Mellan kunskapens makt och vanmakt – om landskapet för trovärdig kommunikation

…och att man därmed också bör ha den makt denna säkerhet berättigar en till. 

Den lite förfinade kulturella allmänbildningen vet med sig att ordspråket ”kunskap är makt” uttalades för första gången i 1600-talets England, av Francis Bacon (1561–1626). 

Hans tanke var ganska enkel, och i dagens mått mätt också tämligen själv­klar: Det finns en kunskap som ger makt att behärska vår tillvaro. Vet man hur termodynamikens lagar fungerar, kan man enkelt dra trovärdiga och pålitliga slutsatser om hur värme och energi uppför sig givet vissa förhållanden som man kan mäta, förändra och påverka. 

Denna form av kunskap som Bacon anses vara talesman för, är också den form av kunskap man lätt förknippar med utveckling, välstånd, tillväxt. 

En stor del av den centrala produktionen av kunskap i form av forskning, utvecklingsarbete, innovationer och produktutveckling utgår från att man med hjälp av kunskap kan skapa konkurrensfördelar och öka sitt inflytande rent ekonomiskt. 

Mikael Lindfelt skrev artikeln före covid-19 pandemin slog till, men han säger att resonemangen är om möjligt ännu mera aktuella i anslutning till det som skett under våren 2020. Foto: Studio Koo Photography / Satu Karmavalo

Mikael Lindfelt är prorektor och professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi. Hans forskning är mestadels inriktad från frågor om människors meningsskapande aktiviteter och system samt etiska frågor i vid mening. För tillfället leder han ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om vaccinattityder, där frågor om hälsa, självbestämmande, kunskap och auktoritet är i fokus.

Makt över kunskap

Kunskap är inte endast makt, utan kunskap är också ekonomi och inflytande. Har man både kunskap, makt och ekonomi, har man samtidigt också förutsättningar att styra framtiden och begränsa andras tillgång till utveckling. Det lika enkla som banala juridiska redskapet ’patent’ är ett exempel på hur kunskap blir en rättighet – och en potentiell ekonomisk maktfaktor för den som hade kunskapen – och samtidigt en begränsning för andras strävanden efter kunskap. Med några enkla steg har vi i ett konkurrenssamhälle definierat kunskap som makt till dess motsats: makt över kunskap. 

Hela denna växling bygger på en rättsordning, där man har stor respekt för fenomenet upphovsrätt. Den som är först med den mängd kunskap som kan visas vara något helt nytt, en innovation, ges rätten att skydda denna innovation från andras möjliga kommersiella eller andra bruksintressen. 

Det anses vara något fint. Ibland till och med ekonomiskt mycket värdefullt. 

Universitet, som i våra breddgrader till mycket stor del är offentligt finansi­erade forsknings- och innovationsmiljöer, föreställs vara starka drivkrafter för regional, nationell och internationell utveckling. Kunskap i särskilda ämnes­områden (ofta teknik, biovetenskap, medicin, naturvetenskap) förväntas ingå i ett system av kunskapsförädlande processer, vars yttersta syfte är att hänga med i den teknologiska utveckling som driver våra samhällen. Helst bör vi vara föregångare, först och högst på innovationstrappstegen, helst äga de utveck­lings­kanaler och potentialer som finns. 

Ny kunskap markerar därför också gränsen för nya arbetsplatser som i sin tur skapar grunden för ny kunskapsförmedling, det vill säga skolning och utbildning. I denna form av infrastruktur är utbildning och forskning alltid inriktade mot framtidens möjligheter. 

Tringeln mellan kunskap, makt och ekonomi kan vändas på vilket led som helst – de andra hörnen hänger med lika säkert som triangelns vinkelsumma är 180 grader. 

Givet de enorma förväntningar som läggs på kunskapsproduktion kan det te sig som en märklig anomali att vetenskap inte har några enkla lösningar för kunskap. Å ena sidan är all vetenskap minst lika mycket upptagen med det vi inte vet som det vi faktiskt vet. Själva forskandets grundtanke är att uppnå ny kunskap, men det kan man endast göra genom att intressera sig för det vi inte vet. Å andra sidan är vetenskaplig kunskap inte ens anpassad för att kunna besvara vilka slags frågor som helst. 

