66395.jpg

Vår framtid gav förbunden vägkost i framtidsnavigeringen

I september 2017 startade Folktingets och SFV:s årslånga utbildningsprogram Vår framtid som riktade sig till verksamhetsledare inom de finlandssvenska centralorganisationerna. Målet var att utrusta deltagarna med verktyg för att på bästa sätt hantera framtidens utmaningar och möjligheter.

Text Sebastian Gripenberg ~ Foto Pia Pettersson

Under år 2018 fick verk­samhet­sledarna ta del av högklassiga föreläsningar och fört livliga diskussioner med inbjudna experter. Utbildningen byggdes upp kring tre helheter: Världen och Europa, Finland samt Svenskfinland. Här ges en kort sammanfattning kring de mest väsentliga frågorna som behandlades. 

Bilden av framtiden är suddig och kännetecknas inte idag av en överdriven optimism. Precis som historien är svår att förstå om man enbart betraktar den utgående från sin egen tids rådande förhållanden och värderingar, är framtidsbilder inte särskilt intressanta om man enbart extrapolerar nuvarande trender framåt. Historien upprepar sig aldrig, påpekar historikerna, men man kan kanske konstatera som Mark Twain: Trots att historien inte upprepar sig så rimmar den.

Dagens värld kännetecknas av polarisering. Krafterna som skiljer åt förefaller för tillfället att vara starkare än de som förenar. Det tar sig uttryck på nationell nivå där till exempel det som tidigare uppfattades som relativt extrema ståndpunkter nu är mer eller mindre accepterade. Legitimiteten hos globala och överstatliga, internationella institutioner, som till exempel EU, FN och WTO, har försvagats. 

Bilden av framtiden som presenteras i den offentliga debatten kan grovt taget illustreras med två ytterligheter. För det första finns det en uppfattning (som på senare tid ändå har försvagats), att ekonomisk avreglering, internationell integration och teknisk utveckling frigör mänskliga resurser för mer krävande och kreativt arbete och bidrar till att lösa många av de akuta problem vi idag ser. 

För det andra finns det en pessimistisk bild som säger att mänskligheten inte kommer att klara av att åtgärda konsekvenserna av de förändringar som människan orsakar på jordens miljö och att ny teknologi, exempelvis artificiell intelligens, medför oanade och oönskade samhälleliga förändringar. 

Den gäckande medelvägen. Vi vet ändå att verkligheten sällan är så simpel som ytterlighetsexemplen antyder. Summan av olika sam-, mot- och korsverkande faktorer är omöjlig att överblicka. Enkelt uttryckt kan man säga att det är en lag att våra värsta mardrömmar och våra vackraste drömmar sällan går i uppfyllelse. Det som verkligen sker  ligger någonstans i mitten. Redan på 1920-talet observerade sociologen William Ogburn att kulturen och tekniken inte utvecklas i takt. Vår kultur – uppfattad i bred bemärkelse av normer, institutioner, seder och bruk – tenderar att utvecklas långsammare än teknologin. Teknologin utvecklas snabbt och kulturen släpar efter. Sociala medier är ett aktuellt exempel. Hänförelsen var stor då Facebook, Twitter och Youtube lanserades, medan vi nu mer allmänt har börjat uppfatta de eventuella risker som de kan innebära. Kanske vi med tiden lär oss att bättre balansera fördelar och nackdelar?  

Historiens hämnd. I början av 1990-talet såg bilden av framtiden betydligt ljusare ut. Muren hade fallit, de forna öststaterna genomdrev snabbt demokratiska reformer och integrationen i Europa tog fart. Statsvetaren Francis Fukuyama gick så långt som att påstå att historien hade nått sin slutpunkt. Inte i den bemärkelsen att ingenting längre skulle hända utan att efter kommunismens fall så föreföll det inte längre finnas några realistiska alternativ till den liberala västerländska demokrati som kalla krigets vinnarsida, och framförallt EU:s försök att skapa en överstatlig rättsstat, representerade. Den ståndpunkten, trots att den i princip säkert är riktig, har i praktiken visat sig mindre självklar. 

