Andra pris om 3000 euro tilldelades Ellen Strömberg (f. 1987), Jakobstad, för en skildring av begynnande intimitet som har en sådan sinnlig skärpa att läsaren kan känna, dofta och smaka dagen efter-stämningen, fumligheten och det försiktiga närmandet i två unga människors möte.
Tredje pris, 2000 euro, tilldelades Otto Donner (f. 1984), Helsingfors, för den täta scifi-dystopin ”Snart stiger de upp” om ett framtida Finland där hatet mot främlingar och avvikare gestaltas via androidens utanförskap. Under en hotfull situation på en spårvagn får läsaren krypa in under huden på den andra och dela hans rädsla, sorg och förtvivlan.Ett hedersomnämnande fick Helen Korpak (f. 1989), Helsingfors, för sin suggestiva och gåtfulla barndomsskildring ”A och O”. Skärgårdssommarens lättjefulla evighetsdagar skaver mot fragmentariskt ihågkomna fula tankar och skamfyllda ögonblick i en minnesmosaik där det mest smärtsamma enbart låter sig antydas.
Ett hedersomnämnande gick till Jenny Sandells (f. 1986), Jakobstad, för "Efter jobbet vill man bara hem". Novellen är en förtätad skiss, där hon med visuellt överraskande effekter låter invånarnas vardag i ett höghus utformas som ett bråddjupt existentiellt drama.
Från vänster: Martina Moliis-Mellberg (I pris), Ellen Strömberg (II pris), Otto Donner (III pris), Jenny Sandells (hedersomnämnande). Helen Korpak (hedersomnämnande) kunde inte delta.
Prisjuryns ordförande, Gustaf Widens tal under prisceremonin:
Vad är egentligen en novell? Alla frågor behöver inte ha färdiga svar. Och det här en typisk sådan fråga. Vi kan visserligen ställa upp regler för hur en text ska se ut: den ska ha en sammanhållen form, vara skriven på ett rikt språk, gärna förmedla ett budskap. Men rigida gränsdragningar blir i de flesta fall just begränsande. Litteraturen borde vara den ultimata frihetens arena. Men om vi fortsätter det här humanistiskt-filosofiska resonemanget blir terrängen snart nästan omöjlig att utforska. De litterära texterna fanns för inte så länge sedan tryggt förankrade i sina traditionella publiceringskanaler: böcker, tidskrifter, tidningar. Men som vi vet är hela landskapet i dag förändrat. I en värld där de sociala medierna tycks vara alltings mått är det inte lätt att definiera litteraturens plats. I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter nyligen gick den unga författaren Lyra Ekström Lindbäck till attack mot den i hennes ögon konventionella litteratursyn som de flesta kritiker bekänner sig till. Hon menade att man bara inskränker sig till den gutenbergska boken i den kritiska bedömningen i stället för att orientera sig i det gränslösa landskap som öppnar sig på internet. Det är här den nya litteraturen skapas – och då handlar det inte bara om texter av hävdvunnet snitt. Kommentarer, lån, utvikningar till ständigt nya webbadresser gör att texten egentligen aldrig blir färdig. Det är förmodligen en omvälvning av historiska mått. Ekström Lindbäck anser att den nya tidens kritiker måste vänja sig vid helt andra tolkningsramar, där hyperlänkar och bokhyllor ska genomforskas "med samma estetiska sensibilitet, på jakt efter hittills oupptäckta litterära ärenden". Om ett modernistiskt mästerverk som Marcel Prousts roman "På spaning efter den tid som flytt" skrevs i dag skulle den kanske publiceras som fragment och dialoger i sociala medier. Jag måste erkänna att jag, som publicerade min första litteraturrecension som sjuttonårig gymnasist och sysslat med kritik sedan dess, kände mig drabbad av den här artikeln. Min första reaktion var: vilket fantastiskt universum som öppnar sig för en ung författare i dag. Och den andra, mera obehaglig: kritikeruppdraget håller på att förvandlas till en omöjlighet. Ingen kan ju hålla hela den tryckta världslitteraturen i sitt huvud samtidigt som man måste skanna in allt som sker på nätet. Men om kritiken marginaliseras, vem hittar då fram till de goda texterna? Den här diskussionen har förstås bäring också för en litterär institution som Arvid Mörne-tävlingen. Man kunde säkert säga att tävlingen är en smula gammaldags. Den har genomförts på samma sätt ända sedan starten 1986: man skickar in sina bidrag – på riktigt papper! – och en prisnämnd tar ställning till kvaliteten. Formatet är fastslaget från början; anonymiteten garanteras. I ett historiskt perspektiv kan man gott säga att tävlingen varit en succé, en litterär plantskola i ordets sanna mening. Bland dagens etablerade författare i Svenskfinland har åtskilliga tagit sina första stapplande steg inom den litterära offentligheten i skydd av Arvid Mörnes namn. Frågan är hur dagens unga skribenter, ständigt uppkopplade, ser på saken. Borde tävlingen öppnas för bidrag på nätet, för möjligheten till hybridtexter, till länkar och bloggar. I princip kan man ju tänka sig en novelltext som mest består av referenser till andra texter, men som ändå fungerar som en helhet. Jag har inget svar på frågorna. Men det vore intressant med en bredare diskussion kring hur litterära texter ska bedömas i framtiden. I årets Arvid Mörne-tävling deltog 86 skribenter. Ett tiotal hade gallrats fram när prisnämnden – där jag hade sällskap av litteraturvetarna Maria Lassén-Seger och Julia Tidigs – skulle fatta sitt beslut. Texterna växlar mellan spröd lyrism och hårdför realism. De rent experimentella infallsvinklarna lyser, kanske en smula förvånande, med sin frånvaro. Spår av populära trender syns helt naturligt i många bidrag: den finns gott om robotar, androider och andra kombinationer av maskin och människa i årets berättelser. Att samkönade relationer präglat samhällsdebatten märks också här: påfallande många bidrag lyfter fram en homosexuell problematik. Det en gång så tabubelagda behöver inte längre döljas. Att Arvid Mörne-tävlingen återspeglar den trenden är glädjande. Vi har stannat för att belöna både realistiskt berättande och lyriskt klingande ordbilder. De bästa bidragen håller en nivå som lovar gott för framtiden. Språkpolitiskt sett är finlandssvenskheten måhända illa ute, men den skapande potentialen fortsätter att imponera. Jag tror att svenskhetens och samhällssolidaritetens store försvarare Arvid Mörne i sin himmel håller med mig.
