När resultaten från PISA-mätningarna inte är de vi hoppats på följer debatten ofta ett bekant mönster. Vi granskar läroplaner, räknar resurser och söker förklaringar i klassrummen. Men den fråga vi behöver stanna upp inför är mer svårfångad: Hurudan är den samtidsanda som de unga möter, lever i och formas av?
Det går lätt att argumentera för att skolan i dag verkar i motvind. Vi lever i ett informationssamhälle där snabba budskap prioriteras framför nyanser, och där eftertanken inte har högsta status. I detta ständiga digitala brus blir det också svårare för en femtonåring att navigera i informationsdjungeln. Och det blir en synnerligen tung uppgift för skolan att hålla bildningsidealen levande om de samtidigt eroderar ute i vuxenvärlden.
Skolan bär ansvar för kunskapssamhällets framtid, men skolan bär inte och kan inte bära hela ansvaret.
Men allt är inte mörkt. I den senaste mätningen introducerades området datalogisk problemlösning, som handlar om elevers förmåga att använda logiskt och systematiskt tänkande för att lösa problem, exempelvis genom att bryta ner dem och utveckla stegvisa lösningar. Finland presterade 507 poäng, vilket är strax över OECD-genomsnittet på 500 poäng. Flickorna når fyra poäng högre än pojkarna – en differens, men inte stor.
Det slående i materialet är skillnaden mellan svensk- och finskspråkiga skolor. Elever i de svenskspråkiga skolorna fick i genomsnitt hela 520 poäng i datalogisk problemlösning, jämfört med 506 poäng i de finskspråkiga skolorna. Det är en rejäl marginal vars budskap kräver tydning. Det handlar inte över huvud taget om digital hårdvara, utan om förmåga att fokusera. Kanske också om något mer grundläggande. Kan de svenskspråkiga skolornas styrka finnas i det sociala kapitalet som trygghet, närhet, hanterbara enheter och en gemenskap som erbjuder som bäst en fast ram. Strukturerade sammanhang som kan fungera som nödvändiga motvikter till en fragmenterad omvärld. Logiskt tänkande kräver kognitivt lugn. När den yttre miljön är förutsägbar blir det lättare för hjärnan att strukturera det komplexa.
Kan de svenskspråkiga skolornas styrka finnas i det sociala kapitalet som trygghet, närhet, hanterbara enheter och en gemenskap som erbjuder som bäst en fast ram.
Skolan bär ansvar för kunskapssamhällets framtid, men skolan bär inte och kan inte bära hela ansvaret. Det krävs en gemensam insats där vi i hemmen och civilsamhället värnar och återerövrar respekten för det som får ta tid. Bygger miljöer där uthållighet och eftertanke får chans att gro, och erbjuder välbehövliga andrum från den ständiga digitala närvaron.
Att utmaningarna är reella och komplexa syns inte minst i de vikande resultaten inom naturvetenskaperna. Men för en språklig minoritet är problemlösningsförmåga en ovärderlig hårdvaluta och en bärande framtidsstrategi. Det är i detta landskap som SFV, i närkontakt och dialog med den finlandssvenska skolvärlden, kontinuerligt uppdaterar omvärldsanalysen, förfinar de pedagogiska redskapen och fortsätter forma och stärka de strukturer som hjälper nästa generation att tänka klart.
Wivan Nygård Fagerudd är SFV:s styrelseordförande.
Kolumnen har publicerats i SFV-magasinet 3/26.
Foto: Marica Rosengård
