Bildning i näringslivet?

Att föra samman ”bildning” och ”näringsliv” är inte heller så vanligt och den som försöker få till stånd ett samtal mellan dessa storheter möts av frågor. Utgör inte bildning och näringsliv helt skilda världar? Finns det någon som helst möjlighet att skapa en relation dem emellan? Borde man ens försöka?

Frågetecken

Antalet frågetecknen ökar ytterligare om man påminner om hur svårt det faktiskt kan vara att definiera såväl bildning som näringsliv – samt att båda orden har en alldeles uppenbar tendens att ge upphov till kontroverser. Bildning och näringsliv är begrepp kontaminerade av en komplex historia, motstridiga förväntningar och återkommande konflikter.

Att både bildningskulturen som företagsvärlden dessutom ofta har företrätts av personer som tillhört mera ”hårdkokta” skolor med profilerade ståndpunkter bidrar nog till att ytterligare förstärka den ömsesidiga misstänksamheten. Humanistiska bildningsivrare som företräder ett traditionellt bildningsbegrepp med starka nostalgiska övertoner har inte sällan varit rädda att ”smutsa ned fingrarna” på marknadsplatser och i affärsliv. På motsvarande sätt har man inom näringslivet ofta tagit det som en ren självklarhet att bildning är något som i bästa fall kan fungera som en fritidssysselsättning, men i sämsta fall faktiskt utgör ett hinder som gör det svårt för medarbetare och chefer att få något ordentligt gjort.

Bengt Kristensson Uggla är Amos Anderson-professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi och en flitigt anlitad föreläsare. Bland hans många böcker kan i detta sammanhang särskilt nämnas Slaget om verkligheten: Filosofi–omvärldsanalys–tolkning (2012), Gränspassager: Bildning i tolkningens tid (2012) och En strävan efter sanning: Vetenskapens teori och praktik (2019). Han medverkade också i SFV-antologin  Människans allsidiga utveckling: Essäer om bildningens i tjugoförsta århundradet (2021, red. Jonas Ahlskog) med artikeln Gränsöverskridande bildning. Foto: Studiokoo.

Som professor i filosofi, kultur och företagsledning (som jag råkar vara) tvingas man navigera i ett komplicerat landskap där en ömsesidig misstänksamhet gör att många som konfronteras med beteckningen till tjänsten inte vill ”svälja hela kakan”. I samband med presentationer väljer man därför ofta att helt enkelt utelämna delar av titeln för att försöka vidmakthålla vattentäta skott mellan vad man uppfattar som helt skilda världar. Inom kulturvärlden har man så en alldeles tydlig tendens utelämna det sista ledet – och i näringsliv och samhälle vill man helst tona ned kulturen, kanske också filosofin.

Bortom kosmetisk bildning

Det finns förstås mera ytliga sätt att koppla samman bildning och näringsliv, som när man i högtidstalen vid middagar utan några förpliktelser kan tala sig varm för bildningens betydelse. På senare år har det också cirkulerat en skröna om svenska affärsmän som fått problem i mötet med franska kollegor, då man framstått som genuint ”obildade”. I avsaknad av de kunskaper om litteratur och teater, konst och filosofi som framställs som en självklarhet i franskt affärsliv, har man i dessa sammanhang helt enkelt saknat samtalsämnen.

Bildning och näringsliv är begrepp kontaminerade av en komplex historia, motstridiga förväntningar och återkommande konflikter.

Oavsett sanningshalten i dessa berättelser, så framstår detta sätt att tala om bristen på bildning som en ganska ytlig betraktelse. Det är visserligen ett stort problem att ekonomistuderanden och näringslivsfolk inte tar mer aktiv del i kulturlivet. Men risken är att man begränsar frågan om bildning till en imponerande förmåga att strö omkring sig briljanta citat och kulturella referenser. Bildningen blir då inte mer än något rent kosmetiskt.

