Text & foto: Rabbe Sandelin
Emellanåt diskuteras varför så få kvinnor väljer teknikämnen eller karriärer inom teknikbranschen, och debatten böljar kring ifall det är fråga om strukturella hinder, eller helt enkelt skillnader i läggning hos flickor och pojkar. Åsa Lindberg tror inte riktigt på kvoter eller annan aktiv särbehandling för att råda på situationen.
– Miljöns tryck kan vara hårt, men jag tror det viktigaste är att inte ställa upp hinder, speciellt psykologiska hinder. Alla borde få möjlighet att välja vad de är intresserade av. Själv förstod jag helt enkelt inte att jag valt ett fält som traditionellt ansågs tillhöra männen. Det brukar jag tacka min mor för, hon hade inga begränsande förväntningar, och sedan min bror. Vi mekade tillsammans på moppen från tidiga år.
I högstadiet råkade Åsa Lindberg ut för något som hon hoppas att inte längre sker.
– Vi besöktes av någon som inte direkt var studiehandledare, men en sorts yrkesguide. Då jag berättade att jag var intresserad av fysik fick jag höra att fysik är ganska svårt, och att jag i stället borde välja något lättare. Jag blev fly förbannad, och tänkte att här skall ingen komma och berätta vad jag borde välja. Men jag kan tänka mig att många andra i samma situation skulle ta åt sig.
Allmänna uppfattningar om vad som är svårt tycker Åsa Lindberg att är lite underliga.
– Inte är fysik speciellt mycket svårare än något annat, tvärtom är det logiskt. Framför allt, varför skulle något vara svårare för flickor än för pojkar? Så mycket skiljer sig inte våra hjärnor från varandra.
Att öka intresset för teknik. Svenska tekniska vetenskapsakademien i Finland (STV) grundades redan 1921 med målet att trygga högre teknisk utbildning på svenska i Finland.
– I början nämndes Åbo Akademi i våra stadgar, eftersom det var där man på den tiden kunde gå den högre tekniska utbildningen på svenska. Och det finns ännu idag en professur i Åbo som STV var med och grundade. Den skrivningen i paragraferna ändrades senare, eftersom vetenskapsakademin idag är skall stöda och inspirera i skolvärlden, och i allmänhet stöda vetenskaplig verksamhet på bred horisont.
STV:s skolstipendier lediganslås på våren och hösten. De gäller alla som har en koppling till skolvärlden, till exempel lärare som vill fortbilda sig, eller lärare som vill genomföra ett vetenskapsprojekt med klassen. Stipendier till unga forskare för internationella forskningsvistelser kan sökas kontinuerligt, och besluten görs kvartalsvis.
– Vi uppmuntrar också lärarkåren genom att årligen dela ut ett lärarpris till en lärare i naturvetenskaper eller matematik. Och så initierar vi även i mån av möjlighet större projekt på basen av de signaler vi får från fältet.
Mycket av de aktiviteterna och projekten sker i samarbete med övriga aktörer och andra organisationer som Tfif (Tekniska Föreningen i Finland) och DIFF (Ingenjörerna i Finland r.f.) samt skolvärlden.
– Ett bra exempel är TekNatur, den årliga tävlingen där tanken är att stimulera elever i åk sju till nio och gymnasielevers intresse för teknik och naturvetenskaper. Totala deltargarantalet i de olika momenten har varit mellan 2000 och 2500 elever årligen.
Svenska tekniska vetenskapsakademien ser mycket brett på begreppet teknik.
– Vårt fält sträcker sig från påtaglig, tillämpad teknik, ända till teoretisk fysik, som till exempel kvantfysik. Det går inte idag att exkludera någonting. Alla delar behövs.
Ingen lobbyorganisation. Åsa Lindberg betonar att även om de fyra finska vetenskapsakademierna idag arbetar utgående från att vara med och sprida information till samhällspåverkarna, är de inte på något sätt lobbyorganisationer i traditionell mening.
– Vi vill bara visa på aktuell fakta, sedan är det upp till beslutsfattarna att göra sina egna beslut. Det finns en edukativ beställning, tycker Åsa Lindberg.
Inställningen till teknik är i tidsandan ganska kluven. Å ena sidan finns på sina håll en övertro på att teknik kan lösa alla problem i världen, och på annat håll finns ganska romantiska uppfattningar om att människor i större skaror på något sätt kunde återvända ”tillbaka till naturen”. Åsa Lindberg tror på en neutralare mellanväg.
– Visst leder teknik till problem även i global skala, som till exempel föroreningar. Å andra sidan är teknikutvecklingen det enda som även kan svänga den utvecklingen till det bättre. Det syns även i vår nuvarande syftesparagraf som handlar om att bredda det teknologiska kunnandet för att gynna näringslivet – men också för att främja hållbar utveckling.