Låt mig ge ett enkelt exempel. Åbo Universitets nästintill legendariska rektor emeritus Kalervo Väänänen (1952 – ) berättade en belysande anekdot från sin  rektorstid. En man tog kontakt med universitetet och var mycket angelägen att få delge rektorn sina bekymmer. Mannen hade nämligen läst i tidningen att universitet hade ett framstående institut för riksdagsforskning, och ville nu att rektorn inför det stundande riksdagsvalet skulle ge honom den mest tillförlitliga kunskapen om vem han skulle rösta på. 

Vi kan le åt denna anekdot, och samtidigt bli medveten om att det roliga bygger på att det finns andra mänskliga fenomen som är djupt individuella och som ligger utanför kunskapsdomäner i den gängse meningen. Jag tänker närmast på fenomen som att man vill någonting, har vissa ideal man eftersträvar, att ens liv bygger på grundläggande föreställningar om värden: något är mera viktigt för en själv än något annat. Man har helt enkelt prefe­renser. Man föredrar till exempel gemensamt uppburen säkerhet och trygghet i samhället, och är av den anledningen beredd att begränsa individens grad av friheter. 

Preferenser och ideal

Det slags viljande som kommer till uttryck i form av preferenser är sällan ett lättvindigt ”jag väljer A framom B, för att jag nu råkar vara på det humöret”. Snarare tvärtom är detta slags ”preferentiellt viljande” ofta knuten till en persons identitet. Man är helt enkelt en person, för vilken det är viktigt att leva upp till de ideal som man känner sig hemma i. Motsatsen är i själva verket otänkbart, eftersom det är ett svek mot de ideal man vill leva för och de föreställningar man håller för sanna. 

Det finns inga lättköpta vinster här. De ideal som bär en människa är centrala dimensioner i hur den människan berättar om sitt liv, sina livsval. De ideal som formar en människa är likaså centrala dimensioner i hur den männi­skan väljer sina inköp, sin livsstil, ofta sitt umgänge och minst lika ofta sitt röstningsbeteende. För den människan finns ingen forskning i världen som skulle kunna ge bättre kunskap för det egna röstningsbeteendet än den egna övertygelsen.  

I denna kontrastering mellan kunskap och övertygelse återfinns en stor del av de spänningar som samtiden härbärgerar. Spänningen består dock inte i graden av rationalitet eller irrationalitet. 

Vetenskapssamfundet och kunskapshierarki

I all kunskapsproduktion finns vissa givna, för alla kunskapande personer sammanhållna principer och arenor i vilka kunskap produceras. Den enskilda forskaren kan inte välja dessa, utan de finns i det kollektiva sammanhang som kallas vetenskapssamfundet. Det är ett brokigt sammanhang. Det finns väldigt många olika sätt att bedriva forskning på och väldigt många olika saker man kan beforska, men man kan inte välja sina tillvägagångssätt själv. Man kan inte heller själv definiera excellens utan man måste respektera den kunskaps­hierarki som styr verksamheten. I de sammanhangen finns bättre och sämre kunskap, bättre och sämre metoder, mer eller mindre trovärdiga tillvägagångssätt, men dessa är endast möjliga att hantera i detta sammanhang. Det finns därmed också en given rationalitet som bygger på de mål man har för verksamheten. Det vill säga att producera ny kunskap och resa nya kunskapsanspråk.

Kunskap och övertygelse

Att uppfatta övertygelser som irrationella är ett missförstånd. Att man inte kan ge vetenskapliga grunder för en övertygelse är inget argument för övertygelsers irrationalitet. Många gör det alltför lätt för sig på denna punkt, och borde således inte ha rätt att skratta åt rektor emeritus Väänänens anekdot. Man riskerar nämligen att banalisera hela spektret av begreppsliga relationer mellan vilja, värde, ideal, identitet, mening och övertygelse. 

