73685.jpg

Jämlikt på distans

Mycket ordnas på distans och det är bra. Men det sätter också många i en ojämlik situation: Det är omöjligt att se till att alla på riktigt har likvärdig teknik, som datautrustning och kvalitativt bra uppkopplingar. Dessutom har inte alla, och kommer inte heller någonsin att ha, samma färdigheter att handskas med teknik.
Läs hela ledaren av kanslichef Johan Aura, där han påminner oss om att ordna verksamhet så att alla kan delta på så jämlika villkor som möjligt.

 

Den bransch SFV befinner sig i – utbildning, bildning och kultur – har under två månader vant sig vid lite annorlunda arbetssätt. Främst har det handlat om distansarbete, distansundervisning samt virtuella möten och virtuella evenemang. Mycket väntat har ett av diskussionsämnena under perioden varit ifall detta blir det ”nya normala” – ifall distansarbete, möten och träffar över nätet de facto kommer att bli den nya standarden, efter att så många fått upp ögonen för att det åtminstone tekniskt går att genomföra.

Svaret blir troligtvis ja och nej. En hel del sammanträden och arbetsmöten – varför inte hela seminarier – kommer säkert att i större grad ordnas över nätet, nu då tekniken en gång tagits i bruk. Eller som hybrider, där de elektroniska deltagarna deltar likvärdigt. Arbetssättet har i själva verket varit vardag för SFV redan länge, med uppkopplade SFV-kanslier i Helsingfors, Åbo och Vasa, liksom uppkopplingar och webbkameror i de möteslokaler vi gratis lånar ut till organisationsvärlden under devisen Hos Vännerna. Även statsmakten har kommit emot, och tillåter med speciallagstiftning föreningarna att ordna sina årsmöten med elektroniska deltagare även om detta inte nämns i stadgarna. Så sker även med SFV:s årsmöten nu i dagarna.

Men även om det virtuella verkar fungera ganska smidigt för sådant man kunde kalla rutinarbete eller formella sammankomster, är det ändå svårt att tänka sig att utbildning, bildningsverksamhet eller kulturaktiviteter i större grad eller helt kunde bli virtuella. Orsakerna är två. För det första försätter det många i en ojämlik situation, eftersom det är omöjligt att se till att alla på riktigt har likvärdig teknik, som datautrustning och kvalitativt bra uppkopplingar. Liksom alla inte har, eller någonsin kommer att ha, samma färdigheter att handskas med teknik. Den andra orsaken är – och här tror jag erfarenheterna från distansundervisningen ger belägg – att något mycket väsentligt i den mänskliga interaktionen helt faller bort då en teknisk tröskel läggs emellan.

Det goda med den senaste perioden har varit att åtminstone experimentlustan ökat. Oberoende hur den kommande utvecklingen ser ut, är det viktigt med tanke på framtiden – vi skall ju alltid vara öppna för nya möjligheter att göra saker. Men samtidigt hålla i minnet att alla skall kunna vara med.


Ledaren ingår i SFV-magasinet 2-2020 som utkommer i början av juni.