Det har på senare år emellertid inträffat en intressant förskjutning inom bildningsdiskussionen och jag har i olika sammanhang argumenterat för att bildning inte bör reduceras till ”ett extra pålägg på en redan god smörgås”. Samtidens alltmer desperata rop efter bildning vittnar snarare om att det är något mycket mer grundläggande som står på spel. I en tid omtalad som en epok post truth då en infodemi av lögner sprider sig okontrollerat upplever vi en destabilisering av hela vår kognitiva infrastruktur. Detta visar sig i att vi fått allvarliga problem att upprätthålla en gemensam värld som vi kan dela med varandra. När hela vår samhällsordning och livsform skakar i sina grundvalar anar vi att det som står på spel också utgör en omistlig del av det som gör oss till människor. Det är mot denna bakgrund man bör förstå varför bildningsfrågan åter kommit upp på agendan och blivit så angelägen. Den som i denna situation reducerar bildningen till en fråga om ytlig kosmetika eller något att använda som ”fin” statusmarkör, går vilse i samtiden.

Alltmer börjar vi inse att bildningen i själva verket utgör en avgörande förut­sättning för vårt människoblivande. Men bildningen framstår dessutom som en avgörande nyckelkompetens för att vårt samhälle alls ska kunna fungera. Bildning är något som inte heller ett hållbart näringsliv och en framgångsrik ekonomi i längden kan klara sig utan. Men för att bildningen ska få denna betydelse är vi emellertid i ett akut behov av såväl ett vidgat bildningsgrepp som en breddad förståelse av vad ekonomi är.

Bildningen är mer än en humanvetenskaplig specialitet

Ropet efter bildning hörs aldrig i ett lufttomt rum och så fort någon tar ordet bildning i sin mun aktiverar man genast djupa historiska sediment. Vår egen förståelse av bildningsbegreppet går i huvudsak tillbaka till tyskt 1800-tal och den motsättning mellan naturvetenskap och humanvetenskap som gjorde att romantik ställdes mot upplysning. I detta sammanhang kom bildningsbegreppet att skrivas in i en dualistisk ordning där bildningen mobiliserades i ett försvar för Kulturen i motsats till Naturen. Resultatet har blivit att vi ofta har opererat med ett ensidigt humanvetenskapligt bildningsbegrepp, vilket också har fått den förödande konsekvensen att vi långt fram i vår tid haft så svårt att koppla samman bildningsfrågorna med naturvetenskap, teknik, medicin – och, inte minst, ekonomi. Inför hotet från en naturalistisk kunskapskultur har svaret blivit en defensiv försvarsstrategi där själens bildning stått i fokus för en verksamhet som i förlängningen av en dualistisk ordning uppfattat sig som en rent humanistisk specialitet.
Men om man påminner sig att ropet efter bildning under olika perioder i historien nästan alltid också har förknippats med upplevelsen av att något genuint mänskligt är hotat, då kommer också den människa man vill försvara att framstå som märkligt stympad, berövad sin kropp, institutionella relationer och materialitet.

Skyddsmur eller gränspassage?

Om bildningen alls ska ha någon betydelse i framtiden måste man lämna det statiska synsätt som varit upptagen av uppgiften att bygga skyddsmurar kring ett hotat kunskapsterritorium med en bildningskanon av tidlös lärdom. I stället för detta kvardröjande intresse för att bevaka revir och hierarkier, behöver vi i vår tid utveckla ett bildningsbegrepp som tar sin utgångspunkt i vår gränsöverskridande förmåga att via gränspassager röra oss mellan olika, såväl kognitiva som fysiska, territorier. Om man anammar en sådan dynamisk syn på bildning hamnar rörligheten och förmågan till förändring – bildningsresan – i centrum för intresset.

Redan de gamla folksagorna bars av insikten om kunskapsäventyrets betydelse, narrativ som bars av övertygelsen om att man måste bryta upp och lämna det hemtama, ge sig ut på en lång resa som bara delvis låter sig planeras, för att kunna överraskas och upptäcka den skatt som faktiskt hela tiden fanns därhemma, fast den tidigare var fördold. Bildningsresan är nyckeln till det mirakel som upptäcktens mirakel. Meningsbildning och identitetsbildning hänger samman, för det är endast genom att göra en resa med kunskapen som man kan upptäcka/uppfinna nya världar och ”bildas” som människa.

