Vägvisare i en idéburen organisation

27.11.2013 kl. 14:34
Hur är det att vara en ledare för en idéburen organisation? Vilka förväntningar ställs på en ledare i dagens postmaterialistiska samhälle? Mitt under en stimmig bokmässa möttes biskop Björn Vikström och rektor Björn Wallén för ett samtal kring detta angelägna tema.

Björn Wallé och biskop Björn Vikström, foto: Rabbe SandelinRektor Björn Wallén och biskop Björn Wikström samtalade på bokmässan.

 

Alla organisationer som är aktiva inom medborgarsamhället har en verksamhetsidé, en syftesparagraf som beskriver meningen med föreningen. I Sverige talar man om ideella eller idéburna organisationer för att beskriva folkrörelser som har en uttalad verksamhetsidé och värdegrund. Även en ”politiskt och religiöst obunden” organisation har värderingar att stå på, eftersom obundenheten är en värdering i sig.

Frågan om rättvisa

Vi inleder med en brandfackla: biskopen ombeds ta ställning till den största rättvisefrågan i vårt samhälle just nu. 

– Jag kommer först att tänka på inkomstfördelningen, den regionala ojämlikheten som ökar klyftan mellan avfolkningsbygder och urbana tillväxtcentra. Nu går jag nog som katten kring het gröt, men låt oss säga att den största utmaningen i dagens samhälle är den ökade segregeringen och ojämlikheten som uppstår då den nordiska välfärdsmodellen monteras ned. Vi ser det inom skolor och utbildningar som jämförs med olika rankinglistor, men vi ser det också som större ojämlikhet mellan olika stadsdelar i urbana miljöer, säger biskop Björn.

Det handlar också om hållbara lösningar, och hur en idéburen organisation kan verka för ökad rättvisa i samhället. Kyrkan vill ju stå för solidaritet med de fattiga; ärkebiskop Kari Mäkinen inviterade för ett par år sedan ett antal samhällspåverkare och organisationer att fundera på konkreta åtgärder för att åtgärda fattigdomen som finns även i vårt land. 

– Församlingarna pratar en del om solidaritet med missbrukare, invandrare och andra utsatta grupper, men ofta stannar pratet vid rädsla för att närma sig dessa. Mest konkret blir stödet inom diakonin, där EU:s beslut att sluta med mathjälp till fattiga i Finland skapar ett ökat tryck på kyrkan. Kom ihåg att vi inom diakonin hjälper människor i nöd oberoende av deras trossamfund eller livsåskådning, säger biskop Björn.

– Jag ser förslagen till att prestationsbinda socialbidragen som en farlig utveckling. Någon form av medborgarlön vore en bra lösning, då kunde vi minska på byråkratin som ofta blir ett gissel för personer som har tillräckligt med utmaningar ändå.

Vägvisare

Att vara ledare för en organisation som är utsatt för ett korstryck av förväntningar är utmanande.

– Det finns en uppenbar risk för mig som biskop att drunkna i rutiner, och att syssla med att släcka bränder lite här och där. Rutiner och brandkårsutryckningar tar tid av ledaren från att se de stora linjerna, ha framförhållning i de strategiska frågorna. Jag ser det som viktigt att ha hela organisationen med mig, vilket är svårt och utmanande i en organisation som den evangelisk-lutherska kyrkan, säger biskop Björn.

Ledare i idéburna organisationer borde ibland komma med djärva utspel. Ett exempel är den aktuella diskussionen om vardagshelgernas plats, där olika samhällsaktörer vill flytta dem till närmaste veckoslut för att förlänga arbetstiden och därmed förbättra det kärva ekonomiska läget i Finland. Biskopen kan i egenskap av förebild för gemensamma värderingar välja mellan en offensiv eller defensiv roll i frågan.

– Det blir ju naturligtvis lättare att inta en försvarande, defensiv roll visavi kyrkliga helger på vardagar. För mig som ledare gäller det att använda argument som kan stödas även av dem som inte delar en kristen övertygelse: i dagens överhettade arbetsliv blir vilodagarna alltmer centrala. Vi behöver också stå emot kommersialiseringen av söndagar och andra helgdagar till exempel nu inför julen. Kommersialismen är egentligen ett större problem än själva placeringen av helgerna, säger biskop Björn.

