”Det gör ont, det gör ont...” sjöng Lena Philipsson. Smärta och lidande hör till livet, både till kropp och själ. Vi vet det i teorin, men när det drabbar oss själva eller någon som står oss nära känns det både fel och orättvist.
Medvetet eller omedvetet söker vi efter förklaringar. Har personen (eller jag själv) trots allt gjort någonting som gör att lidandet är motiverat? Eller finns det yttre krafter som vi kan skylla på: läkare som försummat någonting, politikerna som sparat på hälsovården, eller Gud som av någon outgrundlig orsak låter detta onda ske?
Den norska filosofen Lars Svendsen skriver i sin bok Ondskans filosofi att vi borde vända fokus från att grubbla över lidandets orsaker till frågan vad vi kan göra för att lindra och motverka lidandet. Det är förstås värdefullt om identifierandet av orsaker kan bidra till att lidande förhindras. Men det onda är i första hand ett praktiskt, inte ett teoretiskt problem för de människor som drabbas.
Bibeln har i vår kulturkrets haft ett stort inflytande på hur vi talar om gott och ont. Men inte heller Bibeln ger egentligen något svar på frågan varför ondska och lidande hör till människans livsvillkor. Skapelseberättelsen konstaterar bara att ormen, frestaren, fanns redan i paradiset.
"Vi är alla kapabla både till gott och ont, liksom vi är kapabla till såväl engagemang som likgiltighet."
Liksom Svendsen vänder också Bibeln fokus mot frågan vad vi kan göra för att lindra andras lidanden: bär varandras bördor, älska din nästa, ge mat åt de hungrande, visa gästfrihet åt främlingen. Var barmhärtig, så skall också du möta barmhärtighet.
En viktig markering är att gränsen mellan gott och ont inte går mellan människor. Vi är alla kapabla både till gott och ont, liksom vi är kapabla till såväl engagemang som likgiltighet. Det betyder inte att vi alla är ”lika goda kålsupare”, men ingen av oss kan svära sig fri från sin delaktighet i människans ambivalenta natur.
"Exempel på medmänsklighet och trotsigt motstånd mot det onda kan inspirera till förändring."
Radikal nationalism, rasism och främlingsfientlighet karakteriseras av att särskilt onda karaktärsdrag projiceras på vissa människogrupper – ofta sådana som uppfattas som främmande eller potentiellt farliga. Den här attityden är bekant från historien, och vi möter i dag denna retorik med religiösa undertoner såväl hos USA:s ledare som hos Putin och hans vapendragare patriark Kirill.
Det är lätt att bli uppgiven, när vi dagligen nås av tragiska nyheter från när och fjärran. Onda handlingar tenderar att leda till hämndspiraler. Men vi skall inte glömma att också det motsatta gäller: exempel på medmänsklighet och trotsigt motstånd mot det onda kan inspirera till förändring.
Där har vi vår uppgift – tillsammans.
Björn Vikström är professor vid Åbo Akademi, tidigare biskop i Borgå stift.
Kolumnen har publicerats i SFV-magasinet 2/26.