Eftersom deltagarna i Vår Framtid representerar en av demokratins hörnstenar, civilsamhället, har diskussionerna till viss del kretsat kring demokratins framtid. Idag förefaller demokratin i många länder att vara ansatt och ifrågasatt. Ryssland, Turkiet, Ungern, Polen och andra stater går i en alltmer auktoritär riktning och i Kina har den ofantliga ekonomiska utvecklingen inte lett till ett öppnare samhälle. Tvärtom har den teknologiska utvecklingen möjliggjort en allt hårdare övervakning. EU, som ett exempel för de värderingar som också Fukuyama trodde att hade segrat, knakar i fogarna. Det finns många tolkningar av vad detta beror på. För enkelhetens skull granskas här två faktorer: frihandel och teknologi. 

Världen fungerade länge tack vare två nära sammanflätade system av institutioner: ekonomiskt representerades de av organisationer som WTO och EU som har arbetat för bland annat frihandel. Politiskt var världen ordnad i olika system av allianser, centrerade kring USA, med NATO som en av de främsta. Det här systemet fungerade länge väl: Mellan 1970 och finanskrisen ökade världens BNP med 400 procent och 100-tals miljoner människor kunde ta sig ur fattigdom och in i den ekonomiska medelklassen. Men fördelningen av det här välståndet var inte jämn. Det var framförallt medelklassen i Indien och Kina som växte, medan den drabbades hårdare i USA och i Europa. Detta gav upphov till en växande oro och rädsla som delvis fann uttryck i högerpopulistiska tendenser i amerikansk och europeisk politik. 

Frihandeln skall ändå inte dömas alltför hårt. Vi som lever i EU har onekligen dragit enorm nytta av den. Enligt Financial Times lades ca 5,6 miljoner jobb ner i USA mellan 2000 och 2010, men 85 procent av detta berodde på teknologi och inte på frihandel. Den teknologiska utvecklingen ersätter mer och mer av det mänskliga kroppsarbetet. Idag förefaller det som om teknologin kommer att göra större inbrytningar på det kognitiva området. Som historikern Noah Yuval Harari har påpekat så känner vi inte till någon tredje mänsklig kapacitet utöver det kroppsliga och kognitiva. Kombinationen av en ojämn global fördelning av tillväxtens frukter och en snabb teknologisk utveckling, har ställt demokratin som idé inför ett till synes omöjligt avgörande. 

Civilsamhället. Namnet på utbildningsprogrammet – Vår framtid – var medvetet valt. Det anknyter till Brundtland-kommissionens rapport ”Our Common Future” och på det faktum att framtiden måste väljas och skapas. Under Vår framtid har organisationernas roll i framtidsbygget stått i fokus. Trots de ofta dystra tongångar som dominerar i den offentliga debatten är det viktigt att också hålla i minnet de positiva tendenser som syns, men kanske inte hörs. Bland dessa finns styrkan hos civilsamhället. 

Civilsamhället har en uppgift inför framtiden, som är större än någon av de enskilda organisationerna. Civilsamhället kan inte ensam vara en lösning, för eller mot något. Men civilsamhället – våra organisationer – är en arena för framtidsbygget. Bland mycket annat lär man sig att kompromissa och att förlora, det är livsviktiga färdigheter i en demokrati. Insatserna är sällan höga i ett ordförandeval eller på ett höstmöte när budgeten slås fast. Men just därför lär vi oss att lita på varandra, och den här tilliten spiller över till andra områden av livet. Tillit är en viktig ingrediens för att demokratier skall fungera. 

Demokrati är mycket mer än de institutioner som nämns i en grundlag: president, riksdag och regering och oberoende domstolar. Demokratin behöver ytterst en folklig förankring. I Finland anser 92 procent av befolkningen att demokrati är ett mycket eller rätt så bra politiskt system. Civilsamhällets organisationer har alltså en viktig uppgift, men de står också inför utmaningar: 

  1. Organisationerna måste hitta sätt att driva angelägen verksamhet som lockar folk till sig, utan att låsa deras engagemang i stelbent administration. Framtidens organisationer måste vara flexibla och möjliga, omedelbara och kreativa. 
  2. Organisationerna måste bli mycket bättre på att samarbeta, att göra större saker tillsammans och på att lära sig av varandra samt att dela och sprida goda erfarenheter. 
  3. Organisationerna måste bli betydligt bättre på att berätta om allt vad de gör och vilken betydelse det har för samhället i stort. De måste synas och höras och tala tydligt om vad medlemmarna tänker och oroar sig för.