Erik Cainberg kom från mycket enkla förhållanden i Nedervetil i Österbotten. Skicklig att forma saker med händerna fick han arbeta hos den kände kyrkobyggaren Jacob Rijf, och Cainberg stod för utsmyckningen av predikstolarna i flera kyrkor. Med Rijf kom han till Stockholm och inskrevs där vid Konstakademien för att bli skulptör. Han togs om hand av Johan Tobias Sergel och arbetade i hans ateljéer, tills han på kungligt stipendium skickades vidare till Rom för att bekanta sig med den klassiska bildhuggarkonsten.
Cainbergs medaljong föreställande överstelöjtnant Francis Sheldon. Nationalmuseum, Stockholm
Några år efter hemkomsten fick han sin stora chans i Åbo, där ett nytt akademihus var under uppförande. Dess festrum, solennitetssalen, behövde en värdig utsmyckning. Efter det rådande nyklassiska idealet skulle väggfälten fyllas med basreliefer. Här blev Cainberg den förste som gav den finska Väinämöinen gestalt och utseende. Detta var före Lönnrots Kalevala. Reliefserien skulle nämligen skildra bildningens uppkomst och fortgång i Finland. Cainbergs prestationer, som kan beses ännu idag, har bedömts olika, inte sällan kritiskt. Satta i ett större sammanhang står det klarare vilka svårigheter en klassiskt skolad Romfarare hade att tas med.
Vad han för övrigt hade för sig under sin åtta år i Rom vet man mycket litet om. Henrik Knif, som skrivit boken om Cainberg, berättar om utmaningen att skriva om en person som lämnat ganska litet efter sig, både konstnärligt och skriftligt.
– Ett intressant detektivarbete, och intressant att bekanta sig med bildhuggarens villkor, Cainberg nötte nämligen Roms gator och gränder samtidigt som de kända skulptörerna Antonio Canova och Bertel Thorvaldsen. Men Cainberg tycks ha saknat förutsättningarna att närma sig deras konsthistoriska insatser och kunde endast visa upp magra konstnärliga resultat. Det vill säga, så långt vi vet idag – vissa spår tyder på att han lämnat mer efter sig än vad som ännu kommit till känna.
Knif påminner om tidens bildningsförhållanden – att många på den tiden knappast kunde mer än pränta sitt namn, så i relation till det kan man säga att Cainberg säkert var skrivkunnig. Ändå har han lämnat ytterst få meddelanden i skrift, så vi har inga beskrivningar av honom själv från hans vistelse där.
– Men på de högre konstarternas område krävdes mer. För att verka som konstnär på detta tunga område krävdes resurser och organisationsförmåga.
Även tidigare forskning har visat att Cainberg inte var Guds bästa barn. Han karakteriserades av samtiden som supig och lynnig – i Stockholm hade Sergel klagat på att Cainberg kunde påträffas drickande med tjänstefolket om morgonen. Sådana vittnesbörd har lett till spekulationer om att de fåtaliga konstnärliga resultat som Cainberg visade upp efter Romvistelsen hade motsvarande orsaker. Men några riktiga belägg finns inte.
– Hans liv var inte harmoniskt. Trots sin begåvning verkar Cainberg ha fått känna av att han inte räckte till, att han trots handens skicklighet inte hade de övriga förutsättningarna för att göra heder åt en mentor i Sergels storleksklass, berättar Knif.
Till allt detta kom även den oroliga och osäkra tid i vilken Cainberg skulle försöka bryta sig fram.
– År 1809 var Sveriges förlust av Finland till Ryssland ett faktum. Vilka heroiska bedrifter fanns då att föreviga i marmor för en i Kungliga konstakademien skolad bildhuggare? Och under åren då Europas karta årligen måste ritas om allt efter hur Napoleons arméer vann nya segrar, var det inte ens givet vilka stater som skulle existera ännu nästa år, berättar Knif.
Bokens titel ”Bränna vingarna – Erik Cainberg och hans värld” hänsyftar till Henrik Knifs angreppssätt. Biografin ger en utförlig bild av den omgivande världen, de platser, personer och förhållanden som gjorde Cainberg till den han var. Knif visar övertygande hur Cainbergs tid inte var låst vid det nationalitets- och identitetsperspektiv, som man började gestalta världen med på 1800-och 1900-talet.
– Hur kunde Cainberg från små omständigheter svinga sig upp, bli Sergels elev, Rom-stipendiat, och slutligen i det nya finländska storfurstendömets Åbo smycka det mest prestigefulla festrummet? Svingade han sig kanske för högt, följde han den grekiska hjälten Ikaros som flög för nära den heta solen och brände lös sina vingar och störtade i havet i sin flykt mot de antika idealens höga himmel?
Bokens författare Henrik Knif är kulturhistoriker, docent i Åbo och bokredaktör i Helsingfors. Han har intresserat sig för den biografiska genren (tidigare huvudredaktör för Biografiskt lexikon för Finland), för olika konstformers utveckling och utbredning. Skriftställare och litteratörer, tidningspressens historia och operans tidiga år hör till hans forskning. Han tar gärna upp mindre välutforskade kulturkontakter över gränserna i äldre tiders Europa.
Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner – volym 205
SFV:s biografiserie, nr 9
ISBN 978-952-7076-19-4
