Paula Rossi börjar gärna med att sätta dagens språkdebatt i historisk kontext. Det ger inte nödvändigtvis direkta svar på de dagsaktuella frågorna, men den historiska bakgrunden behövs för att man skall förstå dagens situation.
– Johan Vilhelm Snellman, som var född 1806, skickades som tioåring till trivialskolan i Uleåborg. Han kom till en stad som hade en klar finskspråkig majoritet, men på den tiden också en synlig och hörbar svenskspråkig minoritet. Staden var även mångkulturell. En del av hantverkarna kom från Sverige, en del från Tyskland. Även ryska soldater och handelsmän bodde i staden, berättar Rossi.
Skeppsbyggandet och den stora handelsflottan upprätthåll kontakterna med andra länder; stadens pojkar och män hade seglat på världens hav och lärt sig mycket om andra länders seder och bruk.
– Språket i trivialskolan var svenska, vilket orsakade märkbara svårigheter för många elever, vilket Snellman senare noterade när han mindes sin skolgång i Uleåborg. Å andra sidan var det många borgarpojkar som gick i skola bara för att lära sig det svenska språket, som på den tiden var en nödvändighet om man ville nå framgång i livet.
Paula Rossi mottog SFV:s Christoffer Grönholm-pris 2015.
Rossi berättar att man under Snellmans skoltid också läste flera andra språk: latin, grekiska, tyska, ryska och franska. Att lärarnas entusiasm kan spela en stor roll för elevernas vilja att lära sig språk visas av hur det stod till med franskan.
– Av språken var franskan ett frivilligt språk som emellertid var mycket populärt, tack vare en duktig lärare som berikade undervisningen med trevliga anekdoter om Frankrikes historia.
Den största bristen i språkundervisningen var enligt Snellman avsaknaden av undervisning i modersmålet. Han ansåg att man utan tvivel borde ha börjat med modersmålet.
Tvåspråkiga skolor redan 1860
Tvåspråkiga skolor diskuteras ivrigt idag, men de här idéerna är inte nya, berättar Rossi.
– På 1860-talet grundades elementärläroverket i Uleåborg, där undervisningen beroende på undervisningsämnet skulle ske på finska eller svenska. Till exempel undervisade man franska på svenska, medan historia och geografi gick på finska.
Med detta exempel från 1860-talet i bakfickan är Rossi idag inte någon större förespråkare av tvåspråkiga skolor.
– Frågan om undervisningsspråket orsakade även då ständiga ändringar i läroplanen, och den dubbelspråkiga undervisningen inverkade menligt på elevernas resultat. Efter några år hade eleverna varken lärt sig svenska eller finska, konstaterar Rossi.
Dagens gränsöverskridande kontakter människor emellan ställer oss också inför helt nya utmaningar idag.
– Allt fler personer i Finland har invandrarbakgrund och allt fler har möjlighet att bo och jobba utomlands under sitt liv. Därför kan man säga att det först och främst är viktigt att lära sig umgås med personer med olika bakgrund och modersmål.
Rossi betonar att det egna modersmålet är ett viktigt identitetsmärke för var och en. Men det är onödigt att se en konflikt mellan detta och skolornas undervisningsspråk, där språket och språkkunskaperna ändå utgör kärnan i själva inlärningen.
– Eleven behöver språkfärdighet för att kunna förstå innehållet, göra kunskapen till sin egen, och bilda sin egen åsikt om innehållet. Elevernas varierande språkbakgrund måste därför beaktas av alla lärare, inte bara modersmålslärarna. Alla måste samverka för att elevens språkkunskaper skall bli bättre hela tiden.
När det gäller svenskan påminner Rossi om att skolan är det ställe där alla elever med olika modersmål blir medvetna om vårt lands tvåspråkiga historia och nutid. De flesta finskspråkiga elever och elever med invandrarbakgrund läser svenska som B1-språk, och undervisningens uppgift är då att fostra dem till att värdesätta tvåspråkigheten i Finland och det nordiska levnadssättet.
– Som läroämne är svenskan idag alltså både ett färdighets- och ett kulturämne.
Svenska nu avgörande
Rossi säger att en av de bästa sakerna man gjort för att stärka intresset för svenskan bland finskspråkiga elever är Svenska nu-projektet.
– De vanliga argumenten om nyttan och behovet av svenskan senare i livet väcker inte elevernas intresse för svenskan. Svenska nu:s främsta mål är därför att levandegöra svenskundervisningen genom att förmedla möten på områden där man annars inte talar eller hör svenska, till exempel med att erbjuda elever och personal svensk ungdomskultur från Sverige och Finland.
En extrabonus med Svenska nu:s betoning på kultur är enligt Rossi att det i tillägg till att möjliggöra kontakter mellan unga svenskspråkiga och finskspråkiga elever, dessutom bygger kontakter mellan lärare, föräldrar och beslutsfattare.
– Nätverket har alltså lyckats kombinera språk med kulturevenemang på ett sätt som gett eleverna möjlighet att aktivt använda sina språkkunskaper. Många elever har konstaterat att de för första gången sett och hört en livslevande svenskspråkig person.
Rossi poängterar att vi idag måste utnyttja alla chanser för att öka förståelsen för flerspråkighet och mångkultur i Finland.
– Det största målet måste vara att väcka intresset hos eleverna, så att de upplever svenskan som något nyttigt och trevligt. I idealfall kan allt fler elever efter att ha läst svenska i skolan – som modersmål eller som andra inhemska – konstatera som Johan Vilhelm Snellman, då han mindes sin skolgång i Uleåborg:
”Skolan lämnade själen öppen och mottaglig för studier con amore. Vetandets värld syntes mig så stor – ett obekant lockande land. Jag visste ännu så lite, allt var så tjusande nytt. Detta är min hågkomst från den tidens intryck”.