Övertygelser har en rationalitet givet det system av värden och ideal som utgör grunden för en persons identitet. Till skillnad från vetenskapliga praktiker är värden och ideal mera i förgrunden i övertygelser, och rationaliteten är inte inriktad på kunskapsproduktion eller nya upptäckter. Snarare tvärtom. Övertygelser har en viss tröghet. Men det gör inte det ena eller det andra mera rationellt.

Den intressanta frågan blir närmast hur man förstår kunskapens roll i detta spänningsfält. Den västerländska vetenskapens framfart med alla tänkbara upptäckter och innovationer i kölvattnet har revolutionerat hela sam­hällen: Den har förändrat livsstilar, produktionssätt, livstempo, förbättrat levnadsstandarden, utökat välståndet, utrotat sjukdomar och möjliggjort resor, upptäckter, konst, idrott och nya former av generositet. Effektiviteten kan inte betvivlas, inte heller nyttan – även om nya problem också skapats. Denna utveckling har möjliggjort hela relationen mellan kunskap och makt. 

I övertygelser spelar kunskap en helt annan roll, och definitivt en under­ordnad roll. Man kunde säga att i en övertygelse fråntas kunskapen både sitt (föreställda) egenvärde och sitt givna nyttovärde samtidigt som den blir relativt vissa överordnade värden. 

Där finns den stora skillnaden. Vi är ofta rätt främmande för att kunna hantera ett övergripande narrativ som inte utgår från en syn på kunskap i centrum, och därför är, tror jag, lockelsen nära till hands att man så ofta stöter på anklagelser om bristande rationalitet – som om kunskap och rationalitet vore identiska storheter. 

Efter att ha renodlat spänningen mellan kunskap och övertygelse på detta specifika sätt är det dags att öka komplexiteten. 

Kunskapens kontextualisering

Kunskap och kunskapsproduktion är en djupt meritokratisk verksamhet, åtminstone i forskningssammanhang. Endast de som bemödat sig om att uppnå kompetensen och varit talangfulla nog, äger rättmätiga anspråk att bedöma kunskapens tillförlitlighet och trovärdighet. Även om man i början av 1980-talet allt mer började betona kunskapens kontextualitet, det vill säga lyfta fram en förståelse av kunskap och vetenskap som historiskt, socialt och institutionellt situerade kulturella uttryck, var detta inte en öppning för en demokratisering av kunskapsproduktion. Snarare handlade det om att överge den rådande, men helt orimliga kunskapssynen till förmån för en kontextualiserad förståelse, där kunskapsproduktionens hela repertoar av osäkerheter, möjliga misstag, olika slags tolkningar och intrikata kopplingar mellan makt, tolkningsföreträde och kunskap blottlades och öppnades upp för diskussion.  

Den stora kulturella förändringen inträffade när denna interna vetenskaps­teoretiska diskurs kom att sammanföras med allt starkare framväxande identitets­politiska gräsrotsrörelser som fokuserade på socialt förtryck, orätt­visor med krav på rättigheter och likvärdig behandling (anti-rasistiska rörelser, sociala befrielserörelser och feministiska rörelser). Om kunskap inte var kontextlös och allmängiltig, utan intimt sammanvävd med makt och sociala praktiker –  som den franska filosofen Michel Foucault ägnade en stor del av sin forskning åt att synliggöra – låg det i förlängningen helt rimliga anspråk på att kunskap också bör kunna användas för politiska målsättningar med social rättvisa, likabehandling och jämlikhet som riktlinjer. 

Denna utveckling förtog i sig inget av det meritokratiska i kunskaps­produktionens process. Det var och är fortfarande den vetenskapliga kompe­tensen som bedömer, avgör, bestyrker eller avslår argument, ansökningar, projekt och meriteringar. Det som däremot kom upp till ytan var att kunskap också i vetenskapliga sammanhang kunde knytas till andra värden än ekonomisk nytta, innovationspotential och konkurrensfördelar. Med andra ord: avståndet mellan kunskap och övertygelse minskade radikalt samtidigt som kunskapens ponerade majestätsposition fick sig en allvarlig törn. 

