Kvinnotimmen i Vasa ger vänner i vardagen

SFV-magasinet 3-2015, sid 22-24
En betydelsefull del i lyckad integration är att studera språk. Men det är kanske ännu viktigare för personer som flyttat till Finland att träffa finländarna som vänner – inte alltid som lärare. Röda Korset i Svenska Österbottens distrikt vill främja genuina kontakter och bekantskaper med mångkulturell verksamhet.

Att ha någonstans att träffas och också göra något praktiskt tillsammans – då möts man som jämlikar och då uppstår den verkliga kontakten till samhället, säger Mona Granholm, Viveca Ollil och Gunilla Westerberg , tre av Röda Korsets erfarna frivilligarbetare i Vasa.
De har varit med i mångkulturell vänverksamhet i Österbottens svenska distrikt i olika repriser, och nu senast involverade i Kvinnotimmen. De berättar att det gemensamma intresset för att lära känna människor från olika kulturer lockat med dem i frivilligarbetet.

TIMME FÖR KVINNOR. Röda Korset ordnar sedan länge vänverksamhet där fokus ligger på att skapa social samvaro och där den frivilliga helt enkelt ger av sin tid. Kvinnotimmen är ett koncept som erbjuder samvaro framför allt för invandrarkvinnor, och fungerar indirekt också som språkträning.
Inom Röda Korset, Österbottens svenska distrikt, planerar och utvecklar Nina Stubb och Emma Granholm vänverksamhet och verksamhet inom mångkultur.
– I det här fallet startade vi ganska hastigt och lustigt! Det fanns intresserade, frivilliga som ville göra något och dessutom finansiering. Därtill hittade vi en samarbetspart i SFV Bildning här i Vasa, berättar Emma Granholm.
Imane Haidar har flyttat till Finland från Libanon med sin finländska man. Nu har hon bott i Finland i nio månader, hunnit läsa svenska på Arbis och tar nu itu med finskan. Hon säger att det är kontakten till människor som är avgörande då man vill lära sig språk på riktigt. Haidar hittade Kvinnotimmen via Resrurscentret Föregångarna.
– De här kvinnorna är underbara, faktiskt alla kvinnor som var med, säger Haidar som hoppas att kursen kan fortsätta.
Haidar föredrar att tala engelska då hon har mycket att säga, men under Kvinnotimmens träffar blev det en hel del svenska. Nyfikenhet, intresse för kulturer och viljan att arbeta i Finland motiverar. Att träffa människor från andra länder och lära sig om vilken kultur de kommer från gör att man lär sig ser djupet i alla, säger Haidar, som dessutom lär vara duktig på det libanesiska köket.
– Men under en kurs med Marthorna har jag lärt mig att undvika svinnet i matlagning, berättar Haidar.
– Vi ville ju ha ämnen under träffarna som är lärorika för oss alla. Man delar lättast det som man stöter på i vardagen, inflikar Mona Granholm.
– Ett tema var finländsk vardagsmat. Ingredienserna för libanesisk mat är inte nödvändigtvis så förmånliga här i Finland och då kan man i stället ha stor nytta av att då veta vad som är ”billigt” lokalt, säger Emma Granholm.

VÄNNER UTANFÖR HEMMET. Ett syfte med vänverksamheten är att ge människor möjlighet att umgås i olika grupper, t.ex. utanför familjen och hemmet. Då behöver man ha ett ställe att mötas på men annars kan man hålla programmet ganska enkelt.
– Bara det att man har en tekopp framför sig och kan sitta och prata är viktigt men ibland är det roligt med ett tema. Något praktiskt är bäst. Men inte handarbete, säger Westerberg och resten instämmer skrattande.
– Det behöver inte vara invecklat eller dyrt. En gång åt vi jordgubbar, vilket var nytt för flera i gruppen, berättar Mona Granholm.
Den här gruppen var lagom stor. En större grupp blir lätt för strukturerad så att man t.ex. måste börja be om ordet. Det är också meningen att flera frivilliga ska vara involverade så att det inte blir några som ensam ansvarar för varje träff och känner att frivilligarbetet blir betungande.
– Det fina med Kvinnotimmens lokaliteter var att det fanns flera rum att vistas i och då uppstår små mikromöten här och där. Det är bättre än att sitta i en stor ring och prata inför en publik, konstaterar SFV Bildnings verksamhetsombud (Österbotten) Anna-Karin Öhman, som var med under en av träffarna.

