Bild: Schildts&Söderströms/Erik Åhman
Pandemin har inte påverkat mig så mycket, tänkte jag. Jag har klarat mig lindrigt undan trots att jag jobbar med teater. Råkade befinna mig precis i början av en lång skrivprocess när allt slog till.
Så pandemin har inte påverkat mig så mycket, tänkte jag när jag stod och och slängde brödsmulor till ankorna.
Det är tydligen en grej jag gör nu för tiden. Matar ankor med torkat bröd. Det har spårat ur till den grad att jag kallar torkat bröd i vårt skåp för “Ankbröd”.
– Nej släng int dedär! Det e ankbröd!
Som att det är en rimlig mening att säga för någon under pensionsåldern.
Min bror kom och besökte mig.
– Vad ska vi göra? undrade han.
Jag tog honom till dammen. För ankbrödet var ju redan i rockfickan.
Pandemin har drabbat alla olika, alla generationer krisar på sina sätt.
För unga studerande blev gulishösten, -vintern och -våren ett enda långt Zoom-möte. Pensionärerna har suttit instängda i väntan på vaccin och småbarnsföräldrarna lever ju redan i en familjebubbla, nu blev den ännu snävare.
Urbana vuxna i spannet tjugofem till några på trettio har bytt fester och uteliv till hemmakvällar och en helt annan sorts uteliv. Ett som innefattar ankbröd.
Förändringarna var på väg redan före pandemin. Vi började glida mot att diskutera nyttan med regelbundna sovrutiner och räntetak redan för en tid sedan. Men det är som att pandemin accelererat åldrandet. Covid-19 lokaliserade ådern för ansvarsfullt vuxenliv och tryckte in en spruta hemohes med mer av samma vara.
Tanken på att någonsin igen befinna sig på ett kladdigt dansgolv klockan 04:00 och sen dra på efterfest är skrämmande långt borta.
Folk går långa skogspromenader, drömmer om att flytta från stan och pratar om att skaffa hund och barn.
Vi var ju nyss barnen. Nu sitter vi med eftermiddagskaffet i solen, sneglar på vår partner och frågar avslappnat:
– Gör du nåt om nio månader?
– Nä. Int va ja vet.
– Tänkt om vi sku skaff ett barn?
– Vafför int?
Pandemin har inte påverkat mig så mycket, tänkte jag och scrollade vidare bland husannonserna. Nog behöver vi ett hus. Helst igår. Gärna ett renoveringsprojekt också, så att vi inte blir utan att göra i första taget.
– Men vi kan ju ingenting om byggande och renovering?
– Int gör det något, Youtube fixar.
– Men sen när allt är som vanligt igen, när vi inte har något jobb där huset är?
– Vadå sen?
Tidsuppfattningen har blivit lite skev av att ständigt befinna sig i en ekokammare där samma mantra ekar om och om igen: “De kommande två veckorna är kritiska”.
Men nu ser det ju faktiskt ut som att det ljusnar i tunneln. Mina föräldrar har fått vaccin, THL säger vi ska ha flockimmunitet i augusti och musikalen jag skrivit på sedan pandemin började ska ha premiär i september. Kan det stämma? Hoppas det.
Frågan är ju vad som ändrat och vad som består. Det vet jag i alla fall, att när flockimmuniteten är ett faktum och covid ett minne blott behöver ankorna fortfarande bröd.
