65963.jpg

Ny solig modell för minnessjuka

Av alla konstformer så är vården den vackraste, säger Taina Semi. Hon står mitt i en ring som består av vårdare från Villa Anemone, ett vårdhem för demenssjuka i centrum av Karis. Det är knäpptyst.

Text Camilla Lindberg ~ Foto Magnus Lindberg

–Känner ni, säger Taina Semi. Nu breder en handgriplig frid ut sig. Här finns bra energi och ett lugn.

Den andra ledaren är skådespelaren Lilli Sukula-Lindblom som blivit vidtalad att fungera som projektledare för Sol i minnet, ett treårigt projekt vars syfte är att föra ut kulturella upplevelser och göra vardagen mer solig och glad för minnessjuka i Svenskfinland.

– Det är på ett sätt ett egoistiskt projekt, säger Sukula-Lindblom. Snart är vi själva gamla och kanske i behov av vård.

Lilli Sukula-Lindblom sträcker ut sin hand och sjunger: ”Får jag din hand....”. Gruppen utför en rörelsekoreografi. Utbildningsdagarna för personalen börjar vara i slutskedet för den här gången. Det tidigare kala väggarna pryds av stora färgglada självporträtt som deltagarna målat. Varje vårdenhet som hör till projektet får varje månad ta del av ett fortbildningstillfälle på ort och ställe.

Lilli Sukula-Lindblom arbetar med personalutbildning i olika former. Den här gången i Karis.

Lilli Sukula-Lindblom arbetar med personalutbildning i olika former. Den här gången i Karis.

Enheterna är tre stycken till antalet och förutom Villa Anemone i Karis så är Malmkulla bäddavdelning i Pargas, samt Hötorgscentret i Jakobstad med i projektet.

Hela fyrtio vårdhem visade intresse. Därför finns det nu ytterligare fjorton satelliter. Hör man till en satellit har man rätt att skicka två personer från sin personal till de gemensamma träffarna (även seminarier) som ordnas utöver de enhetsvisa fortbildningsdagarna.

Emelie Hindsberg-Lipponen är en av många vårdare som genom projektet får prova på nya arbetssätt i vården.

Emelie Hindsberg-Lipponen är en av många vårdare som genom projektet får prova på nya arbetssätt i vården.

Årsklockan ger signaler. Utbildningen av personalen bygger på en noga planerad årsklocka där man bygger in olika typer av verksamhet utgående från specifika tyngdpunktsområden. Under en period kommer man till exempel att fokusera direkt på den minnessjuka och då står den expressiva kons­ten och vardagsaktiviteter i centrum.

Målet är att under tre års tid bygga upp en hållbar modell som sedan kan användas och spridas.

Som grund ligger Lilli Sukula-Lindbloms och Taina Semis långa erfarenhet och specifika kunskap som de var för sig hämtar från konst- och kulturfältet samt vården.

Under projektets gång görs studiebesök och inspirationsresor både i det egna landet, men även utomlands.

Men det måste inte alltid handla om stora revolutionerade förändringar. Lilli Sukula-Lindblom betonar de små sakernas stora betydelse för att skapa en god atmosfär för de demenssjuka. Det handlar om människomöten. Att se varandra och sin omgivning med nya ögon.

– Man kan duka vackert, se till att aldrig ha tomma kala bord på avdelningarna. Att ge varje enskild individ ett leende, en varm blick, en klapp på axeln när man som vårdare går förbi, säger hon.

Men redan det lilla kan vara krävande på enheter där man kämpar med resursbrist.

– Vi har för lite tid och för mycket arbetsuppgifter. Det finns massor man skulle önska att man kunde göra, men våra klienter är krävande, säger närvårdaren Sebastian Wallenius.

Men några små steg har han ändå bestämt sig för att ta efter att han kom i kontakt med Sol i minnet.

– Jag går till exempel inte längre förbi en klient utan att vi åtminstone möter varandras blickar, säger han.

Glädje, humor och konst i vardagen. I ett inlägg på bloggen som skapats enkom för projektet berättar den vikarierande avdelningsskötaren Sari Gustafsson varför de valde att gå med i projektet:

”Malmkulla bäddavdelning vill att Salongens enhet är med i Sol i minnet projektet för att kunna erbjuda patienterna en vardag där skratt, glädje, humor och konst får ta en större plats i vården. Projektet öppnar upp för nytänkande och att skapa en kultur på en bäddavdelning där personalen vågar bjuda på sig själv....”.

Att bjuda på sig själv har vårdarna vid Villa Anemone också fått pröva på.

– Synd att jag inte fick era skratt bandade från morgonen, då när ni fick träna på att göra bort er, säger Lilli Sukula-Lindblom till gruppen.

Några självporträtt glider ner från väggen. Men det gör ingenting. Här får alla vara med. Projektet Sol i minnet involverar också andra grupper än personalen på vårdenheterna. Till dem hör anhöriga, volontärer, artister, studerande som också fortbildas kontinuerligt. Tanken är att skapa ett nätverk som kan fungera som en stödjande plattform även när projektåren är förbi.

– Det görs så många punktinsatser som tar slut när pengarna tar slut. Det här är tänkt att bli bestående, säger Lilli Sukula-Lindblom.

Projektet dokumenteras under processens gång och det skall utmynna i en handbok, användbar för kommande vårdpersonal.

Taina Semi är själv utbildad inom konstvärlden, men har också gedigen erfarenhet från äldreomsorgen. Hon har till exempel startat ett antal vårdhem för demenssjuka i Esbo-trakten. Hennes utgångspunkt är klar när det gäller vård av äldre och inte minst de demenssjuka.

– Man tjänar inte ett system eller en organisation. Man måste utgå från människan, säger hon. 

Sol i minnet
Det treåriga projektet har initierats av fonderna och stöds av Svenska folkskolans vänner, Svenska Kulturfonden samt Konstsamfundet. Som bakgrund finns en gemensam fondutredning som publicerades hösten 2015. Där framgick det tydligt att det finns en stor splittring och kortsynthet i de satsningar som görs för äldre i vårt land. Nätverk för kultur i vården saknas och behovet av riktad fortbildning visade sig vara stort. Rapporten följdes av en diskussion med målsättningen att hitta en mer hållbar lösning. Resultatet blev projektet Sol i Minnet som utarbetades i samarbete med Lillicare (Lilli Sukula­-Lindblom).