SFV:s kursverksamhet

Joakim Bonns: behövs dubbla avgångspapper i gymnasiet?

18.05.2018 kl. 09:49
SFV:s nye styrelseledamot, rektor Joakim Bonns säger att det är svårt att sammanbinda målen i läroplanen.

Utbildningsstyrelsens nya läroplan för gymnasierna kom för ett par år sedan, och målar i de inledande avsnitten upp mycket ambitiösa mål: studerande skall i gymnasiet få en bred allmänbildning, lära sig kritiskt tänkande och lära sig se och förstå komplexa beroendeförhållanden. Samtidigt skall ungdomarna få stöd för sin identitetsbildning, och sporras till livslångt lärande. Och enligt läroplanens värdegrund skall undervisningen bygga på viktiga normer: grundläggande mänskliga rättigheter, jämlikhet och likabehandling, och inspirera till reflektion över möjligheter, alternativ och missförhållanden i det finländska samhället och globalt.

– Det är i sig inget problem med dessa höga och ibland lite abstrakta mål, säger Joakim Bonns, ny styrelseledamot i SFV, och rektor för Korsholms gymnasium.

Det är enligt Bonns inte heller problem med att försöka konkretisera de här målsättningarna i själva undervisningen. 

– Men det blir något av dubbla budskap sedan då vi ser på vad man tänkt att skolorna i slutändan skall mäta för resultat. Hur mäter man tolerans eller demokratisk attityd? Eller allmänbildning, för den delen.

Det som i praktiken i slutändan värderas och mäts är enligt Bonns knappast allmänbildning, utan spetskompetens, speciellt i modersmålet och matematik. 

– Nu är vi samtidigt på väg mot ett läge där studentexamen dels blir den viktigaste rådande dokumenteringen på vad som skett under gymnasiegången, dels att studentexamen i högre grad än tidigare ligger som grund för intagning till fortsatta akademiska studier på tredje stadiet.

Har man till exempel jobbat hårt med många språk i gymnasiet, men kanske sedan inte skrivit dem med jättestor framgång, så ger det eventuellt inga poäng överhuvudtaget för framtiden. 

Bonns ställer sig också frågan varför lärarkåren borde sätta ner så enormt mycket tid och arbete på kursbedömningar, vitsord och slutbetyg, ifall det verkligen blir så att det är student­examen som är helt avgörande för fortsatta studier.

– Det är ytterst en fråga om resursering. Skall vi ge en massa vitsord som ingen någonsin har någon större nytta av, eller kunde vi i ställe syssla med annan sorts feedback, som kanske skulle fungera smartare.
Bonns erkänner att det finns en mycket grundmurad idé om att vitsord behövs. 

– Men det känns onekligen lite onödigt att leverera dubbla avgångspapper från gymnasiet: både en studentexamen, och ett avgångsbetyg. Det är tydligt att debatten nu startat: vilket av dem skall vara det viktiga, vilket skall betonas? Men signalen är tydlig att man önskar se fler studerande på tredje stadiet som kommer in utan inträdesprov.

Valet av bana och karriär? En större roll för studentexamen har väckt farhågor om att ungdomarna allt för tidigt måste staka ut sin studiekarriär, och kanske göra val som de senare ångrar, även då det gäller tredje stadiet. Med betoningen på studentexamen skickar man en tydlig signal att tidigarelägga tidpunkten då man skall veta vad man vill med dina studier. Men det är inte enbart negativt, säger Bonns.

– Det finns något mycket positivt i att du formar ett mål för dina studier – något som är lite mer än att ”jag är här för att jag inte vet vad jag annars skulle göra”. Det ger en positiv riktning till studierna. Men visst kan det leda till konsekvenser, speciellt när det gäller de mindre realämnena. 

När det gäller till exempel filosofi säger Bonns att en studerande nästan från första början borde veta om den tänker skriva filosofi i studentexamen.

– Vi avkräver alltså en femtonåring vissheten om att han i studentexamen skall skriva ett ämne, som han dittills aldrig haft en enda lektion i.

Värdegrund genom arbetsmetoder och gemenskap. Läroplanens värdegrund genomsyrar enligt Bonns undervisningen och även de specifika ämnena på många sätt, men Bonns har också valt att själva arbetet i gymnasiegemenskapen skall återspegla målen.

– Hur ser verksamhetskulturen ut? Finns det delaktighet? Får man komma till tals? Tar vi upp även jobbiga frågor?