SVENSKAN GEMENSAM. Att träna språket kommer indirekt och naturligt av att man samtalar om vardagliga ämnen, anser alla. De flesta i gruppen hade gått på språkkurs och hade grundläggande kunskaper i svenska, men hade inte nödvändigtvis fått använda dem. Det var ingen självklarhet för alla att byta till engelska, så i vissa situationer visade sig svenskan vara det enda gemensamma språket.
– Då måste man framför allt tala tydligt och långsamt och så försöker vi säga samma sak på många olika sätt. Vi började med att presentera oss förstås, och berättade sedan om våra familjer. Det är ju allt sådant som man lärt sig på språkkursen men kanske inte fått säga någon annanstans är på kursen, säger Ollil.
– Att jobba med svenska ord blev inte riktigt av. Det var många som ändå inte kunde svenska så bra. Det kanske hade kunnat bli mera utrymme för just ordkunskap utan att det känns som en språkkurs. Men fast man tycker att man inte ger så mycket ibland så är det ändå några nya ord som fastnar varje gång, tror Westerberg.
– Vi hade massage under en träff. Det var en speciell upplevelse eftersom det inte var bekant för alla och någon var kanske lite misstänksam i början. Sådant måste man tänka på, att vara varsam och informera och sedan visa. I det här fallet märkte vi att alla inte förstod det vi berättade om massage men då får man göra det i praktiken och sedan berätta på nytt, förklarar Mona Granholm.

VAD HÄNDE SEN? För alla inblandade har det varit viktigt att kvinnorna ska känna sig välkomna i samhället även utanför kurserna – det är egentligen hela poängen med verksamheten.
– Det är det bästa, att man börjar skjutsa hem varandra, att man vinkar då de går förbi med sina barn, känner igen varandra, stannar och pratar. För mig personligen känns det bra, säger Westerberg.
Mona Granholm fortsätter:
– Det är ju då man blir en del av samhället, då man har någon att hälsa på! Den där djupa vänskapen hinner man inte skapa under träffarna kanske, men nu pratar man med de som råkar bo nära en till exempel.
Idealet är att en naturlig kontakt människor emellan uppstår även utanför Röda Korsets verksamhet. En annan, mycket praktisk följd av den här gruppens träffar var att det uppstod en ”rundgång av saker”. Då någon flyttar eller åker annanstans blir det en massa saker man inte kan ta med sig. Då hade man en låda under sista träffen med saker som blivit över.
Med tanke på vänverksamheten har man inom Röda Korset funderat mycket på männen och verksamhet där de kunde träffas under liknande omständigheter. Det är lika viktigt att männen får umgås utanför hemmet och utan familjen en stund, tycker alla. Kanske ligger det något i att de flesta flyktingarbetare och frivilliga är kvinnor och därför automatiskt tänker på kvinnor, funderar man runt bordet. Ollil berättar att många också gärna skulle träffas och umgås med hela familjen, inte alltid så att verksamheten riktar sig till antingen eller.
– Så det här hur man får både män, kvinnor och barn lika delaktiga i verksamheten måste man nog fundera på hela tiden, påpekar Ollil.

ALLA ÄR VÄLKOMNA. Även några finskspråkiga kvinnor hittade gruppen. De ville öva svenska, och dök också upp med studiekompisar från Österrike och Tyskland.
– Tyvärr hann vi inte marknadsföra Kvinnotimmen den här gången, men det blir framtidens grej. Folk måste få höra om gruppen och veta att den finns. Många som inte vetat skulle säkert gärna ha fått stödet.
Emma Granholm berättar att vänverksamheten i hela landet fått ett rejält uppsving under sommaren.
– Populärast just nu är vänkursen med fokus på flyktingar. 4-6 sådana startar runtom i distriktet nu. Via oss får sedan vänfamiljer och vänner kontakt med varandra. Kvinnotimmen ska enligt planerna också fortsätta under hösten.

Aktörer
upphovsman: Stella Mattsson
ägare: Svenska folkskolans vänner
utgivare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
invandrare, social integration
Tid
1.10.2015
Typ
Text
Media id/signum
M-2015-21
Ingår i samlingen
SFV-magasinet
Skapat 18.03.2016 av Rabbe Sandelin
Uppdaterat 18.03.2016 av Import