72340.jpg

Språk spelar roll

Att flera av landets konstnärer varit svenskspråkiga är kanske inget att rida på för dagens finlandssvenskar. Men att gömma undan detta faktum är att – medvetet eller omedvetet – förfalska landets historia. Finland är värt bättre än så. Eller hur, kulturministeriet,  filmstiftelsen, nationalinstitutionerna?, skriver Wivan Nygård-Fagerudd i årets första ordförandekolumn.


På väg hem från ett evenemang delade kollegan och jag bil med en rikssvensk kulturarbetare som var mycket intresserad av det finlandssvenska. Vi fick berätta om allt från skolnät till bybutiker. Då kom frågan:
– Skulle ni prata finska med varandra nu om jag inte var med?

Okunskap är inget att bli arg på. Det är bara att fortsätta förklara. Inte innebär heller ännu en film där en finlandssvensk görs finskspråkig slutet för svenskan i Finland.

Men okunskapen är ett problem. Att vårt utrikesministerium rapporterat om the Swedish-speaking Finns’ bilingual minority (svensktalande finländares tvåspråkiga minoritet) visar hur vanliga de felaktiga uppfattningarna är. Ja, många av oss är bra på finska, andra inte.

Att vara svenskspråkig i Finland påverkar och har påverkat vardagen på olika sätt. Som i Helene Schjerfbecks fall. Hennes obefintliga kunskaper i landets majoritetsspråk präglade påtagligt hennes liv och konst. Ska man förstå Helenes konstnärsskap behöver man veta att hon var svenskspråkig.

Härom året presenterades fyra finländska konstnärer på Millesgården i Stockholm; Schjerfbeck var en av dem. Utställningen kompletterades av en kort film om henne. Konstverk och svartvita foton gled förbi medan en röst som föreställde Helenes läste högt ur hennes brev – på finska, textat till svenska.

Jag frågade en utställningsvärd hur det kom sig.
– Det är en fråga om resurser, översättning kostar, blev svaret.
– Nej, sa jag, på filmen läses hennes texter i översättning – till finska.

Utställningsvärden såg konfunderad ut, men förklarade att filmen gjorts av Ateneum i Helsingfors, Millesgården bara visade den.

Ateneum är vårt nationalgalleri. Varför gjorde inte Ateneum tvärtom, uppläsning på originalspråket och textning till finska? Varför gömmer en nationell institution med höga krav på kunskapsförmedling en konstnärs språk?

Inför Finlands 100-årsfirande storsatsade Yle på tre timmar dokumentärdrama om de skeenden som föregick självständighetsförklaringen. Fiktiva karaktärer blandades med historiska personer i ett dåtida Helsingfors, ambitionen var en historiskt korrekt framställning. Så när som på en punkt. I serien talas två språk: finska och ryska.

Enligt befolkningsstatistiken talade nästan en femtedel av helsingforsarna i samtliga samhällsklasser svenska år 1917. Men när Yle skildrar huvudstaden vid denna tid hörs inte ett ord svenska. Bara finska och ryska. Varför?

Det här är bara några exempel av många. När filmen om Tove Jansson nu görs på Toves språk blir den ett av de glädjande undantagen.

Att flera av landets konstnärer varit svenskspråkiga är kanske inget att rida på för dagens finlandssvenskar. Men att gömma undan detta faktum är att – medvetet eller omedvetet – förfalska landets historia. Finland är värt bättre än så. Eller hur, kulturministeriet, filmstiftelsen, nationalinstitutionerna?


Texten ingår i SFV-magasinet 1-2020