Det minskade avståndet mellan kunskap och övertygelse kan beskrivas på följande sätt: där kunskapsproduktion bestäms av ett meritokratiskt system bestäms kontexten för att hantera övertygelser på en skala mellan despoti/oligarki och demokrati. Med kopplingen till krav på social rättvisa, kom också ett ökat tryck på att kunskapsproduktionen måste kunna demokratiseras. Eller sagt på ett annat sätt: det som inleddes med en kunskapens kontextualisering har med tiden lett till en kunskapens horisontalisering med stor risk för kunskapens relativisering.     

Kunskapens demokratisering

Det som i fråga om övertygelser är en balanserande nödvändighet (demokrati som process) är en urvattnande funktion ifråga om kunskap. Utvecklingen från industriellt samhälle till informationssamhälle och med den framväxten ett stort informationssystem och en ny samtidighet (internet, sociala medier), bidrar ytterligare till att underminera kunskapsproduktionens grundvillkor. Inom denna ram cirkuleras allt möjligt bortom alla meritokratiska tolkningar. Information om allt finns tillgängligt för alla och den produceras överallt samtidigt som den hanteras och mottas av alla i väldigt varierande närmiljöer. 

Forskningsbaserad kunskap, allmän information och desinformationen står på samma grund: vem som helst kan ta till sig osorterad information och dra sina egna slutsatser av den. Däri består det horisontella.

För den forskningsbaserade kunskapsproduktionen innebär denna för­ändring en helt ny utmaning att kommunicera på ett sätt som förenar horisontali­seringens logik med en strävan att upprätthålla legitima kunskapshierarkier. ”Vi befinner oss”, hävdade Bengt Kristensson Uggla redan för snart 20 år sedan, ”i en situation där vetenskapen behöver en vetenskaplig retorik för att utveckla sin förmåga att övertyga” (Kristensson Uggla: Slaget om verkligheten (2002, s. 212). 

Utmaningen består i att den meritokratiska rösten har upplösts i en flod av röster. Gränsen mellan det horisontella och det relativistiska finns i situationer där patienten tror sig veta mer än läkaren, där klienten redogör för juristen hur hen bör tolka lagtexten och där den vaccintveksamma läser hjärtskärande bloggar för att kunna övertyga sin man vars äldre bror är VD på ett stort läke­medels­företag.

Spänningen mellan kunskap och övertygelse når på sätt och vis sin smärt­punkt här, i skärningspunkten mellan de egna upplevelserna, de identitets­bäranden sociala kontexterna och en kunskapsproduktion, vars mekanismer man varken förstår eller har någon relation till. Inte alltför sällan finns dessa smärtpunkter i frågor som berör egen eller närståendes hälsa, fostran, sexuali­tet, utbildning eller trygghet – fenomen som mer än andra knyter an till upp­levelser av identitet. 

Komplexiteten i dessa frågor drivs ytterligare till ett slags intellektuell klimax genom rätten att bestämma över sitt eget liv, att fostra sina barn, och att välja för sina barn. Det är lagstadgade grundrättigheter som finns både i nationell och internationell lagstiftning. 

I det informationsöverflöd som finns i det alltmer horisontaliserade sam­hället måste en stark utsållningsmekanism träda in, ofta i form av att någon blir den ”betrodda andra”. Tillgång till massvis information är inget annat än kaos. När vi av tidigare forskning vet att vår kunskap oftast bygger på en kombination av tillit till det vi uppfattar som trovärdigt och föreställningar som ligger i linje med våra personliga livsideal, är kunskap som presenteras som saklig allt oftare i underläge.  

Samtidigt inser de flesta av oss de enorma risker som finns i att vissa över­tygelser dikterar gränserna för potentiell kunskap. 

I det informationskrig som pågår är det exakt detta som står på spel.

Texten ingår i SFV-kalendern 2020.