69421.jpg

Folkskolans sak

Vi hanterar oro olika. Oro kan förlama men också omvandlas till drivkraft. När oro delas av många föds folkrörelser. Som våren 1882, när språkfrågan oroade Finlands svenskspråkiga.

Den hårda falangen inom det fennomanska partiet bestred att svenskan över huvud taget hörde hemma i Finland, och dåtida tidningar rapporterade bland annat om fennomansk agitation vid svenska läroverk. Särskilt bekymrade var föräldrar i Borgå, där det uppdagats att en lektor gjorde sitt bästa för att ”baka fennomaner” av eleverna – på lektionstid. Det går inte an, sa de oroliga föräldrarna. Ska man med lugnt sinne kunna sända sina söner till skolan måste den fredas från propaganda. 

Än mer tillspetsad blev diskussionen på det ständermöte där lantdagsmannen Rosenberg yrkade på att Ålands enda ”bildningsskola”, den tvåklassiga elementar­skolan i Mariehamn måtte få tre klasser. Behövs inte fler svenska skolor i Finland, ansåg lantdagsmannen Hakli, medan kollegan Brusila yttrade att han stöder förslaget endast om skolan ifråga byter språk från svenska till finska – i det örike som på 1880-talet befolkades av 30 000 svenskspråkiga ålänningar. 

Polarisering och språkstrid motverkas bäst genom bildning, löd motdraget. ”Mera upplysning, mera svenska folkskolor, så lyder lösen, om vår svenska allmoge skall lära sig inse, att det är dess egen medfödda och naturliga rätt man hotar”, skrev tidningen Helsingfors den 7 mars 1882. Men på många håll fanns de som ansåg sig varken har råd att bygga skolor eller råd att avstå från den arbetskraft barnen var. Dessutom: fick de bilda sig ökade risken att de skulle börja se ner på sina föräldrar, eller rent av välja ett annat yrke. 

För mig som ett knappt sekel senare bokstavligen växte upp på en folkskola ute i skärgården är rapporteringen rafflande läsning. När jag i samma tidning läser att engagemanget omsattes i handling genom att en förening för ”folkskolans sak” är på väg att grundas slår hjärtat några extra slag. Föreningen har redan fått sitt namn godkänt av kejsaren står det, den ska heta Svenska folkskolans vänner, och den ska ”verka för folkskolors inrättande bland landets svenska befolkning, äfvensom att genom utgifvande och spridande af folkskrifter, inrättande af folk­bibliotek, populära föredrag och andra lämpliga medel befrämja dess bildning”. 

Sedan dess har förutsättningarna förändrats. Läroplikt infördes år 1921 och Finland fick sin första bibliotekslag år 1928. Ett nät av skolor och bibliotek har gjort vårt land till en bildningsnation. 

När SFV nu efter två års grundligt arbete för femte gången i historien antagit nya stadgar går mina tankar till dem som i en annan tid omvandlade sin oro till engagemang. Också 2019 finns oro för svenskans framtid i Finland. Forskningen är entydig: ett minoritetsspråks väl och ve beror på tillgången till skolor och bildning på det egna språket. Den svenska bildningen behöver vårt engagemang. 

Wivan Nygård-Fagerudd, SFV:s ordförande

Foto: Marica Rosengård