Pristagarna i årets Solveig von Schoultz-tävling: Ann-Sofi Carlsson (I pris), Solveig Eriksson (II pris), Ann-Christine Snickars (III pris), Iris Backlund (hedersomnämnande), Christa Nordlund-Hiltunen (hedersomnämnande).
Första pris, 5000 euro, tillföll Ann-Sofi Carlsson (f. 1975), Vasa, för novellen "Jag springer längs ån". Med precision och språklig briljans låter hon en realistiskt fångad Åbomiljö övergå i ett inre landskap, där individen försöker se ett mönster i sin existens. Texten är tät och pulserande, inte sällan med en halsbrytande humor som bottensats.
Andra pris, 3000 euro, tilldelades Solveig Eriksson (f.1942), Helsingfors, för ”Doft av smältsnö”. Novellens osentimentala sammanfattning av en kvinnas återhämtningsprocess efter ett självmordsförsök kompletteras av språkets subtila, lyriska effekter. I texten blir det till synes triviala magiskt och vägen tillbaka till livet står plötsligt öppen.
Tredje pris, 2000 euro, gick till Ann-Christine Snickars (f. 1953), Åbo, för den skickligt strukturerade novellen "Psalm 499". Med skeendet kring en begravning som fond gestaltas återkomsten till en landsbygdsmiljö, där dofter och minnen för ett ögonblick upplöser gränsen mellan levande och döda. Den realistiska textens vemod skruvas ibland upp i frän satir.
Hedersomnämnande fick Iris Backlund (f. 1962), Esbo, för sin täta novell "Insekternas planet" om ett avgörande möte mellan två män som förlorat sig
själva och varandra i sorg över att ha mist sina närmaste. Skuld och saknad vibrerar mellan raderna för att kulminera i ett dundrande åskväder och ett ozonstickande blixtnedslag som antyder en trevande försoning mellan de två.
Hedersomnämnande fick Christa Nordlund-Hiltunen (f.1980), Åbo, för ”Mia min Mia”, en vardagsautentisk skildring av dubbellivets destruktiva lockelse. Läsaren tvingas bemöta novellens implicita frågor om otrohet, svek och frihetslängtan - inte minst tack vare det stringenta berättargreppet och de raffinerade personporträtten.
Prisjuryns ordförande, Gustaf Widéns tal:
Vem läser egentligen alla tjocka böcker, alla dessa mastodontromaner som varje höst trängs på diskarna i boklådor och varuhus?
Jag är knappast ensam om att reflektera kring den frågan. Att läsa en volym på 500-600 sidor tar tid och just tid är förvisso en bristvara i vårt så kallade dynamiska samhälle. Människor mitt uppe i karriär och familjeliv kan knappast hinna med så många romaner per år. Återstår de unga, där åtminstone pojkarna i likhet med sina fäder läser skrämmande lite, och kvinnor som uppnått pensionsåldern. Jag har en känsla av att den litterära publiken, den "läsande allmänheten", har en medelålder som skänker begreppet "mogen" en ny betydelse.
Romanen ger status på ett annat sätt än novellen. Förlagen kanske pliktskyldigast ger ut någon novellsamling då och då; men hela tiden är man på spaning efter de stora romanerna, som ska bli bästsäljare. Det är egentligen ganska egendomligt. Att skriva en bra novell hör till det svåraste en författare kan ta itu med. Att koncentrera texten utan att göra den obegriplig är en utmaning som fordrar en konstnärlig behärskning som är få förunnad. Solveig von Schoultz utvecklade det skrivsättet till mästerskap i sina noveller. Hon var en av den finlandssvenska litteraturens största prosaister, men hon skrev aldrig någon roman!
Det vore underligt om inte novellen småningom får en verklig renässans. Här har vi ju den ideala litterära texten för dagens stressade människa. En kvart om dagen kan alla offra för att suga upp näring ur ordens mylla.
Och då kan man lämpligen börja med att läsa de belönade bidragen i Solveig von Schoultz-tävlingen 2013. I år är det kvinnornas arena, en sorts kulturell motvikt till politikens och näringslivets maskulina dominans.
Prisnämnden, där jag hade sällskap av litteraturvetarna Eva Kuhlefelt och Maria Lassén-Seger, fick 90 insända texter för bedömning. Det är färre än förra gången, men nedgången är knappast alarmerande så länge kvaliteten är så här jämn. Ett tjugotal noveller nämndes i våra diskussioner, men vi kom ganska snabbt överens om vilka som skulle finnas med i det avgörande skedet. Motivkretsen är ytterst varierande, liksom själva berättargreppet. Påfallande många bidrag i den socialrealistiska genren tar upp en aktuell och komplex samhällsproblematik. Arbetsplatser försvinner, åldringsvården drabbas av ständiga sparkrav, tillvaron styrs av en osäkerhet: hur ska morgondagen te sig? Relationer som går i kras är också ett frekvent tema, liksom mentala blockeringar.
I flera av de bästa texterna får präglande minnen sin avgörande betydelse i ett laddat nu, en klassisk novellistisk scen som fortfarande har kvar sin förmåga att engagera. Själv går jag ofta på spaning efter konkret beskrivna miljöer, ett yttre landskap som blir spelplats för det inre dramat. Segraren i årets tävling ger pregnanta bilder från en finlandssvensk "urscen", kultur- och studiemiljön i Åbo. Men under ytan pågår ett skeende bortom all geografisk förankring.
Språkligt sett är de flesta deltagare snälla och välartade. Man märker att många läst mycket, att de bygger upp sina noveller enligt ett väloljat dramaturgiskt koncept. Men här finns också plats för överraskningar, inte sällan förenade med en torr humor som lockar fram ett leende mitt i kaos.
När Solveig von Schoultz blickade tillbaka på sitt författarskap konstaterade hon att orden blivit allt färre. Där utförliga beskrivningar av upplevelser och sinnestillstånd fyllde hennes tidiga prosaböcker ägnade hon sig i sin sena produktion åt antydningar, fångade åtbörder i koncisa språkliga bilder.
Jag undrar om det inte är så för de flesta konstnärligt medvetna författare. En dag blir man trött på ordsvallet, längtar efter det enkla och uttrycksfulla. Det finns så oerhört mycket man kan säga inom novellens eller den litterära skissens ram. Det ger de belönade i årets Solveig von Schoultz-tävling övertygande besked om.