Tanken på bildningsresan påminner oss också om hur viktigt det är att möta det annorlunda och att vara beredd att möta främlingen – och för att själva förändras och förvandlas krävs att villighet att bli lite av främlingar för oss själva. Det är bara genom att ta ett kliv ut ur sig själv och byta perspektiv, genom erfarenheten av att vara ”utom sig inom sig”, som vi kan utveckla den tolknings­förmåga som är grunden för all bildning. Det var faktiskt först när entreprenören Yngve Bergqvist gjorde en lång resa till Japan på andra sidan av jordklotet som han kunde upptäcka potentialen i det som fanns där hemma i Jukkasjärvi – då han fick sin geniala idé om ett ishotell och den isbar som sedan gick på export runt hela jorden.

Bildningens mångdimensionella optik

Ett bildningsbegrepp för vår tid kan med andra ord inte ha sitt intressefokus riktat mot att försöka bära med sig så stora mängder av lärdom som möjligt, så att man kan strö fina citat omkring sig och imponera på omgivningen. En sådan kunskapsstrategi vore direkt förödande i en tid då vi lever med ett digitalt informationssystem som lika mycket visat sig vara ett desinformationssystem som dränker våra liv och vårt tänkande i trivialiteter. Bildning förutsätter snarare en förmåga att selektera, kritiskt granska, skapa meningsfulla samman­hang och orientera vårt handlande i situationer av stor osäkerhet. I centrum för ett sådant bildningsbegrepp finner vi den mångdimensionella optik som utgör grunden för konsten att kreativt och kritiskt bryta olika perspektiv mot varandra och förmågan att röra sig mellan olika kunskapsterritorier så att vi kan vara hemmastadda i skilda meningsvärldar.

I stället för ett tidlöst ”finrum” av Bildningskultur i form av ett humaniora­reservat som till varje pris måste försvaras mot en naturalistisk kunskapskultur och ett högteknologiskt samhälle, menar jag att bildning primärt handlar om en gränsöverskridande kompetens som gör det möjligt att se nya perspektiv och tänka i oväntade banor. I slutändan handlar det om en tolkningskompetens som gör oss förtrogna med det dynamiska gränssnittet mellan oss själva och världen, en kapacitet att lika kreativt och ansvarigt hantera det rörliga membran genom vilket vi på en och samma gång ”upptäcker” och ”uppfinner” världen.

Ekonomutbildningar måste bilda

Om man tar denna förskjutning av bildningsbegreppet på allvar, och fokuserar på att öppna gränspassager i stället för att bygga skyddsmurar, så öppnar sig också helt nya möjligheter att förstå bildningens betydelse för näringslivet. Utan att ordet nämndes (bildningsbegreppet går inte riktigt att översätta till engelska, man hamnar i stället i formuleringar som education, self-cultivation, liberal learning), så var det i sak just bildningen som stod i fokus när Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching, vid Stanforduniversitet i Kalifornien, redan för ett tiotal år sedan förordade en radikal reformering av ekonomutbildningarna. I den bok där man presenterade sin rapport, Rethinking Undergraduate Business Education: Liberal learning for the profession (2011), började man med att rikta allvarlig kritik mot det ensidiga fokus på vinstintresse och aktieägarvärde som på ett endimensionellt sätt reducerar allt till ekonomi, för att sedan också komma med konstruktiva förslag till förändringar.

För att kunna hantera den typ av djupgående samhällskriser som präglar samtiden – rapportförfattarna hade precis erfarit finanskrisen och konse­kvenserna av Lehman Brothers konkurs – och framgångsrikt möta fram­tidens komplexa utmaningar, framstod det som helt otillräckligt att bara lära ut den traditionella analytiska kompetens som vanligtvis har premierats i ekonomutbildningar (Analytical Thinking). Idag behöver denna kompletteras med en förmåga att se mångtydigheten hos fenomen, att man med en tolknings­medveten blick kunna relatera sinsemellan oförenliga referensramar till varandra (Multiple Framing). Men dessutom behövs också en självreflekterande förmåga att utforska olika meningsvärldar och sammanhang (The Reflective Exploration of Meaning). Och för att allt detta ska fungera måste man också utveckla en väl integrerad personlighet som lika kritiskt som kreativt förmår hantera tolkningskonflikter med hjälp av en praktisk visdom och stor kontext­känslighet – bildning.

