– Jag ville bli bildkonstnär från början, det blev klart redan tidigt i skolan. Men småningom, efter studenten, började man ta sig själv så att säga på allvar. Det var på 1960-talet, en period som också annars präglades av förnuftstänkande och rationalitet. Så det blev aktuellt att utbilda sig.
Ruth blev fil.kand. i nordisk litteratur med konsthistoria som biämne, och även karriären som bibliotekarie fick en tydlig nordisk inriktning.
Att syssla med böcker i ett bibliotek kanske någon anser att ligger ganska långt från konstnärligt skapande, men enligt Ruth var steget i själva verket inte speciellt stort från hennes konstnärsambitioner.
Litteratur från början
– Litteraturen hade också funnits i mitt liv ända sedan skoltiden i Laguska skolan i Helsingfors. Vi hade lärare som Karin Allardt Ekelund som tog in besökare som Eeva Joenpelto och Harry Martinsson i klassrummet. Det ordandes nordiska dagar. På ett naturligt sätt föll en bred allmänbildning på plats.
Konstnärsutbildningen skaffade Lisbet Ruth på egen hand. I mitten av sjuttiotalet fanns en aktiv konstnärsgrupp i Esbo där hon då bodde, som kallades Stensviks bildkonstgrupp, och som bidrog med undervisning, kritik och utställningsverksamhet.
Det finns förstås alltid en inneboende konflikt mellan skapandet och tvånget att arbeta för brödfödan, men det har inte stört Lisbet Ruth alltför mycket.
– Jag insåg ju att det är tack vare möjligheten att försörja mig, som jag kan måla. Senare visade det sig också, att arbetet även kan medföra inspirationskällor till skapandet.
Ruth avser bland annat tiden som överbibliotekarie på Nordens Hus i Reykjavík.
– De isländska landskapen är en skattkista i sig, men jag blev i början också helt begeistrad av den svarta vulkaniska sanden, som jag inkorporerade i många konstverk.
Två sidor av samma sak
Litteratur kan förstås inspirera direkt till konstverk, men det behöver inte vara riktigt så linjärt. Litteratur och bildkonst är enligt Ruth troligen uttryck för samma inneboende känslor och behov hos människan. Det är därför hon känner att hon får ett så bra utbyte mellan de två världarna.
– Människan har en stark fantasi, vi har alla behov av att uttrycka våra känslor i berättelser. Alla mina målningar har också en – ibland ganska lång – berättelse och bakgrund, som jag försökt fånga i en bild.
Samtidigt som Lisbet Ruth arbetat och verkat på olika orter utomlands har hon också sett till att utbilda sig.
– Alltid några kurser på gång. Man blir aldrig färdigt utbildad – eller färdigt allmänbildad för den delen. Och det är ju precis det faktumet som gör livet spännande och intressant: att det alltid finns nytt att lära sig.
Den inställningen låter nästan som en slogan för SFV. Det var dåvarande kanslichefen Christoffer Grönholm som 1989 frågade om Lisbet Ruth var intressererad av en styrelsepost i SFV.
– På den tiden arbetade jag på Hanaholmens kulturcentrums bibliotek och ordnade bland annat många författaraftnar där. Det måste ha varit via de vägarna han fick nys om mig.
Lisbet Ruth i SFV:s bibliotek, som nyligen katalogiserats på hennes initiativ (mer om det i nästa nummer). Yrkeslivet som bibliotekarie har möjliggjort det konstnärliga skapandet, säger hon.
Även starkt samhällsintresse
Det blev en paus på två år i styrelsearbetet under perioden på Island 1996-1998, men efter det har Lisbet Ruth suttit oavbrutet i SFV:s styrelse, de två senaste åren som vice ordförande.
– Det har varit en stor förmån att via SFV få insikt i det omgivande samhället – jag har ju alltid varit samhällsintresserad. Och eftersom min pappa i tiderna jobbade på Strömberg i Vasa fram till familjens flytt till Helsingfors där jag började skolan, så har jag fortfarande bekanta där. Svenskfinland som arbetsfält har aldrig känts främmande.
Enligt Lisbet Ruth måste en liten minoritet som finlandssvenskarna alltid bevaka sina intressen, men det måste alltid ske som en del av det omgivande samhället. Att bevaka intressen behöver inte alls innebära isolation eller reservattänkande, tvärtom. Här är SFV på rätt väg, säger hon.
Lisbet Ruth poängterar att rollen som folkrörelse är mycket viktig för SFV. Bevakandet av svenska intressen är alldeles för viktigt för att överlåtas enbart till politikerna.
– Både SFV och nordismen har samma klangbotten, säger Ruth, som efter återkomsten från Island började arbeta på det bibliotek som startades av Nordens Institut i Finland, idag Kulturkontakt Nord.
– Det är skäl att minnas att de nordiska kontakterna, även Nordiska ministerrådets bibliotek i Reykjavik och Helsingfors – öppna för alla – har sin botten i vanliga människors kontakter via till exempel Föreningen Norden.
Enligt Lisbet Ruth bottnar allt detta fina förstås i en solid grund som vi idag kanske är så vana vid att vi inte ens märker den: bra utbildning och framför allt, bra utbildare i Finland.
– Man får verkligen hoppas att de här fina trumfkorten och de fina värdena består även i trycket av ekonomiska realiteter i framtiden. Gratis skola och gratis bibliotek är ovärderliga, fantastiska tillgångar.
Hittills har Lisbeth Ruth enligt egen beräkning haft cirka femton utställningar.
– Det måste anses skapligt av någon som yrkesarbetat och dessutom levt familjeliv med man och två barn. Gärna skulle man ju ha gjort lite mera, men det finns gränser även för vad man orkar med på fritiden. När vardagen var som intensivast kunde jag nog måla på lördagar, men inte på söndagar – då blev måndagarna på jobbet förstörda – så intensivt kunde det bli.
Då åren gått och barnen blivit större vek Lisbet Ruth i stället en stor del av sommarsemestern för skapandet.
– Det som krävs är ordentlig planering.
Sina motiv hittar Lisbet Ruth i känslor och olika omständigheter.
– Jag målar ganska kraftigt, kanske jag vill lätta på det inre trycket. Samtidigt har jag kanske en viss förmåga till inlevelse eller vad jag kallar medlevelse. Via målningarna växer olika berättelser fram.
För höstens utställning har Ruth valt att gå tillbaka till sin fars gamla släkttrakter, Helsinge kyrkby i dagens Vanda.
– Rötterna i det samhället intresserar mig. Det finns förstås alldeles konkreta motiv där, som hus, träd och Vandaforsen, men jag vill också utforska och återskapa något från de äldre tiderna. Jag blir en berättare, nästan som en författare. Det finns en historia där, som vill bli berättad. Tider, miljöer, avspeglingar.
