Då Svenskbygden träffar Peter Backa är det ännu några månader kvar till pensioneringen. Backa säger att det onekligen kommer att kännas ovant att lämna över stafettpinnen, eftersom han varit så aktiv så länge. Och de nätverk han byggt upp i jobbet är nödvändigtvis inte sådana som kan följa med efter pensioneringen.
– Jag är ändå involverad i arrangerandet av några internationella och nationella konferenser, så det blir en sorts mjuklandning. Men det största jag tänker ägna mig åt efter pensioneringen är att fortsätta studera, målet är att ta magistersexamen så småningom. Och så skall jag förstås fortsätta skriva.
På sin slutraka inom SFV har Backa ofta funderat över begreppet bildning, och dess förhållande till det omgivande samhället. För en förening som SFV skall det alltid vara intressant och aktuellt att fundera över begreppet. Och trots att begreppet ger lite olika associationer på olika håll och vid olika tider, ser Peter Backa några gemensamma, grundläggande drag – samt klart och tydligt vad bildning inte är.
– Bildning är inte synonymt med utbildning. Utbildning har i de allra flesta fall ett klart mätbart mål inom synhåll, som en examen eller ett yrke. Bildningen siktar i stället på att utveckla oss som människor, bland människor. På det sättet är bildningen nära släkt med humanismen, och hela tanken på en mänsklighet som har förmåga att lära sig något annat än direkt överlevnad.
Backa citerar en definition av bildning som han gillar:
– Bildning handlar om att resa sig, och se lite mer av horisonten.
När man talar om bildning borde man därför enligt Backa alltid ha de mänskliga proportionerna i tankarna.
– Det är människan som är måttet, utgångspunkten. Och därför är det likaså ett faktum att bildningen, och specifikt den fria bildningen, lätt handlar i kläm när de offentliga strukturerna, samhällsreformerna och politikernas iver oftast handlar om sammanslagningar, stora enheter, stordrift och gigantism.
Det är enligt Backa också ganska förbluffande hur nästan hela det politiska spektret nått konsensus om stordriftens fördelar; ingen vill tala för små, flexibla och effektiva enheter, trots att det sist och slutligen finns ganska få belägg för att saker och ting sköts bättre och effektivare i större enheter.
– Då bildning skall ske i stora enheter leder det dessutom mycket lätt till att kraven och regelverken blir så felanpassade att man nästan lika bra kan sluta direkt. Jag kallar dem för ”de sju döddsynderna”.
De sju ”dödssynderna”
I trycket av samhällsförändringarna riskerar bildningen och hela organisationsfältet att ”moderiktigt” anamma aspekter från andra verksamheter, som inte hör hemma där. Likaså riskerar många att fortsätta på i alltför invanda hjulspår – man vågar för säkerhets skull inte vara innovativ och nytänkande.
1. Otidesenlighet
Man inser inte att nya generationer har nya bildningsbehov.
2. Ytlighet, utseende
Man satsar mer på yta och layout än innehåll.
3. Missriktad ”professionalism”
Man vågar inte titta över fackgränserna. Världen förändras, men man törs inte riktigt hänga med.
4. Krav på mätbara mål och resultat
Bildning och bildningsnivå är nästan omätbara begrepp, och kraven på mål och resultatbeskrivningar leder oftast bara till ökad byråkrati, som inte gagnar någon.
5. Förväntan på omedelbar nytta
Bildningssträvanden leder sällan till att något av ekonomisk nytta omedelbart sker för den individ som deltar. En bildad befolkning ger däremot på längre sikt mycket nyttiga effekter i samhället.
6. Tänkande i fel termer
Ekonomiska termer har gjort intrång på många områden där de inte hör hemma, så också i bildningen och organisationerna. Man talar till exempel om ”kunder”, i stället för om elever, eller om ”försäljning” då man egentligen menar samarbete.
7. Jargong och metoder från näringslivet
Den så populära SWOT-analysen borde inte alls användas gällande föreningar och kommuner. Tredje sektorn behöver verkligen inte ha ”företagaranda”.
Backa vill poängtera att undvikandet av de sju ”dödssynderna” inte innebär att man struntar i kvalitetskrav eller substans – att man kan pyssla med vad som helst bara man får lite finansiering.
– Tvärtom kan man koncentrera sig på kvalitet och substans, då man struntar i, och skär bort sådant som inte alls hör hemma på det här fältet.
Peter Backa säger att terminologin och tänkandet från näringslivet både är ett symptom och en drivande orsak när man observerar trenden mot allt större enheter – både på mellanstatligt, nationellt, och på närsamhällets plan.
– Man talar i vackra ordvändningar om deltagande, närdemokrati och hållbar utveckling, men glömmer att stora enheter så gott som aldrig kan leverera de här sakerna.
Backa är ändå inte alltför orolig.
– På gräsrotsnivå kan man idag iaktta också starka mottrender. Efter alla stora sammanslagningar börjar det åter dyka upp nya, mindre enheter som svarar mot närsamhällets behov.