Läsning och läsvanor har varit mycket på tapeten de senaste åren. Farhågorna växer om att de unga inte läser, eller åtminstone inte orkar koncentrera sig på längre texter. Samtidigt visar undersökningar att läsförståelsen försämras.
Läsambassadören är ett treårigt projekt som bekostas av Kulturfonden och som har skapats på initiativ av Svenska modersmålslärarföreningen i Finland och organisationen Tidningen i skolan Läsambassadörens högkvarter finns på Sydkustens landskapsförbund i centrum av Helsingfors, men hela Svenskfinland är målgruppen.
Katarina von Numers-Ekman betonar att hennes uppdrag inte i första hand är att resa ut till barn och unga för att övertyga dem att börja läsa.
– Det går inte att tvinga barn att läsa. Mitt uppdrag fokuserar i stället på att inspirera de vuxna som har med ämnet att göra. Slutmålet är långsiktig, läsfrämjande verksamhet, berättar hon.
I arbetsbeskrivningen ingår att ge själva problematiken större synlighet, genom att till exempel lyfta fram aktuell forskning. Läsambassadören skall också skapa kontaktnät och även samordna den läsfrämjande verksamhet som redan görs på olika håll i Svenskfinland.
– Jag skall samarbeta med olika organisationer som vill genomföra läsfrämjande projekt, och dessutom arrangera lokal fortbildning, i första hand för de pedagoger som arbetar med yngre barn.
Behov finns!
Katarina von Numers-Ekman har redan hunnit besöka en lång rad lärarrum i de finlandssvenska skolorna – och mottagandet har varit enbart positivt.
– För alla har det förstås länge varit klart att läsning handlar om mer än att bara lära sig avkoda orden. Men det känns ändå inte som om jag står och predikar för kören – det finns mycket ny forskning som behöver komma ut, och många tips och idéer kring läsning som det lönar sig att sprida. Om man hittat på fungerande lösningar på ett håll, är det ju onödigt att alla uppfinner hjulet på nytt, säger von Numers-Ekman.
Föräldrarnas ansvar
Läsambassadören poängterar ändå att barns och ungas läsning inte bara handlar om vad skolan och pedagogerna kan göra. Den avgörande starten tas i hemmen – av föräldrarna.
– Det är ett faktum att skolan har betydligt svårare att väcka läsintresse, om inte läsning alls funnits med i hemmet. Jag brukar i alla lägen betona hur viktigt det är med högläsning för barnen. Det är där man får ordförråd, tar till sig språkets syntax, lär sig vad ord kan ha för semantiska betydelser och hur berättelser är uppbyggda. Dessutom är det ju ett enkelt och förmånligt nöje jämför med många andra hobbyer – och man behöver inte ens skjutsa barnen någonstans. Det kräver bara att mamma och pappa tar sig lite tid, eller disponerar om sin egen tidsanvändning lite.
Katarina von Numers-Ekman jämför här med den utbredda rädslan för att så kallad skärmtid tar för mycket av ungdomarnas tidsanvändning.
– Men hur är det med de vuxnas skärmtid? Ganska många vuxna sitter också största delen av sin vakna tid fastklistrade vid sina datorer eller telefoner. Hur skulle det vara att skippa Facebook och i stället ta en lässtund med barnen? Högläsning är dessutom bra för alla. Det är verklig kvalitetstid, då det inte handlar om tvång, eller om att plugga. En berättad historia är avslappnande och ökar gemenskapskänslan. Den språkliga nyttan kommer på köpet.
Men idén med läsambassadören är förstås inte att gå ut och skuldbelägga någon part. Under de föräldramöten Katarina von Numers-Ekman deltagit i brukar hon däremot betona hur viktigt det skulle vara att utveckla kommunikationen mellan lärarna och föräldrarna.
– Barn och ungas läsning och läsförståelse är allas angelägenhet. De unga har kanske minskat på bokläsandet, men de möter förstås många slags texter, särskilt på nätet.
Vad innebär de nya läsvanorna?
Det är enligt läsambassadören alltså fel att påstå att unga inte läser alls – den stora frågan är hur de läser, och i fall de har förmåga att läsa längre texter och på riktigt förstå innebörden.
– Forskningen är ännu i barnskorna, men det börjar finnas resultat som tyder på att den tryckta boken överlag fortfarande är bäst när det gäller längre texter. Det är något i själva läsupplevelsen med en fysisk b0k som gynnar ett fördjupande, och utvecklingen av fantasin. En pekplatta pockar så lätt på uppmärksamheten med annat, och distraherar hela tiden med för läsningen ovidkommande saker.
Det finns enligt von Numers-Ekman inget att moralisera om då läsvanorna förändras i och med ny teknik, det är bara att konstatera att det går så.
– Men den springande punkten är vad som händer om den nya sortens ”snuttifierade” läsvanor är de enda ett barn vänjer sig vid. Blir kopplingarna i hjärnan under en viktig, formativ tid sådana att det senare blir svårt att ta sig an längre texthelheter?
