Biografin över Alma Söderhjelm har skrivits av professor emeritus Bo Lönnqvist, som haft Alma Söderhjelm som forskningsobjekt och intresse i snart femtio år.
– Tanken på att närmare tränga in i Alma Söderhjelms liv grep mig redan 1967 genom att jag fann hennes bok Kulturförhållanden under franska revolutionen i ett antikvariat i Helsingfors. Boken fängslade genom sitt kulturbegrepp, som vid den tiden starkt fördes fram inom etnologin. Söderhjelm var i min barndom fortfarande mycket levande, hon nämndes och citerades. Hon är värd att minnas, säger Lönnqvist.
Lönnqvist har valt att bygga upp sin biografi tematiskt och inte kronologiskt. Det är enligt Lönnqvist det enda ärliga sättet att närma sig Alma Söderhjelm.
– Alma Söderhjelm levde historia, hon skrev om människan i historien, hon blev historia. Hon efterlämnade både historia och historier. I denna bok förväntas läsaren vrida det hemlighetsfulla kalejdoskopet, leksaken – medsols eller motsols – och fängslas av det mångskiftande i människans väsen som kulturvarelse.
Enligt Lönnqvist hade det varit bekvämt och enkelt att skildra Alma Söderhjelm i någon av hennes förväntade eller föreskrivna roller. Men då han inte är historie- eller litteraturforskare, utan kulturantropologiskt inriktad etnolog, hade det inte för honom varit försvarbart att skriva en kronologiskt uppställd, klassisk biografi.
– Det hade blivit ”en värdefull tråkighet”, som Alma själv skulle hade sagt det. En sådan krönika, med anspråk på fullständighet, skulle ha blivit alltför ytlig och rationalistisk, när man står inför en så sällsynt person som Alma Söderhjelm.
Det här är ett generellt problem inom biografigenren, anser Lönnqvist; biografiobjektet, människan, presenteras oftast som ett helgjutet resultat av livet.
– Det blir ett ”livsverk”, ett åskådnings- och forsknings-objekt som skall utredas och förklaras. Målet, den slutliga kanon, nås genom att först dissekera objektet under olika skeden av levnadsbanan. Resultatet kan väl närmast liknas vid ett obduktionsprotokoll.
Lönnqvist bok målar tack vare sitt grepp upp även en bild av Söderhjelms samtida intellektuella kultur. Alma Söderhjelm är historiker, politisk aktivist, kåsör, poet, teater- och filmrecensent, memoar-, roman- och skådespelsförfattare, professor, vårdare av vänskaps- och sällskapskultur. Förutom det litterära har Lönnqvist även tillmätt texterna ett narrativt värde. Det väsentliga är inte alltid vad som sägs, utan även hur det sägs.
– I biografiska verk dras ofta en gräns upp mellan fakta och fiktion. Alma Söderhjelm var och förblev en gränsmänniska, en konstnär i livsvirveln. Att skriva om henne innebär också att ifrågasätta rationaliteten som metod, och att acceptera och poängtera det osammanhängande, det ofullbordade, det motsägelsefulla, det irrationella. Hon behärskade konsten att röra sig i gränsmarkerna på ett inspirerande, utmanande och fruktbart sätt. Orättmätigt blev hon beskylld för att inte klart och tydligt skriva för forskarsamfundet, samtidigt som hon anklagades för att skriva för svårt för ”vanliga läsare”.
De främsta källorna till Lönnqvists bok är Alma Söderhjelms egna verk. De utgörs av 23 vetenskapliga arbeten, fem romaner, en diktsamling, ett skådespel och ett filmmanus, tre memoarböcker, samt åtta samlingar av kåserier ur dagstidningar. Alma Söderhjelms tre självbiografier har Lönnqvist analyserat i detalj, och utöver detta har han sökt en nyckel till personligheten i de tio dagböckerna, främst de fem första som handlar om åren 1917–1927. När det gäller Söderhjelms stora korrespondens har urvalet begränsats till sådant som belyser hennes personlighet. Nittiosex av Alma skrivna brev till väninnan Thyra Klinckowström åren 1913–1948 har däremot analyserats ingående.
