland? När ska lärarfacket ställa upp för södra Finland i den här frågan? När ska mina barnbarn i Helsingfors ha samma självklara rätt till behöriga lärare som mina barnbarn i Vasa?
Gayer säger att den gamla kontroversen i förlängningen kan få allvarliga konsekvenser.
– Den svenska utbildningen på alla nivåer är utan berättigande om inte den språkliga grunden är stark och självklar. Till det behöver vi behöriga, aktiva och intresserade lärare med stark medvetenhet om modersmålets betydelse. Och det är statens sak, inte stiftelsernas, att se till att en lösning kommer.
Den fria bildningens uppgift
Gunborg Gayer anser att det viktigaste för bildning överlag och för fri bildning i synnerhet är att göra människor intresserade av vad som händer runtomkring dem, att väcka nyfikenhet, att skapa sociala sammanhang, att bejaka olikheten (också den språkliga), att göra saker professionellt och att samarbeta.
– Samarbetet måste ske såväl inom den finlandssvenska verkligheten som över språkgränsen, både regionalt och nationellt, både mellan de olika verksamhetsformerna inom den fria bildning och med till exempel tredje sektorn.
Gayer säger att balansen mellan kontroll och frihet är svår. Mycket av det som sker inom den fria bildningen går överhuvudtaget inte att mäta, och det måste beslutsfattarna inse.
– Vi vet att det finns forskning som stöder att ett gott socialt kapital skapar både fysisk och psykisk hälsa hos människor. Och så ska vi inte glömma, att det som sker inom den fria bildningen är så himla roligt. Det är tillåtet att ha roligt och skratta både på kansliet och i ett klassrum på ett medborgarinstitut, det är till och med att rekommendera. Jag tror att det kanske ytterst är därför som samhället stöder den här typen av vuxenutbildning, för att den får människor att må bra på många olika plan.
