Ålandsdrottningen - Fanny Sundströms förunderliga liv
Fanny Sundström (1883–1944) var den första kvinnan i det åländska parlamentet, och på sin tid en av Ålands mest aktiva och omtalade samhällsbyggare. Hon var en kvinnlig pionjär som utnyttjade tidens nya möjligheter, samtidigt som hon i egenskap av husbonde på den egna gården Guttorp arbetade hårt för att hålla det agrara Åland och dess kulturarv levande. I både freds- och krigstid kämpade hon för det hon trodde på, och tvekade inte att ta strid då det behövdes.
– Hennes betydelse för Åland, i synnerhet för örikets kvinnor, är välbekant än i dag. Fanny Sundströms verksamhet var dock inte begränsad till Åland. Hon var bland annat första lärarinna i Svenska kyrkoskolan i S:t Petersburg, vit i det röda och hungrande Helsingfors, folkdanslagsledare på Kungliga slottet och känd som hemslöjdsexpert – och Ålands okrönta drottning på båda sidor av Östersjön, berättar biografins författare Anna Sundelin och Mats Wickström.
Fanny Sundström har inte varit bortglömd, men SFV-biografin – som öser ur ett rikt och hittills även okänt arkivmaterial – är den första över denna remarkabla kvinnogestalt. Författarna Mats Wickström och Anna Sundelin.
Åttio år efter Fanny Sundströms död är SFV-biografin den första biografin över en av Ålands största kvinnogestalter. Med hjälp av den rika lokalhistoriska litteraturen, ett brett källmaterial och hittills okända brev belyser författarna Fanny Sundströms förunderliga liv med historikernas blick på hennes bedrifter och bakslag, släktingar och vänner samt folk och fä i en tid av stora förändringar.
– Fanny hörde till de pragmatiker som anser att om man vill bevara en samhällsordning eller ett visst sätt att leva så måste man kunna förändra sig. Traditioner har en framtid om de livsmiljöer som bär upp dem följer med sin tid, säger författarna.
Fanny var mycket social och utåtriktad. Som en sjökaptens dotter framstod världen som öppen, och då hon steg ut i den lämnade hon aldrig Åland bakom sig.
– Samtidigt som hennes pliktkänsla vann respekt i olika organisationer och officiella instanser, var hon en maktutövare av rang och kunde vara en krävande ledare. Hon kunde även uppfattas som egensinnig och till en del stridbar, men det var egenskaper för att få saker och ting att hända, speciellt för en kvinna under första delen av 1900-talet.
Herman Gummerus - historiker och aktivist
Professor Herman Gummerus (1877–1947) var både historiker med antiken som specialitet, politisk aktivist under förryskningsperioden, samt en av det självständiga Finlands första diplomater. Först i Ukraina och sedan i Italien. Hans böcker och rapporter lästes både av beslutsfattare och militärer, medan karriären växlade mellan utrikesförvaltningen och det akademiska.
John Strömberg har haft tillgång till de digra källorna arkiv- och tidningsmaterialet och det omfattande familjearkivet som deponerats i Finlands Riksarkiv. Boken innehåller därför även tidigare sällan sett bildmaterial.
– Herman Gummerus gjorde karriär både som historielärare och som akademisk forskare i ämnet. Han var också aktiv i Historiallinen Yhdistys-Historiska Föreningen, den ursprungligen tvåspråkiga sammanslutningen som ordnade föredrag, referat och diskussioner.
Herman Gummerus var en modern forskare, eftersom han hittade paralleller till sina historiska forskningsresultat i samtiden. Biografiförfattaren John Strömberg.
Gummerus doktorsavhandling I historia handlade om den romerska tidens ekonomi.
– För Gummerus var det viktigt att hans forskningsresultat skulle inbjuda till jämförelser med moderna sociala och ekonomiska förhållanden. Han visade att produktionen och handeln århundradena före och efter Kristi födelse bedrevs storskaligt, och att de sociala klyftorna inom befolkningen tilltog på samma sätt som i det moderna samhället.
Strömberg behandlar i sin biografi även på ett nyanserat sätt de mer eldfängda ämnena kring Gummerus, som hans engagemang för Lapporörelsen, och hans tyskvänlighet under andra världskriget. Gummerus inställning verkar främst bottna i en förståelse för de sociala förhållanden som gett upphov till rörelserna.
– Någon fascist eller nazist var Gummerus inte. Under sin tid som ambassadör i Italien beskrev han Mussolinis rörelse med långt samma omdömen om fascismen som han åtta år senare skulle återkomma till i fråga om Lapporörelsen. Våren 1927 höll han föredrag om det moderna Italien I Vasa, och beskrev utan omsvep och ingående rörelsens ofördragsamma och antidemokratiska sidor, berättar Strömberg.
Gummerus tyskvänlighet var i sig inget märkligt fenomen i den omgivnade tidsandan. I hans fall grundade sig lutningen även på hans aktivistperiod från tiden före den finska självständigheten, och I en stark antibolsjevistisk inställning.
– I andra världskrigets slutskede var tyskvänligheten förstås inte längre politiskt opportun, och den politiska och ideologiska kamp som Gummerus alltid fört mot kommunismen ledde i några fall till att han samarbetade med makthavarna i Tyskland, och med organisationer som betecknats som nazistiska eller stod nazisterna nära.
Böckerna lanseras på SFV:s biografisymposium den 22 oktober. De finns till salu till rabatterat pris på Bokmässan i Helsingfors. Efter lanseringen kan de också köpas på boklund.fi
