Text: Anne Teir-Siltanen. Bild: Hannah Kjellman.
Kärleken till den tryckta berättelsen väcktes tidigt. Med en pappa som jobbade som vaktmästare på biblioteket och en mamma på bokbinderiet var böcker alltid närvarande i barndomshemmet. När Carita Skog var tolv år fick hon en diktbok av sin far när han kom hem från en resa.
– Mamma hämtade ibland hem böcker som massproducerats på bokbinderiet. En bok jag kommer ihåg var På tal om rösten av Östen Engström. Av den lärde jag mig hur man högläser, säger Carita Skog.
Som 13-åring råkade hon ut för en allvarlig ryggskada under gymnastiken i skolan, vilket ledde till att hon blev invalidpensionär redan som 40-åring. Hon började medverka som sagotant på biblioteket.
– I 19 år höll jag på med sagostunderna, sedan kom tiden då barnen började sitta vid sina skärmar, säger Skog.
– Blyg har jag aldrig varit, säger hon, och beskriver sig själv som en teaterapa.
Det är också tack vare hennes orädda sätt som högläsningen under bokcirklarna har fungerat så väl och gett så mycket.
För många av deltagarna i bokcirkeln på serviceboendet är träffen den enda sociala kontakten i veckan. Därför låter hon deltagarna prata av sig innan bokcirkeln kör igång.
Med diktboken till serviceboendet
När Carita Skog gav ut en egen diktsamling med sin pappas dikter öppnades nya dörrar.
– Olika serviceboenden började höra av sig. I många år har jag läst för både de som åldras naturligt och de som är minnessjuka, säger Skog vars egen make insjuknade i Alzheimers för 15 år sedan.
Bokcirkeln inleds ofta med en bekant visa och sedan en dikt för att lätta upp stämningen. Valet av dikter återknyter ofta till en dag eller årstid.
– Ibland märker jag hur de som lyssnar kommer ihåg och sjunger med, säger Skog.
Hon väljer själv vilka böcker hon läser, gärna något lättsamt och roligt. Det blir ofta tunna lättlästa böcker som kan väcka tankar och minnen, gärna skrivna av lokala författare. För många av deltagarna i bokcirkeln på serviceboendet är träffen den enda sociala kontakten i veckan. Därför låter hon deltagarna prata av sig innan bokcirkeln kör igång.
– De äldre vill ofta prata och undrar vems flicka man är. Det ska man kunna ta, och man ska fråga hur de mår och vad de tyckte om boken. Man ska visa intresse för människorna och bjuda på sig själv och av sin tid, säger Skog.
Feedbacken från grupperna är ofta direkt:
– Oj, vad du läser bra, visst kommer du igen?
Carita Skogs passion till böcker har varat hela livet. I över 30 år har hon lett bokcirklar.
Väl förberedd
Det går inte att inte ta miste på Carita Skogs iver och passion för bokcirkeln och möjligheten att läsa för andra. Hon har hållit bokcirklar i 30 år, och hon njuter av det. På Arbis i Jakobstad håller hon en bokcirkel för ett 20-tal lyssnande pensionärer. Det kräver goda förberedelser.
– Det är inte bara att ta en bok ur hyllan, man måste kunna uttala orden och leverera.
Böckerna väljer hon tillsammans med deltagarna. Själv gillar hon bibliografier.
– Ibland kommer det intimiteter och andra saker som jag försöker hoppa över, men ofta är det någon som märker det, säger Skog och skrattar.
När man håller bokcirklar för äldre går det inte att vara finkänslig.
– Man kan få höra vad som helst, men eftersom jag har erfarenhet av det hemifrån tar jag det för givet och tänker att det bara är strunt, och att jag inte ska ta åt mig.
Ibland händer det att någon blir trött.
– Klart att en tant kan somna en stund, men så vaknar hon igen och är med.
Själv läser Carita Skog gärna en spännande deckare i stil med Läckberg, Ljungstedt eller Cedervall.
– Jag läser mest på sommaren. På vintern går mycket av tiden åt till att förbereda mina bokcirklar, så det ska vara en jättespännande bok för att jag ska läsa. Dessutom är jag stickgalen och planerar också ett stickcafé på biblioteken.
Texten är en del av bokcirkelkampanjen "En bokälskare har alltid sällskap". Läs mer om kampanjen och starta en bokcirkel i samarbete med SFV:s studiecentral!
