Ändå känns frågan relevant, apropå det nya projektet Bildningskraft, SFV:s försök att stimulera diskussionen om bildningens roll, med den livliga debatten i Sverige som förebild. Ett lovvärt initiativ.
Som en del av satsningen vill man föra debatten också i sociala medier, bland annat med en grupp på Facebook. I tiden, förstås, men det kan visa sig svårare.
För flera år sedan, då Twitter ännu hade nyhetens behag, utbrast en bekant till mig att det ju var som gjort för mig; korta och snitsiga formuleringar som snabbt når stor publik. En perfekt kombination av tändstickspoesi och politisk påverkan.
Men nej, det blev ingen twittrare av mig. Jag har inte ens besökt plattformen. Jag kände mig obekväm med själva formatet. Att vara spirituell och fyndig jämt. Nej, inte för mig.
Också trådarna på Facebook är jobbiga. Jag deltar ibland, men märker till min förvåning att jag ofta blir missförstådd. Nätdebatter har sin egen logik och etikett. Ironi går inte alls, och humorn är riskabel för den tolkas ofta fel, med långa sidospår som följd. Och då talar jag inte om allmänna fora där diskussionerna ofta spårar ur, utan om begränsade fb-grupper, med omdömesgilla och bekanta deltagare.
Men skam den som ger sig, och jag anslöt mig till fb-gruppen Bildningskraft, med en smått tveksam men ändå vänlig kommentar: ”Bra initiativ, även om den här plattformen med sin flyktighet i många avseenden är antitesen till det jag uppfattar med begreppet bildning. Men, vi kan ju alltid försöka…”
Kanske inte den bästa öppningen. I ett svar vänder gruppens administratör, forskaren Jonas Ahlskog på steken och frågar: ”Men om sociala media plattformar som Facebook är bildningens antites, så är det väl just här som en diskussion om bildning verkligen behövs.” Och tillägger senare: ”framför allt måste ju diskussionen föras där mänskor finns”.
Ett vägande argument, förstås. Om folk inte längre läser tidningar och tidskrifter, som under lång tid utgjort den huvudsakliga arenan för samhällsdebatten, utan i stället rör sig enbart på nätet bör vi självfallet finnas också där, även om det känns ovant. Det är bara att vänja sig.
Ändå finns det något just i formatet som åtminstone för mig motarbetar den långsamhet och reflexion som är det längre och mer komplicerade resonemangets förutsättning. Att ge tummen upp är inget problem, inte heller att kasta ner några uppmuntrande ord eller en rolighet. Men sticker man seriöst ut hakan bör man vara beredd att svara, genast, annars är man arrogant – eller svarslös. Det handlar kanske delvis om generation, kanske också temperament, men inte enbart.
Däremot är nätforumen utan tvivel utmärkta som impulsgivare. En bottenlös reservoar av texter och tankar som bidrar till att bygga upp, berika och förbättra det gemensamma samtalet. Med Ahlskogs kilometerlånga essä i tre delar, om begreppet bildning, som utmärkt exempel, utlagd på bildningssajten. Tack för essän, och för att Husis gav originalet det furstliga utrymmet.
Snabba och snitsiga formuleringar i all ära, men bildning är för mig just detta: fördjupning som kräver tid, eftertanke och utrymme.
SFV-magasinets kolumnist Thomas Rosenberg är skriftställare och publicist, med frågor gällande finlandssvenskhet och kultur som specialitet.
