Det är sant att den offentliga ekonomin lever under ett hårt korstryck med skenande kostnader, en växande statsskuld (från 9 till 90 miljarder euro på drygt 20 år) och ett hållbarhetsgap som öppnar sin stora mörka käft för kommande generationer. Till den offentliga ekonomin hör ju även EU-finansieringen – där kan väl inte finnas något att hämta då miljarderna går till Grekland och andra krisande länder?
Europaparlamentarikern Nils Torvalds beskrev måleriskt eurokrisen då han talade vid Studiecentralens diskussionstillfälle i Vasa nyligen: ”Sydeuropa liknar syrsan som spelade hela sommaren i eurons skugga, sedan kom hösten och vintern... Vi måste ändå hjälpa Grekland, som år 1953 efterskänkte Tyskland dess gamla statsskuld från andra världskriget.” EU är en långsiktig solidaritetspakt, som nu skulle må bra av interna devalveringar som kunde hjälpa att bryta den destruktiva skuldspiralen, enligt Torvalds.
Vi har i dessa nedåtgående spiraltider haft en förvirrande diskussion om precisionsstimulans, det vill säga att den offentliga sektorn med målriktade åtgärder skapar ett mervärde inom ett preciserat område. Så här kunde man tänka också med EU-stöden, med klart uttalade mål:
EU-programmens pengar är inte slut trots eurokrisen. Bland annat utbildningsprogrammen i Erasmus+ har fått ökade resurser under följande programperiod 2014–2020.En euro ger fem euro tillbaka. Hur ofta ger investeringar fem gånger avkastning i dagens värld?
Ta alltså lyra på EU-pengarna. Tänk projekt i form av projektfamiljer, så att just ditt projekt länkar till en annan aktör tematiskt eller geografiskt.