Den kritiska brytpunkten mellan bildning och näringsliv

Om man knyter förståelsen av bildning till förmågan att utveckla en mång­dimensionell optik, så att man samtidigt förmår att se världen ur många perspektiv, kan man konstatera att en kritisk brytpunkt för hur man ska se på relationen mellan bildning och näringsliv i hög grad handlar om den endimensionella synen på ekonomi som ofta fått dominera. Milton Friedmans klassiska slogan The business of business is business reducerar nämligen allt till ekonomi och tar endast hänsyn till vinstmaximering och aktieägarvärde: Everything is business!
Det ensidiga fokus på vinstmaximering som dominerat det ekonomiska tänkandet under ett antal årtionden har gjort att det ibland ”gått troll” i begreppet vinst också hos dess kritiker. Men vinsten i sig är inget problem, det är först när vinstperspektivet hävdar monopol och helt utesluter andra perspektiv som det uppstår problem.
Om man tar sin utgångspunkt i den enkla formeln vinst = intäkter – kostnader så framstår det som ganska självklart att företag på något sätt i längden måste göra vinst. Man kan ju inte ständigt gå med förlust. Det minsta man rimligtvis kan begära av ett företag är ju att det gör någon form av nytta för omvärlden, det vill säga att totalvärdet av varor och tjänster som produceras överskrider de resurser i form av råvaror, arbetskraft och kapital som skjutits till. Ett företag som enbart konsumerar resurser och uppträder parasitärt i förhållande till sin omgivning har knappast något existensberättigande.
Men även om vinst därför måste ses som något nödvändigt – så är det ändå inte tillräckligt. Peter Drucker har jämfört vinsten med syret och konstaterat att även om syret visserligen är en absolut nödvändighet för att vi ska kunna leva som människor, så är det knappast någon som lever sitt liv helt fokuserad på just denna sak – och som betraktar det som livets mening att andas…

Territorium eller aspektseende?

Ekonomi är inget eget separat område skilt från andra områden, utan en aspekt som man i princip kan lägga på allt. Men det innebär också att ekonomi måste förstås som endast ett av flera perspektiv för att förstå företag och marknader. Om man i stället för att organisera kunskapen med territoriella metaforer i termer av olika kunskapsområden – och i förlängningen av detta synsätt gör bildningen till ett försvar för ett privilegierat territorium – betraktar olika former av kunskaper som uttryck för olika aspekter av en och samma verklighet, då framstår till exempel ekonomi och etik inte längre som avskilda territorier, utan aspekter och perspektiv.
I kontrast till det endimensionella synsätt som vill framställa ekonomin som ett eget naturgivet område, präglas bildningen av en mångdimensionell blick som hjälper oss att inse att inget företag är en isolerad ö. Företag är mångdimensionella fenomen, inbäddade i ett nät av ömsesidiga relationer och som sådana är de av betydelse för och samtidigt beroende av anställda, leverantörer, ägare, samhällssystem, klimat och till och med konkurrenter. Det är denna verklighet som bildningens mångdimensionella optik öppnar för våra ögon – och det är något som förpliktar.

Reduktioner utan reduktionism

För att upprätthålla ett bildningsperspektiv är det därför viktigt att skilja mellan reduktioner och reduktionism. Vi har ibland en olycklig tendens att anklaga områden som ekonomi för den speciella form av reduktionism som vi kallar ekonomism. Men ingen disciplin är per automatik reduktionistiskt. För att utveckla kunskap avvänder vi oss alltid av reduktioner. Vi selekterar och för det vi försöker förstå tillbaka till en form av kunskap som intresserar oss. Det kan vara nyttigt att påminna om att även ämnen som litteraturvetenskap reducerar. Att uppfatta världen ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv kan vara belysande. Men om man hävdar att allt ”egentligen bara” eller ”i grunden” är litteratur – då blir det problematiskt, då handlar det om reduktionistism.