Vad är en ”innovation”. Åsa blir lite irriterad på att statsmakten idag helst bara vill stöda ”innovationer”.
– Vad är en ”innovation”? Vill man stöda teknik med tanke på att i slutändan skapa jobb måste man ju se på hela kedjan, ända från grundforskningen. Inte kan man bara lyfta ut ordet innovation och koncentrera sig på det! Det går inte att att beställa innovationer, och i själva verket sker många oförutsedda och spännande upptäckter även inom grundforskningen, berättar Åsa Lindberg. Men det finns fler irritationsmoment.
– Och då man ansöker om pengar blir man nog lite irriterad på punkten i ansökningsformuläret som handlar om ”förväntat resultat”. Inte kan man alltid veta vad grundforskningen leder till. Det är ofta överraskande eller oförutsägbart. Och resultaten kan gå åt ena eller andra hållet. Men visst måste man då få perspektiv på och göra helhetsanalys gällande det egna arbetet, vilket kan vara nyttigt.
Just nu är statsmaktens inställning att universitetens och högskolornas egna, fritt användbara pengar skall minska, och den yttre finansieringen skall öka. Enligt Åsa har just detta i viss mån ökat kraven på att forskningen borde leda till ”innovationer”.
– Men de största finansiärerna lämnar fortfarande fältet öppet, så problemet är kanske inte så stort som man ofta påstår. Man visst har man mera tryck på sig att bevisa att forskningen är relevant och leder till något.
Knepigast som forskare är enligt Lindberg att samla alla komponenter som idag behövs för att idka forskning.
– Du skall ha människor, pengar, och ett projekt. Många gånger har du bara en eller två av komponenterna på plats. Så en stor del av forskarnas tid går åt till detta ständiga pusslande med de tre komponenterna.
Vad är vetenskap? Kommunikation kring vetenskap är svårt. Viktigast är att minnas att vetenskap är en process där man sakta kommer framåt i kunskaperna och når ett slags enighet om vad man vet – hittills. Det betyder att nya upptäckter kan ställa även gamla ”sanningar” på ända. I media publiceras vetenskapliga resultat selektivt och med braskande rubriker, och utan de förbehåll som nästan alltid hör till. Och på politiskt håll leder den allmänna okunskapen om hur riktig vetenskap görs till att även politiskt beställda ”utredningar” i allmänhetens ögon får ett slags vetenskapens skimmer över sig. Åsa Lindberg säger att en del av problematiken ligger hos forskarna själva.
– Vi är duktiga på att skriva vetenskapliga artiklar, för vetenskapsmän. Men få av oss är tränade i att presentera vetenskapliga rön för allmänheten. Och det blir bara svårare, då många idag knappast ens orkar läsa en artikel på nätet längre, utan bara reagerar på rubrikerna eller en ingress.
Det gäller alltså enligt Lindberg att kunna förenkla utan att förvränga, så att media förmedlar informationen rätt, och så att beslutsfattare och andra människor förstår.
– Det är ibland frustrerande att följa med samhällsdebatten. Diskussion och åsiktsutbyte blir svårare, vilket tycks vara ett allmänt problem både i Finland och globalt. Folk lyssnar inte längre, och tar avvikande åsikter som personliga påhopp.
Digitaliseringen en stor utmaning. Under kommande år ser Åsa Lindberg att en stor utmaning i Finland är digitaliseringen av skolan. Det gäller inte så mycket att målet inte skulle kunna vara nåbart, utan främst hur detta stora mål skall nås.
– Vissa kommuner, vissa skolor, och vissa lärare är mycket bättre förberedda än andra. Nu finns det en uppenbar risk att utvecklingen sker mycket ojämnt och att vi därmed sätter eleverna på olika orter i helt olika situationer. Idén med grundskolan är ju att alla skall få samma förutsättningar.
Enligt Åsa Lindberg räcker det inte med att man delar ut pekplattor eller datorer och sedan konstaterar att digitaliseringen är genomförd.
– Problemet är inte tekniskt, utan pedagogiskt. Det måste finnas en pedagogisk tanke bakom varje teknisk åtgärd. Framför allt måste vi ordna omfattande utbildning och stöd till lärarna, så att de kan avgöra ifall olika tekniska åtgärder är pedagogiskt vettiga.
Åsa Lindberg säger att teknik inte är allt, och att teknik i sig inte löser några inlärningsproblem, eller effektiverar inlärningen.
– Man får inte experimentera med eleverna. Och vi är alla individer, inte får det digitala bli det enda saliggörande. Vi måste säkra att det i framtiden finns flera sätt att lära sig.