Tradition vs. förnyelse

Alla idéburna organisationer har ju sina traditioner och invanda rutiner, som ibland behöver skakas om av nya idéer och omstruktureringar. Behovet av att å ena sidan värna om traditionerna och å andra sidan förnya organisationen kräver av ledaren kunskap i att tolka uppdraget i samtiden.

– Det finns en uppenbar risk att värnandet av kyrkliga och andra traditioner tolkas som en nostalgisk längtan tillbaka till flydda tider. Vi måste alla komma ihåg att kulturella traditioner inte bara är ett yttre ramverk, utan de har också en egen inre dynamik, säger biskop Björn.

Gällande exemplet om helgdagar och arbetsdagar så sker det idag en social förändring baserad på informationsteknologin, som gör att folk jobbar dygnet runt vardagar och helgdagar framför sina mobilskärmar, pekplattor och datorer.

– Helgernas och riternas roll i veckans rytm håller på att förändras. Vi kan förstås inte styra uppifrån hur de folkliga traditionerna utvecklas. Men just här kan kyrkans värderoll vara en klar röst som påminner om människans behov av att vila och varva ner – även om man ofta hänvisar just till den lutherska etiken att arbeta i sitt anletes svett, säger biskop Björn.

– Det finns också en annan, problematisk diskussion om skolornas religiösa traditioner, som blivit ifrågasatta av sekulära krafter. Man vill fösa in traditionerna från den offentliga till den privata sfären, när det egentligen handlar om att finna en balans mellan kulturbärande traditioner och rättmätiga krav på förnyelse av traditionerna, säger biskop Björn.

Folkrörelse eller myndighet?

En ledare i en idéburen organisation skall gärna vara visionär. Kyrkan som idéburen organisation kan idag dras mer åt folkrörelsehållet eller mer i riktning mot offentliga sektorn, stat och kommun. I samhället just nu finns det ett flertal utmaningar – en kommunreform som påverkar församlingsstrukturerna, kyrkans band till statsmakten och så vidare. Samtidigt sker en hel del verksamhet på gräsrotsnivån genom frivilliga som ställer upp på olika uppdrag.

– Min spontana tanke är att vi rör oss i riktning mot en folkrörelsekyrka. De anställda kan inte göra allt arbete, och i tider av försämrad ekonomi kommer vi att behöva frivilliga i allt högre grad. Allmänt taget finns det ett stort förändringsmotstånd inom kyrkomötet och kyrkostyrelsen, medan församlingarna är mer öppna till exempel i frågan om kyrkoskatt eller medlemsavgift, säger biskop Björn.

Ledarskap i ett korstryck

På organisationskonferensen i Tammerfors i våras talade biskopen om förändringsledarskap och de gemensamma utmaningar som stora delar av civilsamhället står inför: medlemskåren minskar eller åldras hos många organisationer, ökat tryck från stat och kommun att ideella organisationer skall producera välfärdstjänster och ett demokratiunderskott när det gäller att påverka lokalsamhället. Han beskrev utmaningarna på olika nivåer – och med en träffande liknelse – ledarskapet som utövas mitt i ett korstryck av paradoxala förväntningar.

– Vi kan ta frågan om kommunreformen och välfärdssamhällets kris: skall tredje sektorn vara sopgumma och soptunna för andras ansvarsuppgifter? Vår roll är ju att skapa ett gott liv inom lokalsamhället genom att skapa socialt kapital, förtroende och nätverk på lokal nivå. Ett gott liv skapas i samarbete och inom rättvisa, demokratiska institutioner. Här kommer vi tillbaks till rättvisefrågan ur en positiv synvinkel, säger biskop Björn.

– Mitt eget ledarskap har jag beskrivit i form av tre H:n som kunde gälla för allt föreningsliv i stort: Historien som ledaren tolkar ur ett identitetsperspektiv, Heligheten som står för det oersättliga i verksamhetsidén, och slutligen Handlingen där orden omsätts i en förändringsinriktad verksamhet som gör skillnad i samhället, avslutar biskopen det givande samtalet och försvinner i bokmässans folkvimmel.