– Även, var går gränsen för tolerans? Vad är det man inte tolererar? Den allmänna delen i läroplanen förpliktigar att ta in mycket värdediskussion i arbetet, så det går absolut inte att strunta i de här frågorna genom att hänvisa till att de är svåra att mäta. 

Korsholms gymnasium är ett ganska klassiskt finlandssvenskt gymnasium, med ett par hundra studerande. Bonns tror inte att värdegrundsarbetet har med skolans storlek att göra.

–Det har mer att göra med hur man formar skolvardagen. Är det en naturlig del att kolla med studerandena hur vi borde jobba, vad som är viktiga frågor för dem? En riktigt liten skola kan säkert vara en fantastisk studieplats, men det hela hänger kanske då för mycket på enskilda människor. I Korsholms gymnasium har vi en lärarkår på femton-tjugo personer, och då uppstår det både stöd och diskussion som är viktig. Förhoppningsvis kan vi även inspirera varandra.

Bonns säger att ett gymnasium såtillvida är en underbar skolform, att studerandena är människor som håller på att bli vuxna.

– Du behöver inte hela tiden föra en separat studerandediskussion och en separat lärardiskussion. Vi klarar oss ofta med en diskussion. I vårt fall är studerandena också beredda att lägga ner mycket tid och energi på till exempel den fysiska omgivningen, till exempel utvecklandet av studerandecaféet planerades och utfördes av en grupp studerande som lade ner massa tid och energi på renoveringen.
Andra stadiet skall enligt Bonns i bästa fall ge både ett kunskapsbatteri som hjälper en att orientera sig i samhället, men nästan viktigare; att man kommer ut och kan arbeta i team och att man kanske dessutom hittat något som man brinner för. 

– Det jobbar vi mycket på; att hitta nya former för engagemang. 

Omvärlden är digital, därför skall skolan också vara det. Den nya tekniken har enligt Bonns inte ändrat så mycket på en vanlig skoldag. Skolans roll är långt den samma som förr.

– Arbetssätten har förändrats till en del. Verktygen har förstås förändrats och därmed innehållet till en del – men kanske mindre än man många föreställer sig. Fortfarande kommer alla att behöva en baskunskap om ganska mycket, för att efter skolan kunna väva sitt eget kunskapsnät. Har man inte verktygen att väva, eller inte förstår hur olika saker i väven sitter ihop, blir det bara ett virrvar av olika fakta, och det är inte kunskap.

Bonns säger att en av de stora utmaningarna är den ökande komplexiteten ökar. Hur skall man förklara saker och ting utan att det blir alltför generellt? 

– I denna komplexa värld måste vi nu även leva med strömningar som påstår att allting i världen egentligen är väldigt enkelt och lätt att förstå. Strömningar som vill måla allting svartvitt.

Farhågorna om att dagens föräldrageneration helt överlåtit uppfostringsansvaret till skolan skriver inte Bonns under. Hem och föräldrar är enligt Bonns förstås olika, men samtidigt har han noterat att föräldrarna idag är mer engagerade i skolarbetet än någonsin förr. 

– Även ungdomarna själva har för länge sedan insett att skolan inte räcker, att man måste ta egna initiativ för att få den förståelse man behöver. Att skolan bara är en del av ett sammanhang där man växer upp, inte själva sammanhanget.

Det digitala är varken gott eller ont. Bonns säger att det digitala inte är något val längre. Studentexamen blir i höst helt digital förutom matematiken, så det skulle vara en omöjlighet att inte förbereda studerande på detta. Verkligheten utanför skolan är också digital.

– Det jag gärna skulle se är en neutral syn på det hela. Digitala verktyg är ju sist och slutligen bara verktyg. I vissa situationer är de oslagbara, i andra situationer är andra verktyg bättre. Nu kopplar man nästan automatiskt ihop begrepp som ”positivt” och ”utveckling” till de digitala verktygen. Men man kan ju vara hur digital som helst, och ändå bara syssla med strunt.

Bonns poängterar att det digitala inte får avgöra innehållet. 

– Vår uppgift är att förbereda studerandena på livet utanför skolan, och då livet utanför är digitalt skall vi förstås också vara det. Det är alltså det faktumet som skall vara drivkraften, inte bara tomma slagord om att saker nödvändigtvis blir mycket bättre.