Fredrik Hertzberg gillar att hitta nya fakta i arkiven

Distans till de inhemska uppdragen och arbets­­platserna har han fått under studier och arbete vid State Uni­versity New York at Buffalo, i mitten av 1990-talet.

– Efter att jag blivit färdig magister vid Åbo Akademi tänkte jag det skulle vara trevligt att förkovra sig ytterligare genom kurser, vilket inte var möjligt i Finland under den tid jag var doktorand – då skulle man vara helt ensam med sin avhandling. Jag åkte på ett Fullbright-stipendium till USA.

Hertzberg kände till USA från förr, eftersom han i sin barndom bott i landet i fem år. 

– Det oaktat blev det nog en sorts kultur­chock. Speciellt ur social synvinkel var det en väldigt annorlunda miljö än vad jag var van vid från Finland, främst kanske för att det inte fanns någon social välfärd. Man insåg plötsligt hur bra vi har det i Finland. 


Även journalist. Litteraturvetenskap är Fredrik Hertzbergs stora ämne, men innan han inledde sin akademiska bana hade han även några arbetspass som journalist.

– Eftersom jag alltid gillat att skriva tänkte jag att jag skall bli journalist. Finlands bokstiftelse delar ut ett pris för abiturienter som heter Lilla Finlandia, och jag var den första mottagaren år 1984. I den vevan fick jag som bara 18 år gammal jobb på Västra Nyland som allmänreporter. Det blev att rapportera allt från folkdans till sjukhus­fullmäktige­möten.

Hertzberg säger att jobbet som jour­nalist var en mycket nyttig upp­levelse. 

– Jag gillade det väldigt mycket, och sommaren efter perioden på Västra Nyland gjorde jag för Radio Västnyland en serie personporträtt på kända västnyländska kulturpersonligheter, bland annat på Carl-Gustaf Lilius och Irmelin Sandman-Lilius, Rolf Lagerborg, Göran Schildt, och Mona Leo.
 

Jag har alltid haft ett intresse för människor och människoöden.

Människoöden. Hertzberg säger att det med största sannolikhet var då som hans intresse för personhistoria och biografiska projekt väcktes, även om det kanske först på senare år gått att fullt ut förverkliga intresset.

– Man kan nog säga att där finns en linje. Jag har alltid haft ett intresse för människor och människoöden. Männi­skor är ju inte bara avspeglingar av sin tid, alla har något eget att komma med. Ett tidlöst värde, kunde man säga.

En stor milstolpe på vägen var arbetet med Svenska litteratursällskapets stora projekt Biografiskt lexikon för Finland.

– Jag var med som vetenskaplig redak­tör i det tio år långa projektet från 2003 till 2011. Det skulle vara trevligt om det projektet kunde få fortsättning med lite uppdateringar.

Forskning kombinerat med skrivande är den sysselsättning som Hertzberg gillar mest.

– Jag uppskattar möjligheten att skriva om nya fakta som forskningen gett. Något som uppdagats i arkiven, och som ingen annan ännu känner till. Det hänger säkert också ihop med mina gamla journalistiska instinkter.

Hertzberg gillar idén bakom SFV:s bio­grafiska bokserie som lyfter upp fin­landssvenskar som riskerar att glömmas bort i historiens dimridåer. Även om SFV-böckerna inte alltid är primär­forsk­ning belyser de ofta objekten ur nya vinklar.

– Det är skäl att lyfta upp även sådana som historieskrivningen hittills inte uppmärksammat. Gör vi inte det, riskerar vi också att kontexten och nät­verken kring hyllade personer inte kommer fram.
 

Det var ju poesi som var riktigt bra, som fort­farande kändes aktuell. Dikterna talade direkt till en.

De finlandssvenska modernisterna. Hertzberg håller som bäst på med en bok som handlar om de finlandssvenska modernisterna på 1920-talet. Projektet har ännu inte en utgivare, han skriver på stipendium. Inom ramen för SFV:s biografiprojekt skall Hertzberg också skriva en bok om Kerstin Söderholm – en av de idag ”bortglömda” modern­isterna.

– Mitt intresse för Henry Parland, Rabbe Enckell och Edith Södergran väcktes redan i gymnasiet. Det var ju poesi som var riktigt bra, som fort­farande kändes aktuell. Dikterna talade direkt till en.

Det speciella med modernisterna var enligt Hertzberg att många av dem var ganska knaggliga på svenska och så att säga tvingades uppfinna sitt eget, moderna språk. 

– Det språket har inte föråldrats på samma sätt som mången annan äldre lyrik. Jag tycker till exempel att Björling, som försökte gå emot invanda kon­ven­tioner, fortfarande känns fräsch. 

Arkivarbete. Sedan 2017 har Hertzberg även innehaft ett spännande vikariat vid Wright-Wittgenstein-arkivet, som består av de böcker papper, brev och dokument som filosofen Georg Henrik von Wright hade på sin arbetsplats i Forsthuset på Unionsgatan i Helsingfors. 

– Georg von Wright blev i Cambridge efterträdare till den store filosofen Ludwig Wittgenstein, som under sin livstid endast publicerade en liten bok, men som lämnade en rad manuskript och papper efter sig. Wittgenstein utnämnde von Wright till en av sina tre litterära administratörer, och det som von Wright och de andra gav ut hör nu till den textmassa som skapat nästan hela vår bild av Wittgenstein, berättar Hertzberg. 

Enligt Hertzberg förklarar detta faktum varför von Wrights eget Wittgenstein-arkiv fortfarande intresserar forskarna.

– Det finns flera Wittgenstein-arkiv runtom i världen, men det här kanske skiljer sig från de övriga genom att det alltid varit så lättillgängligt – även under von Wrights tid, då han fungerade som en välkomnande ciceron. Arkivet får för­frågningar och besök nästan varje vecka.


Många järn i elden. På Hertzberg meritlista finns förutom alla akademiska meriter som publicering och under­visning även en rad andra uppdrag, bland annat som lektör och manus­granskare för förlaget Schildts (idag Schildts & Söderströms) och SLS, och medlemskap i en rad prisnämnder som Nordiska rådets litterära prisnämnd för Finland.

– Det har nog kanske blivit lite mycket, särskilt förra året. Jag var plötsligt huvudredaktör för en folkmusiktidskrift, och projektchef på SLS, där jag också fungerade som granskare för många manuskript. Samtidigt kom min bok om Gunnar Björling ut. Det handlar förstås långt om att tjäna sitt levebröd.

Hertzberg berättar att lektörskapet alltid var anonymt, till skillnad från upp­draget som litteraturkritiker.

– Jag skriver inte så mycket litteratur­kritik längre. Verkar man länge som kritiker så börjar man också känna ganska många författare, och det kan småningom uppstå kinkiga situationer då man har svårt att ta distans till objektet för kritiken. Regeln lär väl vara att man inte skall skriva kritik om för­fattaren man skriver kritik om suttit vid samma middagsbord som man själv.  

Webbartikeln är en förkortad version av artikeln som ingår i SFV-magasinet 2/19.