Nicke, du har ofta betonat medborgarsamhällets historiska roll för samhällsutvecklingen i våra länder. Nu finns det ju olika rollfördelningar i Nordeuropa jämfört med sydeuropeiska länder: i Norden har vi en stark föreningstradition, medan man i syd fungerat enligt den katolska caritas-tanken och subsidiaritetsprincipen. Detta avspeglar sig väl också i hur olika finanskrisen hanteras?
I Finland har vårt vitala föreningsliv, genom bland annat väckelse- och arbetarrörelserna, fungerat som en inre struktur som egentligen varit en förutsättning för vårt demokratiska styrelseskick. I Sydeuropa har Grekland som paradoxalt exempel (demokratins ursprungsland) efter det andra världskriget fungerat totalt omvänt jämfört med Nordens föreningsflora.
En fullständigt korrumperad förvaltning har blockerat medborgarsamhällets framväxt i Grekland, där två släkter – Karamanlis och Papandreu – skött om utnämningarna på alla nivåer. Detta fenomen kallas för klientilism, vilket innebär att makthavarna på alla möjliga sätt gynnar släkt och vänner till exempel när viktiga poster skall besättas. Då är det svårt för obundna röster att höras, eller att förnya systemet inifrån. Klientilismen förvandlar demokratin till en sorts mafiastyre, där underhuggare förväntas lyda order från högsta chefen, eller bli utkastade.
Ja, det förklarar ju en del av det grekiska samhällets handlingsförlamning, som gör att man hellre går ut på gatorna och protesterar än organiserar sig i skickliga medborgarorganisationer. En bekant från Settlementförbundet hade nyligen vistats i Grekland och han berättade att det trots allt sker en del på vardagslivets nivå: bland annat organiseras så kallade sociala apotek med mediciner för fattiga som inte har råd att köpa mediciner för sina krämpor, och i Aten har man även delat ut kläder till krisdrabbade. Detta erbjuder ju ingen lösning på makroekonomins problem, men visar ju på en hel del uppfinningsrikedom på mikronivån.
Så till en annan fråga, nämligen den hur medborgarsamhällets syns ur ett Brysselperspektiv. Kan du i egenskap av MEP skilja mellan icke-statliga NGO:s som är lobbygrupper och äkta medborgar-organisationer?
Jag känner en konstant misstänksamhet mot NGO:s som utger sig för att vara medborgarförankrade, folkliga organisationer. Det finns en lobbyelit i Bryssel som blandat ihop begreppen och skapat en dimridå vilket gör det svårt att känna igen genuina folkrörelser bland alla lobbyister. Denna NGO-elit har skapat förutsättningar för att skjuta äkta medborgarorganisationer åt sidan i den ständiga kampen om rörelseutrymme inom EU. Bland miljöorganisationerna kan jag som exempel nämna Greenpeace, som är en lobbande stiftelse med dålig demokratisk insyn. Ett annat, bättre exempel är Birdlife som gör ett gott jobb i Bryssel som påverkare i olika frågor, medan man kan ha en annan bild av deras arbete i Finland.
Så har vi ju den kooperativa rörelsen, både den gamla och den nya, med kopplingar till jordbruk och djurhållning?
Den gamla kooperationen har blivit ganska marknadsdominerande i Finland (S-rörelsen), vilket gör att den visserligen ägs av kunderna, men styrs uppifrån marknadsmässigt. På jordbrukarnivå kan vi se en annan rörelse nerifrån upp: nyligen besökte jag ekobonden Mårten Wärnå i Esse som driver en gårdsbutik och säljer allt från korvar till innerfilé från egna djur. Jag köper nog hellre min filé av honom än innerfilé från Sydamerika som här säljs som bulkvara i butikerna.
Här igen kan vi försöka identifiera mikronivåns exempel på idérikedom som en reaktion på makronivåns globala livsmedelsindustri. Aktiva medborgare skapar nya kanaler för sitt engagemang. Då återstår ännu en fråga. Du har en bakgrund som journalist på YLE – vilken roll spelar medierna i rapporteringen om eurokrisen?
Finland är ett litet land. Snart har vi inga kvalitetstidningar kvar, se bara på Helsingin Sanomat i tabloidformat. Dagens journalistik präglas av konfettibitar av information som virvlar omkring i cyberrymden. Detta gör att medborgarna inte får information som kunde hjälpa att bygga upp en helhetsbild över vad som skett och sker här, i övriga Europa och världen. Därför har tankesmedjan Lokus givit ut en serie pamfletter som behandlar finanskrisen ur olika synvinklar som ett litet bidrag till diskussionen.
