SFV fick in 126 bidrag i årets tävling. Arvid Mörne-tävlingen är den enda årligen återkommande skönlitterära tävlingen i Svenskfinland för ungdomar under 30 år. Vartannat år gäller tävlingen noveller, vartannat år lyrik. I tävlingsjuryn Gustaf Widén (ordf.) Julia Tidigs och Maria Lassén-Seger.
Första pris, 5 000 euro, tillföll Emma Mattsson (f. 1986), Jakobstad, för diktsviten ”Sarkasmsporer från ett stympat hjärta”. Här ges fräna och frasfria bilder från en vardagsverklighet bortom all idyllisering. Språket med sina finurliga ordsammansättningar har en häftig puls mot en klangbotten av mörk, nästan desperat humor.
Andra pris, 3000 euro, tilldelades Sylvia Javén (f. 1988), Nagu, vars stramt hållna diktsvit skildrar en djupt personlig sorgeprocess. Osentimentalt dråpliga strofer samsas med gripande sinnebilder av naturnära frihetslängtan i en känslomässigt övertygande helhet.Tredje pris om 2000 euro tilldelades Valter Holmström (f. 1988), Helsingfors, för en välkomponerad diktsvit där gemenskapers möjlighet och samtalets flyktighet, bråddjup och fysiskt påtagliga karaktär utforskas på ett språk som på samma gång är starkt visuellt, ytterst koncentrerat och kontemplativt.
Ett hedersomnämnande tilldelades Satu Laukkanen (f. 1990), Åbo, för sin apokalyptiska diktsvit ”Askrosor” vars personliga mix av högstämdhet och mustig kroppsmetaforik frammanar diktjagets vision av kärlekens hetta och kyla.Ett hedersomnämnande tilldelades Emma Malmberg (f. 1995), Enklinge, Åland, för en extatiskt klingande diktsvit, som likt en bön till universum beskriver människans livsdans över silverfrostiga berg under gåtfullt gnistrande stjärnor.
Från höger: Emma Mattsson (1.pris), Sylvia Javén (2.pris), Valter Holmström (3.pris), Emma Malmberg (hedersomnämnande), Satu Laukkanen (hedersomnämnande).
Tävlingsjuryns ordförande Gustaf Widén under prisutdelningsceremonin:
När Tomas Tranströmer i fjol fick Nobelpriset i litteratur talade många om den annars så marginaliserade lyrikens renässans. Plötsligt toppade en poet bästsäljarlistorna och i alla möjliga och omöjliga sammanhang lyftes den tranströmerska diktningen fram som en förebild i enkelhetens tecken. Ständigt påpekades hur lättfattlig Tranströmer är, att han kan läsas av alla.
Inget fel i det. Det var en i alla avseenden värdig pristagare som Svenska Akademien den här gången stannade för. Men jag blev en aning misstänksam mot denna hyllning av det enkelt fattbara. I mina ögon är Tranströmer nämligen en ytterst komplicerad diktare. Under ytan döljer sig ett djup som öppnas i själva språket, en rikedom av metaforer som fordrar noggrann läsning. Att hela tiden betona det tillgängliga och lättlästa medför en risk för att dikten nedgraderas, att den blir trivial. Lyrik kan ju i dag se ut praktiskt taget hur som helst, men själva vitsen med att skriva just i den speciella litterära formen är friheten att sträva bortom det omedelbart igenkännliga, att låta orden pendla mellan ordning och kaos. En lyrisk text behöver inte vara i egentlig mening ”fattbar” för att slå an strängar i läsarens inre.
Fortfarande härskar alltså en gammaldags och ganska konservativ syn på vad som är ”riktig” poesi. Det märks också i årets upplaga av Arvid Mörne-tävlingen, där det finns gott om rim av typen hjärta och smärta med rötter i det sena 1900-talets dansbandslåtar. Att skriva sångtexter fordrar ofta en konventionell form, att man rimmar helt enkelt. Och vi vet ju hur genialt det kan göras, från Evert Taube till Cornelius Vreeswijk, Mikael Wiehe och det tidiga 2000-talets rockmusiker. Många av de unga skribenterna i Mörnetävlingen är tydligt inspirerade av sångtexter, men det betyder inte alltid att det blir övertygande lyrik.
Vi vet att det inte är lätt att vara ung. Tematiskt finner man i dikterna mycket av olycklig kärlek, våld, tvångsföreställningar, men också romantiska drömmar om ett uppgående i en högre sfär. Science fiction lockar, som en flykt in i fantasins rymd. En av pristagarna går i skogsexil och flyttar in ”till höger om en ormvråk, till vänster om en sten”. Ser man till litterära förebilder är Edith Södergran snart 100 år efter sin död fortfarande i högsta grad levande för unga finlandssvenska diktare. Någon gång tycker man sig spåra idog läsning av egensinniga poeter som Eva-Stina Byggmästar eller Katarina Frostenson. Själv hade jag gärna sett mera av experimentell, sönderbruten dikt i Agneta Enckells stil.
Prisnämnden, där jag hade sällskap av litteraturvetarna Julia Tidigs och Maria Lassén-Seger, fick i år 126 bidrag att ta ställning till. Av dem fanns ett knappt tjugotal till slut med i vår diskussion, men vi nådde snabbt enighet om de fem manuskript som kunde bli aktuella för pris eller hedersomnämnanden. Det är ganska olikartade texter, som rör sig mellan frän, brutal realism och nästan extatisk dans under himlens stjärnor.
Här finns ett starkt bildspråk, en betvingande rytm, en tro på ordens kraft.
Mörnetävlingen har under årens lopp lockat till sig många begåvningar, som utvecklat ett betydande författarskap. Årets pristagare har alla förutsättningar att fortsätta på den linjen.
Vad skulle den diktare som gett tävlingen dess namn ha sagt om unga skribenters syn på världen 2012? Troligen skulle han ha känt igen sig i försöken att bringa reda i tillvarons kaotiska mångfald. Arvid Mörne var i unga år en handlingens man, en ideolog och folktalare som förenade socialistisk retorik med ett starkt svenskhetspatos. I sin sena diktning var han en existentiell sökare, sträng och upphöjd, nästan skrämmande i sin askes. Få läser honom i dag, vilket är en himlaskriande orättvisa. Bilden av honom har förvandlats till en stenstod. Men när man studerar Hans Ruins biografi från 1946 blir ansiktet levande: ”Hans gestalt är lång och gänglig och bleklagd; som två revolvermynningar blickar ögonen ur kraniet på honom, panna och näsa i samma linje, så att den typiska vinkel- eller fågelprofilen uppstår, en gotisk gestalt, som redan i sin orörliga pose synes förkroppsliga en själ som skär sig fram genom livet i häftigt utdragna linjer och pendlar mellan lågande beslut och dystert grubbel”.
Vi möter Arvid Mörne som en gotisk figur, ena dagen handlingskraftig, i nästa ögonblick förlamad av sin ensamhet.
Han och årets pristagare i Mörnetävlingen hade haft mycket att diskutera.