Om man monopoliserar en enskild aspekt och hävdar att detta är hela verkligheten, då omöjliggör man nämligen bild­ningens mångdimensionella blick.

Det är på samma sätt fullt legitimt att anlägga ett ekonomiskt perspektiv på de flesta företeelser omkring oss. Ofta är man emellertid allt för snabb med att anklaga ekonomer för ekonomism – reduktioner blir till reduktionism först om man hävdar att allt bara är ekonomi, det vill säga när den ekonomiska aspekter blir den enda legitima. Om man monopoliserar en enskild aspekt och hävdar att detta är hela verkligheten, då omöjliggör man nämligen bild­ningens mångdimensionella blick. Det är därför det är så viktigt för den som vill försvara bildningen att noga skilja mellan reduktioner och reduktionism. Man skulle kunna säga att allt hänger på det lilla ordet ”också”. I en tid då av instrumentalisering är det visserligen angeläget att understryka att bildnings­processer måste få ha ett egenvärde, men bildning har faktiskt också ha en nyttoaspekt – och kanske är först när man erkänner att den också har ett egenvärde som den har ett verkligt viktigt bidrag att komma med!

Bildningens betydelse i det nya affärslandskapet

Jag har i många år varit involverad i fortbildningsprogram som riktat sig till ledare och chefer på olika nivåer och inom olika sektorer av samhället. En ständigt återkommande erfarenhet i dessa sammanhang är de trötta och smått deprimerande kommentarerna från deltagarna att man ju aldrig hinner tänka ”därute”. Detta är allvarliga signaler om hur illa det kan stå till i organisationer och företag – trots att det så ofta talas om sådant som kunskapssamhälle, kunskapsorganisationer och kunskapsekonomier. Jag tror att olika form av vidareutbildning i detta sammanhang är helt avgörande för att stärka bildnings­kompetensen och hålla liv i bildningsprocesser.
En tänkare inom företagsekonomi, strategi och affärsutveckling som redan tidigt insåg bildningens betydelse i näringslivet var Richard Norman. Boken När kartan förändrar affärslandskapet (2001) tar sin utgångspunkt i den hermeneutiska insikten om att alla verkligheter kan tolkas på otaliga sätt och av detta drar författaren konklusionen att “vi måste kunna betrakta oss själva och vår situation ur olika perspektiv; vi måste kunna gå in och ut ur olika verklig­heter och se oss själva från olika observationspunkter”. I kontrast till dem som velat se konkret handling och abstrakt tänkande som motsatser, understryker Norman hur viktigt det är att idag hålla samman dem. För att kunna agera framgångsrikt i ett nytt affärslandskap som innehåller en explosion av olika alternativ är tolkningsförmågan av avgörande betydelse. Vi lever i en tid då varor och tjänster mera tycks handla om kunskaper och relationer än om stål och massa, det gör också att företag mera framträder som abstraktioner och värdeskapande nätverk än fabriker och kontor.

Ledarskapets grundläggande uppgift är att ”läsa” världen

Betydelsen av vad jag skulle kalla ett tolkningsmedvetet bildningsbegrepp framträder också tydligt i Normans sätt att definiera ledarskapsuppdraget: ”Ledarskapets grundläggande uppgift är att tolka (ett ständigt föränderligt) sammanhang, formulera de föreställningar vi har om vår identitet och det framväxande sammanhanget till en samling ‘dominerande föreställningar’ som är både beskrivande och normativa för att sedan översätta dessa dominerande begrepp till olika handlingsalternativ.”
För att förstå vad den tolkningsförmåga innebär som Norman tillskriver en så strategiskt avgörande betydelse kan man använda analogier som att ”läsa” världen, att ”läsa” organisationer och marknader. Och för att göra detta framgångsrikt krävs att man är väl förtrogen med det dynamiska gränssnittet mellan oss själva och världen. För att kunna fullgöra ledarskapets grundläggande uppgift måste man kort sagt vara – bildad.